När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.