Ett kartongskjul i öknen

Swakopmund som ligger precis där öken och hav möts. Precis vid havet är luften sval och skön och det är svårt att föreställa sig att öknens hetta ändå är så nära. Närmast havet ligger de fina husen, med trädgårdar och höga staket. Allra längst bort från havet ligger de informella bosättningarna där de allra fattigaste bor.

Intill järnvägsspåren, där hettan är i stort sett olidlig har en informell bosättning vuxit fram. Varje dag dundrar godstågen förbi. Tungt lastade av gruvnäringen.

Den som är som fattigast har inte mycket att välja på när det gäller att bygga sig ett hem. I andra delar av Namibia är skjulen byggda av plåt, men här i öknen består de till stor del av kartong, brädlappar, sopsäckar och annat som går att bygga av.

Trots knappa omständigheter lever människor sina liv här och försöker ordna tillvaron så gott det går. Det är ett hårt liv dessa människor lever med brännande sol som det inte riktigt går att värja sig från. När det blåser upp till storm är sanden obeveklig och tar sig in i varje skrymsle och vrå. När dimman drar in från havet och mörkret har lagt sig blir det isande kallt.

Allt tas tillvara och återanvänds så länge som det är möjligt. Att slänga något bara för att det förlorat sin ursprungsfunktion är inte något alternativ när en inte äger något alls.

Den största utmaningen är att kunna sköta sin hygien när det inte finns tillgång till varken vatten eller någon form av toaletter. Ett skjul byggt av sopsäckar rymmer en hink som fungerar som toalett. Att tvätta sig efteråt är inte möjligt och risken att sprida sjukdomar är stor.

Mellan skjulen går tung trafik som forslar byggmaterial till en närliggande byggplats.

Precis intill kartongskjulen byggs nu fina hus med både rinnande vatten och elektricitet. Ordentliga vägar håller också på att anläggas i området.

Fina hus med egen tomt och plats för både en och två bilar. Fast för människorna i kartongskjulen är detta inte en möjlighet att äntligen få bo i ett riktigt hus. Istället är detta hus med en hög prislapp och runt husen har även en mur börjat att byggas. Däremot har det visat sig svårt att sälja husen trots att de är alldeles nya och fina. Köparna känner sig osäkra och otrygga på grund av den informella bosättningen och tvekar därför inför att slå till. Alltså skall skjulen rivas och forslas bort. Människorna som bor där vet om detta men stannar ändå kvar, de har ju ingen annanstans att ta vägen. Många hoppas dessutom att de skall erbjudas någon form av alternativ. De har ju trots allt bott där de bor i åratal. Fast några alternativ har ännu inte getts och snart är rivningarna ett faktum.

Själv har jag möjligheten att åter sätta mig i bilen och köra tillbaka in till stan. Till mitt tillfälliga hem och med vetskapen att hemma i Hult väntar mitt hus, mitt hem som alltid är mitt. Jag behöver aldrig oroa mig för min säkerhet eftersom jag har en dörr som går att stänga och låsa och väggar som är solida. Känner en oändlig tacksamhet över att ha råkat vara född i en del av världen där jag är trygg och lever i både fred och frihet. Konstaterar att arbetet med att förändra världen är en ständigt pågående kamp som aldrig tar semester.