Då flyger mitt hjärtas fågel...

Att drömma och tänka framåt är kanske själva essensen av att vara människa. Genom att tänka och
längta och vilja då bär vi oss fram även genom det som bitvis kan vara svårt. Tanken blir till en språngbräda mellan då och nu. Mellan det som varit och det som komma skall. I själva tanken finns allt och alla ständigt närvarande. De vi har förlorat och saknar men även de som vi ännu inte har mött. Jag vet ju egentligen ingenting alls om alla de där människorna som jag aldrig har mött. Inget mer än att många av dem kommer jag att möta, somliga kommer jag att älska och andra kanske rent avsky. De där människorna i livet som är en del av det egna jaget fast ändå inte men som ger luft under vingarna och släpper tanken fri bara genom att jag vet att de finns där. För hur en än tänker är vi ständigt beroende av varandra. Även de människorna som får dig att krympa i tanken och får din hjärtas fågel att kura på tallens allra lägsta gren med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten. När allt som är nu har blivit till då kommer den erfarenheten att göra att du flyger lite längre, lite högre och lite snabbare. Det är inte bara dina medgångar och de fina människorna runt om dig som får dig att lyfta och nå dina drömmar. Motgångarna har format dig lika mycket som allt det som har gått din väg. Så länge drömmarna, och målen finns kvar Då flyger mitt hjärtas fågel. Då stiger den upp mot skyn. Då svävar den över markerna, och högt över skogens bryn.

Det kursiverade kommer från en sång av Mikael Wiehe och är nog egentligen en kärlekssång. Fast
som jag tänker handlar den lika mycket om att tro på att kunna lyfta och att våga tänka att även jag klarar det som kan tyckas omöjligt. Vad är det som får mitt hjärtas fågel att lyfta och hur skall jag nå dit? Tanken är viktig, för utan den kan livet sakna riktning när en inte vet vart en vill härnäst. Det hjälper ju föga att ha både karta och kompass med i skogen om jag inte har en aning om mot vilket väderstreck jag ämnar bege mig. Mina motgångar bär jag med mig och ser dem som det som gör mig starkare. Visst låter det lite som en klyscha men jag har kommit fram till att det är enda sättet att hantera när livet bjuder på väl mycket av det svåra. Att se det som något som hjälpte mig att veta vart jag vill och gjorde mig stark nog att ta mig dit. Jag vet vart mitt hjärtas fågel vill flyga, känner luften under mina vingar och är redan på väg!

En fågel på Taffelberget som landade precis när jag knäppte ett kort. Kanske en slump eller var det kanske mitt hjärtas fågel!