Att resa bort och komma hem

Lördagen inleddes med en tur på stan i Windhoek. Med besök på ett hanterkscenter, fika på stan och en stund i solen tillsammans med en kamrat från nätverksträffen. Sedan väntade en lång resa genom ödemarker ut till Swakopmund vid kusten.

Fängslande namibiskt landskap

Det är ett säreget landskap en färdas genom och jag tröttnar nog aldrig på scenerierna utanför fönstret. Den här resan hade jag dessutom ett riktigt intressant resesällskap. En läkare som forskar om tuberkulos och som verkligen inspirerande. Hon hade konstaterat att det fungerade inte att bara ge fattiga människor medicin mot sjukdomen, de behövde också mat för att det skulle fungera. Alltså hade hon startat upp ett matprogram kopplat till medicinprogramet och fått fantastiska resultat. Sånt där ger verkligen hopp om världen vilket kan behövas i dessa dagar.

Stranden i Swakopmund

Så for jag då genom öknen för att komma fram, för att komma hem! Det var nämligen känslan jag kände när jag såg Maggys hus. Det kändes skönt att komma hem efter en lång resa. Otroligt fint att ha rest till en annan del av världen och känna att jag har kommit hem. Så den här söndagen har jag haft något så märkligt som en helt ledig dag hemma. En dag då vi tittat på film, tagit det lugnt och svarat på alla frågor som en sexåring kan komma på. Att göra ingenting är synnerligen något ovanligt och dessutom riktigt skönt. Tänk då att dessutom avsluta en sådan dag med att i sakta mak strosa längs havet. Det är livskvalitet!