Pappa, morfar och ett åldrande jag

Sedan min pappa flyttade hem till oss så har vi två morfäder och två pappor här i huset. Lite lätt förvirrande det där hur någon kan vara någons pappa och samtidigt vara morfar. Vem var det som avsågs när jag sa pappa, var det pappa som i min egen far eller pappa Raimo som avsågs? Inte helt lätt att hänga med alla gånger. Vårt lilla barnbarn fyller tre år om några veckor vilket känns lite märkligt. Vi har ju knappt hunnit vänja oss vid att vara den äldre generationen och nu har hon redan blivit så stor. Undrar lite om det känns på samma sätt för mina egna föräldrar?

I år fyller jag 35 år och blir då lika gammal som min pappa var när jag föddes. Tänk att jag som barn alltid tyckte att jag hade en så gammal pappa. När min syster föddes hade pappa hunnit bli 41 år och nästan uråldrig i min mening. Nu när jag själv är i den åldern som när min far blev förälder och inte känner jag mig uråldrig och definitivt inte gammal. Däremot insåg jag i ett samtal idag att jag inte heller är helt ung. Det var ett samtal som handlade om att vara kvinna i fertil ålder och möjligheten att göra någon form av karriär. Vi pratade på ett par års sikt och vad som skulle kunna ske och att barnledighet kunde ju faktiskt finnas på kartan eftersom vi fortsatt hoppas på fler barn här i Hult. Så insåg jag plötslig att med det tidsperspektiv vi diskuterade så skulle jag vara en bra bit över 40 och kanske var det där med barnledighet inte lika troligt då. Plötsligt kände jag mig precis så där uråldrig som jag som barn tyckte att min pappa var! Kändes som om pensionen låg alldeles om hörnet och att den där tänkta karriären inte fanns på kartan.

Nu är det ju i alla fall trettio år kvar till pensioneringen så nog hinner jag att arbeta i många år till. Däremot insåg jag att den stress jag känt av en tid och inte riktigt kunnat sätta fingret på nog faktiskt är en tickande biologisk klocka! Vi har ju länge vetat om att vi är drabbade av det som kallas för ofrivillig barnlöshet (vilket egentligen är ett märkligt begrepp) men det har aldrig varit något som har stressat mig. Nu plötsligt kändes det som att den där klockan förvandlats till ett timglas där sanden rinner ur i allt snabbare tempo. Även om det stressar mig så känns det skönt att komma på vad som stressar, så oändligt mycket enklare att hantera när en vet vad som felas. Jag kan ju inte påverka den där klockans tickande men nu när jag är medveten om den kanske jag kan sätta den på snooze ett tag.

Raimo och vårt älskade lilla barnbarn

Cleo

Hon är nästan tolv år min fina Cleo. Hon är katten som inte riktigt är lik en katt. Hon är snarare en fin dam tänker jag. Hade hon varit en människa då tror jag att hon hade varit en tjusig aristokratisk dam. De andra katterna dundrar på och busar och leker så gardinerna fladdrar. Cleo däremot hon sitter hellre och betraktar omgivningen. Hon är den som alltid är mån om att ingen i flocken skall må dåligt. Vi brukar kalla henne för vår känslobarometer eftersom hon alltid söker sig till den som inte mår riktigt bra för att trösta och kela. Märkligt ändå det där hur våra fem katter är fem helt olika individer med helt olika personligheter. En katt är verkligen inte bara en katt utan en egen individ med allt vad det innebär.

Märkligt nog är det den fina damen Cleo som är den vassaste jägaren här hemma. Om sommaren händer det allt för ofta att hon har radat upp nattens triumfer på farstutrappen. Duktig katt så klart men kanske inte det en helst vill se när morgonkaffet skall drickas.

Cleo heter egentligen Cleopatra men det är sällan någon orkar säga hela namnet. När hon har gjort något dumt då brukar hela namnet användas och även efternamn. Klart att även katterna har efternamn. När vår dotter Anna var liten brukade hon också tillrättavisa Cleo genom att säga Cleopatra Kettil men eftersom namnet var svårt blev det istället Cleoprata Kettil. Onekligen ett rart minne att bära med sig.

Sol, workshop och kalas

Det känns idag som att vi helt hoppat över våren och tagit klivet direkt in i sommaren. Tänk så underbart med sol och värme. Redan när jag vaknade vid halv sju på morgonen såg dagen lovande ut. Strålande sol från klart blå himmel. Då på morgonen var det någon minusgrad men det kändes att det skulle bli en helt fantastisk dag. Helst hade jag tillbringat dagen i min trädgård och egentligen inte göra något särskilt och bara njuta av solen. Istället har jag varit i Göteborg för årsstämma och workshop med Aldir kulturkooperativ. Känns riktigt roligt att få fortsätta att vara ordförande för kooperativet och det känns verkligen spännande med den verksamhet som är på gång framöver. Vart verksamheten i Aldir tar vägen är det vi själva som bestämmer och det är onekligen roligt att få förmånen att fortsätta arbeta med så kreativa och inspirerande människor. Innan vi startade vårt kulturkooperativ förra våren så gick vi samma mastersprogram på Göteborgs universitet. Tänk att trivas så gott tillsammans att vi vill fortsätta att inte bara träffas och umgås utan också arbeta tillsammans.

Efter att stämma och workshop var avklarade hann jag med att strosa lite längs Avenyn och titta på alla människor. Göteborg blir som en förändrad stad så fort solen och värmen kommer. Plötsligt finns där ett gatuliv som annars inte finns. Jag tycker om att just strosa och titta på folk. Det är verkligen mycket intressant en kan se bara genom att studera människorna runtomkring. Som etnolog kan jag säga att det där intresset hänger ihop med min utbildning, men om sanningen skall fram är det nog något jag alltid tyckt varit intressant. Nåväl den här dagen fanns det inte så gott om tid just för att strosa eftersom dagens nästa punkt var födelsedagskalas för min mor och min syster. Med tanke på att min syster alltid bor långt borta så var det verkligen trevligt att kunna samlas allesammans och äta middag tillsammans hemma hos mamma.

Lånar en solig bild från förra sommaren som illustration för den här dagen. Idag har det känts som sommar!

Årets första i Hult

Om någon vecka kommer gräsmattan här i Hult att vara fylld med dem, men idag är det bara en enda. En enda vitsippa som idag stod vänd mot solen och i likhet med oss tycktes njuta av värmen.

Idag har också varit första dagen vi har kunnat äta middag utomhus. Så ljuvligt att kunna sitta i solen och äta mat och umgås. Allt ter sig lite lättare i solen sken!

För varje dag som går är det något nytt som börjat växa eller som har slagit ut. Känner att jag vaknar nyfiken på vilken förändring som skett i vår trädgård sedan dagen innan.

Hunden Ida njuter av att vi äntligen spenderar mer tid utomhus. Fick hon bestämma skulle vi vara utomhus hela dagarna året om. Hon älskar snö och kyla bekommer henne inte till skillnad från hennes matte som inte är särskilt förtjust i varken snö eller kyla. Sol, vår och värme hör dock till mina favoriter.

Frukost i en mugg

Mug cake eller på svenska muggkaka har blivit en favoritfrukost här hemma. Enkelt, gott och nyttigt vilket onekligen gör det till en bra början på dagen. En annan av mina favoriter till frukost är overnight oats men där har jag ännu inte lyckats övertyga familjen om att det är en otroligt god frukost. Muggkaka finns i flera varianter, vissa lämpar sig bra till frukost och andra till fika.

Muggkaka

1 dl havregryn

1 ägg

1 banan

2 msk kokos

2 msk hackade nötter

Bär eller frukt

Gör så här:

Mixa havregryn, banan och ägg till en jämn smet. Blanda sedan ner kokos, nötter, bär eller frukt. Lägg smeten i en mugg eller i en skål och kör på full effekt i en micro i två minuter. Stjälp upp kakan på en tallrik och servera gärna med lite turkisk yoghurt.

Smaksättning

Receptet går att variera nästan precis hur en vill. Jag har prövat att ha i lite jordnötssmör i smeten och sedan serverat med turkisk yoghurt toppad med hackade jordnötter. Då får kakan lite mer efterrättskaraktär. För en syrlig smak passar det bra att lägga hallon i smeten och det passar också bra att servera med hallon och yoghurt. Barnens favorit är när vi river ett äpple i smeten och kryddar med kanel och kardemumma. Då serverar vi kakan med yoghurt och toppar med lite honung. Barnen tycker också om när vi mixar med jordgubbar i smeten och smaksätter med lite vanilj. Vad gäller portionsstorlek så brukar en kaka passa bra att dela på två personer.

Så lite kan göra skillnad

Ett varv i min trädgård gör stor skillnad på humöret. Tänk så mycket som redan är på väg upp. Det är verkligen helt fantastiskt att våren och grönskan kommer åter varje år.

I år trodde jag att vi skulle vara utan lupiner eftersom det grävts och grusats där det tidigare växt lupiner. Blev mycket nöjd över att se att de tittar upp även i år på samma plats. Lupiner är en av mina favoriter och en otroligt vacker blomma.

Krokus är en lök som tidigare inte har velat växa i Hult. Krokusarna jag satte i höstas tittar dock upp så fint i år och äntligen växer det krokus även i Hult!

Jag längtar redan efter att skörda rabarber och snart är det möjligt. Vår rabarber växer för varje dag som går. Funderar i år på att sätta än med rabarber för att öka skörden. I måndags när jag hade gäster här hemma tog jag fram den sista rabarbern från förra året ur frysen och bakade rabarbermarängpaj. Oj så gott det var. Sött och syrligt i kombination med en tydlig smak av vår!

Den förhatliga rönnspirean tittar upp lite här och var och till helgen behöver vi lägga tid på att börja röja så den inte ta över igen. Tröttsamt är det men nu är läget i alla fall betydligt bättre än det har varit.

Elvis håller koll på växthuset år oss. Så snart det är lite skönt väder skall vi börja gräva och lägga grus för att kunna mura en sockel för växthuset att stå på. Till en början hade vi tänkt köpa nya glasskivor till växthuset, men fick tipset att klä det med byggplast istället. Det senare alternativet blir onekligen billigare även om det inte är lika snyggt som glas. 

Vi har också inspekterat rosorna i vår rosenträdgård och konstaterar att samtliga har klarat vintern och nu börjar att växa igen. Lite längre fram skall fler rosor planteras och vi har också köpt belysning att hänga upp i rosenträdgårdens pergola. Hittills har vi bara hunnit tillbringa en kväll i rosenträdgården sedan den blev klar, men i år skall det bli många kvällar där.

Det perfekta blogglivet

En av de vanligare frågorna till livsstilsbloggare är om deras liv verkligen är så perfekt som det verkar i bloggen. De beskylls ofta för att måla tillvaron i en rosenskimrande färg där inga problem finns. Visst kan det kännas stressande att så många andra verkar ha en tillvaro där de hinner med pyssel, matlagning, arbete och ändå har gott om tid att umgås med barnen. Kan det verkligen vara så bra? Nja är väl svaret på frågan. Oavsett vilken blogg en läser kan det vara klokt att utgå från att de allra flesta har ett liv som ser ut som de flesta liv gör. Många väljer dock att hålla en positiv ton på bloggen. Många gör ett aktivt val att skriva om det som känns positivt och gott i livet. Inte för att dölja livets avigsidor men för att fokusera på det som är glädjande.

Det är lätt att tro att de som har vackra och positiva bloggar per automatik också har ett perfekt liv. Tittar en på djupet kan det istället vara något helt annat som visar sig. Det kan vara så att hen som gör vackra tavlor i själva verket är arbetslös och behöver en vettig sysselsättning för att hålla oron för ekonomin borta. Hen som alltid skriver om fiffiga pyssel kan vara långtidssjukskriven och pysslar när det är möjligt, ett pyssel kanske tar dagar att göra klart fast det inte verkar så på bloggen. Det där kanske inte är något som skribenten vill blotta på sin blogg eftersom det hör till det privata. Visserligen kan en välja att glänta på dörren även till det privata i sin blogg men då är det ofta ett ytterst medvetet val. Många bloggare vittnar om en missunnsamhet som kan resultera i otrevliga kommentarer på bloggen eller i livet. Somliga väljer att dra det hela ett steg längre och anmäla bloggare till Försäkringskassan. Om hen nu kan blogga så borde hen minsann inte vara sjukskriven! Det anmälaren inte ser är att blogginläggen kanske skrivs klockan tre på natten då bloggaren på grund av värk inte kan sova och försöker att distrahera sig för att klara smärtan.

Nej det är nog så att livet på bloggen är som de flesta andra liv. Däremot krävs det ett visst kreativt intresse för att driva en blogg och det i sin tur kan påverka vilka val som görs i livet. Kanske är det så att livsstilsbloggare är människor som prioriterar att umgås med familjen, odla, laga god mat och att pyssla. Det skulle faktiskt kunna vara så!

Liza Kettil – en livsstilsbloggare som väljer det kreativa framför det tråkiga
och där tid för familj och vänner alltid står högst på dagordningen!

Texten har tidigare publicerats på Livåleva - ett livsstilsmagasin på nätet

Ledsamheter

Egentligen hade jag idag tänkt skriva om det ljuvliga i att åter kunna trädgårdsarbeta och hur rosorna i rosenträdgården trivs och frodas. Fast det där ryms inte riktigt i mina tankar just nu. Säkerligen får de utrymme igen framöver men just nu känns livet som husägare i Hult tungt. Dagens dystra tankar började när maken visade hur väggen i vårt garage inte mår bra av de allt tyngre transporter som passerar förbi vårt hus. När vi köpte huset i Hult för nästan tio år sedan var här knappt någon trafik. Nu passerar tunga fordon flera gånger om dagen och ofta med en mycket hög hastighet. Nu behöver väggen i garaget åtgärdas ganska så akut eftersom vi faktiskt är oroliga för att den skall rasa. Vi påbörjade även projekt putsa fönster idag. Våra fönster är ju tänkta att bytas ut och det är bara att konstatera att det räcker inte längre att tänka, de borde ha varit bytta för länge sedan.

Så kommer då den där känslan av att vi har tagit oss vatten över huvudet. Vi har hållit på och greja och jobba i nästan tio år och är långt från klara. När vi köpte huset i Hult insåg vi inte vidden av det arbete som skulle krävas eller de kunskaper en skulle behöva för att åtgärda allt. Fast så för två år sedan anlitade vi en snickare och äntligen skulle taket läggas om samtidigt som vi själva skulle renovera köket. Tänk nytt kök och nytt tak på en och samma gång. Nu blev det inte riktigt så. Istället blev det en byggfuskare, mycket ökade omkostnader, ett tak som till slut blev klart men inte riktigt så som det var tänkt. De ökade kostnaderna åt upp besparingarna som skulle täcka köksrenoveringen och två år senare har vi fortfarande samma kök. Ett kök från tidigt femtiotal som är så slitet att det känns omöjligt att få rent.

Jag brukar försöka se det positiva i vårt renoveringsprojekt. Har lärt mig att blunda för små bagateller som hål i taket i biblioteket eller kanske att det helt saknas räta vinklar i detta hus. Idag kan jag inte se förbi det där, det är för mycket helt enkelt. Tror att det som hela tiden gjort det värt allt arbete är att jag verkligen älskar platsen där vi bor, men just nu känns inte ens det riktigt bra. Känns som att jag bara väntar på nästa traktor som skall meja ner något som jag gjort i ordning. Jag brukar vara duktig på att tänka att allt som sker har en mening och försöka se det positiva i det som sker. Just nu känns det dock svårt och jag känner mig ledsen rakt igenom.

Tur att våren är här i alla fall så jag får lite sol och grönska i min dysterhet

Lördagsgodis

Lördag idag vilket innebär att vi skall tillverka eget lördagsgodis. Vi började med detta för några veckor sedan och det har blivit så uppskattat att vi fortsätter. Genom att göra godiset själva har vi lite mer kontroll över vad det är vi stoppar i oss. Lördagsgodis är ju annars en sådan sak som en sällan har koll på vad det innehåller. Om vi har köpt lösviktsgodis så brukar i alla fall inte jag stå och läsa innehållsförteckningarna på askarna innan jag tar. Egentligen är det där något jag borde. Inser också att skulle jag läsa den där innehållsförteckningen då skulle jag inte vilja äta godiset. När den insikten infann sig tog vi beslutet att istället göra eget godis.

Än så länge har vi bara gjort en sort med choklad, puffat ris, kokosolja och olika smaksättningar. Känner mig dock lite sugen på att testa andra sorter efter att ha läst om vad som tillverkas hemma hos Hemkära Hanna. Nåväl när det puffade riset är slut då skall vi ge oss in på nya sorter. Det lär dock dröja eftersom puffat ris tycks räcka hur länge som helst.

Rischoklad är busenkelt att göra. Chokladen smälts i ett vattenbad tillsammans med önskad mängd kokosolja. Oljan ger chokladen en bättre konsistens när den väl stelnar igen. Det går också att välja annan olja men jag tycker att kokosoljan lämpar sig bäst eftersom den har en söt och fin smak.

När chokladen är smält rörs riset och eventuell smaksättning ner i chokladen. Vi har hittills testat att smaksätta med valnötter, hasselnötter, salta jordnötter och även kokos. Favoriten just nu är den med kokos. Svårt att säga hur mycket som skall användas till en laddning godis. Vi brukar smälta 200 gran choklad och sedan röra i ris och annat tills chokladen inte är rinnig längre.

Rissmeten duttas sedan ut på en bricka med bakplåtspapper. Låt stå en stund i kylen så chokladen hinner stelna ordentligt. 

När chokladen stelnat är det bara att servera och njuta! En fördel som vi har märkt när det gäller det hemmatillverkade godiset, förutom det där med innehållet, är att barnen och vi värdesätter det som äts lite mer när vi tillverkat det själva. Förvisso inte med så stor insats men tillräckligt mycket jobb för att vi skall värdesätta det vi gjort. Ser förresten ut att bli regn i Hult idag. Det måste väl vara en bra anledningen till att skjuta fönsterputsningen till imorgon istället!

Storstädning och fönsterputs

Vi blåser nästan bort i Hult idag men enligt barnen är det perfekt väder. Tydligen blir hoppen på studsmattan bättre när det blåser. Har själv inte testat detta men jag väljer att lita till deras ord. Vi ägnar den här fredagen åt att försiktigt sätta igång med storstädning här hemma. Solen är inte bara ljuvlig, den visar också på hemmets brister. Plötsligt är det alldeles för tydligt att våra fönster är allt annat än rena. Vi hade ju tänkt bytt ut dem allesammans förra året så de blev nog inte putsade då. Nu går det inte att undvika längre känner jag. Kan inte låta bli att småle åt att nu är min gräns nådd vad gäller smutsiga fönster och då är mina fönster verkligen rejält smutsiga. Minns när farmor en vår för många år sedan bad mig hjälpa henne att putsa hennes fönster eftersom hon inte längre stod ut med hur de såg ut. När vi var klara med att putsa stod vi bredvid varandra och farmor var mycket nöjd med resultatet. Själv kunde jag inte se någon skillnad eftersom de i mitt tycke varit alldeles rena och fina redan när vi började. När jag väl tar tag i att putsa våra fönster i Hult då kommer det vara omöjligt att inte se skillnaden tänker jag. Fast nog kan vi spara fönsterputsningen till imorgon istället, det blåser ju så idag och dessutom har vi en ettåring att fira.

Anna Norrgran, min dotter och snart kommunpolitiker!

Kvällen är nästan natt och det är hög tid att sova. Har varit på ett långt möte nu ikväll som slutade sent. Ett av kvällens beslut resulterade i att min dotter nu står på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Munkedal i höstens val. Har nog sällan känt mig så stolt över henne som idag. Tycker hon är en tuff och stark tjej som redan nu vill ge sig in i kommunpolitiken. Är övertygad om att hon kommer att göra ett bra jobb.

Hon vet vad hon vill min Anna och det är bra. Inte helt lätt dock att argumentera med en tonåring som är lika bevandrad i retorik och argumentation som jag själv. Det kan bli debatt på hög nivå ibland här hemma i Hult.

Själv står jag ju också på den där listan. Tänkte ett tag att tjugo års politiskt engagemang kanske kunde räcka. Sen insåg jag att förutom att jag verkligen gillar att få vara med och bestämma så tycker jag att det är vansinnigt intressant. Jag har ju varit engagerad hela mitt vuxna liv så jag vet inte hur ett liv utan politiken fungerar. Som synes är förresten håret fortfarande i lockar. Börjar vänja mig vid dem nu och konstaterar att övning gav färdighet. Det blev ett betydligt bättre resultat på andra försöket!

Oväntade platser

Det är ofta som det inte är de mest uppenbara platser som blir kvar i minnet efter en resa. Eftersom Dublin är en plats jag varit på många gånger har jag kunnat unna mig själv att strosa runt lite planlöst. Egentligen är det där något en alltid borde unna sig när en reser men så är det ju så mycket som bara måste ses.

När jag var i Dublin senast i augusti då hoppade jag av spårvagnen några hållplatser innan jag brukar och promenerade in till centrum. Längs vägen hittade jag flera intressanta butiker som jag inte sett innan och dessutom en hel saluhall. Ärligt talat trodde jag att det var en öde byggnad eftersom skicket var riktigt dåligt. Så såg jag att det rörde sig människor i byggnaden och kunde inte låta bli att ta mig en titt.

Märkligt nog pågick där handel trots att ingenting såg ut att vara helt.

Mötte en kvinna som gjorde stort intryck på mig. Hon hade haft sitt grönsaksstånd i över femtio år och hade nu passerat åttio. Grönsaksståndet hade varit hennes fars och han drev det tillsammans med hennes man. Så omkom båda i en bilolycka och hon blev lämnad ensam med sju barn. Hon hade motvilligt börjat ta sig an rörelsen tills hon kunde sälja den men insåg dels att det skulle bli svårt och att hon faktiskt älskade att arbeta. Hennes barn har försökt förmå henne att sluta arbeta, men vad skulle hon göra utan sitt jobb undrar hon och vem skulle då sälja frukten och grönsakerna. Pension och vila menar hon är för gamla människor.

Jag gör mig inte några illusioner om att hennes tillvaro har varit helt enkel men att inte se sig som gammal när en passerat åttio är ju alldeles fantastiskt. Tänk så viktigt att ha en sysselsättning och få göra något en trivs med. Jag menar givetvis inte att pensionsåldern borde höjas dramatiskt men tänker att det är en viktig påminnelse. Jag arbetade under några år i hemtjänsten och det som slog mig ofta var hur ensamma många människor var. Barnen bodde kanske långt borta, vännerna var döda och de enda människor de träffade var oss i hemtjänsten. Många var kanske egentligen inte så sjuka utan snarare ensamma och olyckliga vilket är något som kan rättas till. Det finns en verksamhet i Munkedal som är en social träffpunkt för äldre som är en smått fantastisk plats. Min man är där och spelar och sjunger ibland och barnen har lussat där. Det är en plats dit äldre kan komma och träffas, fika och umgås och dessutom har de med jämna mellanrum aktiviteter. Det där är riktigt viktigt!

Mitt bland alla grönsaker och förfall hittade jag också en blomsterhandlare med fantastiskt vackra buketter. Han band dem själv varje morgon och ingen var den andre lik. Priset var märkligt lågt med tanke på allt arbete och buketternas storlek.

Apropå storlek, detta var den minsta storleken för den som ville köpa lite lök med sig hem!

Kaserna

Har ägnat dagen åt att sitta på ett mycket långt möte med väldigt mycket information. Mycket klokt och matnyttigt men det snurrar lite lätt i huvudet efter en sådan dag. Tur att jag ständigt antecknar mycket så jag kan gå igenom och smälta all info. Allt en får höra under en lång dag ryms ju dessvärre inte i huvudet. Kände hur jag längtade ut i skog och mark när jag körde hemåt. Hade klockan inte varit middagstid hade jag allra helst tagit med mig hela familjen på utflykt. När våren har kommit åter påminns jag ständigt av allt det fina som gör att jag gillar att bo på landet.

I flera år har vi tänkt att vi skall bege oss ut och paddla från Kaserna i Munkedal. Det ligger inte särskilt långt bort, är otroligt vackert och egentligen borde vi skämmas över att paddlandet inte har blivit av!

Fast nu är vi ett steg närmare att det faktiskt skall bli av i år. Vi har varit där tillsammans med barnen och tittat och lovat att vi skall åka dit och paddla när det har blivit lite varmare. Sådant en har lovat barn kan aldrig glömmas bort eftersom de kommer att påminna dig ofta!

Kanoterna ligger på rad och väntar på att få användas.

 Kanotleden som utgår från Kaserna är tydligen fyra mil lång och är en gammal transportled för timmer. Kanske paddlar vi inte riktigt så långt, men jag längtar verkligen efter att få komma iväg. När jag var yngre var jag engagerad inom scoutrörelsen och var ofta ute och paddlade kanot. Något av det bästa jag visste var att ta ut kanoten sedan det blivit mörkt och bara glida fram på vattnet under tystnad. Det var nästan lite magiskt. Det kunde vara tjugo kanoter på vattnet men det enda som hördes var vattnet.

I nästan tio år har vi pratat om att vi skall ut och paddla kanot och i år skall det bli av. Nu har vi ingen möjlighet att backa eftersom vi sagt det till barnen och jag dessutom har skrivit det här!

Äntligen ett öppet fönster

Mötesdag idag men än så länge dröjer jag mig kvar i sängen och lyssnar på regnet och fåglarna utanför mitt fönster. Äntligen är det åter möjligt att sova med öppet fönster och vakna till skogens alla ljud. Känner mig lite lättare till sinnet idag även om jag är fortsatt fundersam över hur vi skall hantera situationen med trafiken utanför vårt hus. En åtgärd från igår var att lägga ut jord så långt som tomten sträcker sig och så gräs. Då blir det dagtid tydligt vart vägen inte går. Däremot behöver vi en bra och permanent lösning på problemet. Har tagit en ordentlig diskussion med barnen kring hur farligt det är att somliga kör som vettvillingar och att barnen därför måste vara särskilt uppmärksamma när de befinner sig på vägen. Låter nästan som att vi bor i en storstad och inte i en mycket liten by långt ut på landsbygden. Tack för alla kommentarer kring vårt vägproblem både här och på Fb. Det betyder så mycket att få några varma ord när en inte riktigt är i fas.

Nåväl idag byter jag mitt Hult mot ett sammanträdesrum och en lång dag med mycket information. Har fortsatt mitt projekt gällande vintagelockar och hoppas som sagt på att övning ger färdighet. Har sovit med rullar i håret i natt och vet ännu inte resultaten men skam den som ger sig. Tids nog måste jag ju få till det rätt. Om inte annat så har jag roat resten av familjen under tiden jag går runt mer rosa rullar i huvudet. Enligt ena barnet ser jag ut som en alien och det är ju inte det sämsta!

Förbannade trafikdåre!

Jag brukar oftast inte tappa tålamodet helt totalt men så är fallet just nu. Igår när jag kom hem såg jag att vår kruka vid vägen låg ner. På kvällen igår då genererade detta mest djupa suckar och viss irritation från min sida. I morse var jag dock ute för att ställa upp krukan och lägga tillbaka blommorna igen. Blommorna planterade jag så sent som i söndags så jag var irriterad redan när jag klev ut genom dörren.

Konstaterade ganska snabbt att det inte skulle gå att ställa upp krukan igen. Den var inte bara påkörd utan också ordentligt överkörd. Tittade på spåren på vägen och ser att den som kört på krukan haft ett stort fordon och där fanns inte några bromsspår alls. Inte några bromsspår alls! Tänk om det istället varit ett av barnen som stått där eller kanske hunden eller pappa med sin rollator. De hade inte haft en chans, de hade blivit påkörda! Nu hade irritationen släppt helt och hållet och istället började ett obehag att infinna sig. För den som kör här är det så viktigt att ta sig fram fort att personen i fråga inte bemödar sig om att sakta ner farten i en kurva utan bara kör på i samma hastighet. Hastigheterna är ibland höga här i vår lilla by vilket ofta oroar mig. Det här börjar dock kännas riktigt obehagligt eftersom det hänt flera gånger förut.

Anledningen till att vi ställt ut krukan vid vägen är att vi försöker att hålla trafiken från huset. Tidigare hade vi bilar alldeles in på husknuten. Där den har stått har den fortfarande stått ungefär en halv meter in på vår tomt och dessutom varit noga markerad med reflexband. Som framgår av bilden är det en rejält tilltagen korsning så det borde verkligen inte vara ett problem att hålla ut från huset och sakta ner innan det är dags att svänga höger. Det borde ju vara ett normalt trafikvett!

Från andra hållet syns än tydligare hur korsningen har brett ut sig. När vi köpte huset i Hult var vår tomt helt igenväxt och när vi började röja då började också vägen att breda ut sig. Lite hjälp har den dessutom fått på traven när den skrapas. Det är tydligen helt ok att skrapa en liten bit mer in på vår tomt varje år. Just nu känner jag mig trött, uppgiven och ledsen. Känner en stark oro för mina barns och djurs säkerhet som onekligen är befogad. Någon kör med stora maskiner förbi vårt hus utan att ens sakta ner för att kunna svänga i korsningen. Hur mycket tid sparar den personen på att inte sakta ner? Är den besparingen så viktig att den resulterar i att ett husdjur eller barn körs på? Just nu känner jag mig inte trygg på den plats jag egentligen älskar mest av allt. Det handlar alltså inte om en påkörd kruka utan en överkörd trygghet!

Ett av projekten för våren och försommaren är att sätta upp staket runt huset. Nu undrar jag om det är någon idé. Orkar vi verkligen lägga så mycket tid, arbete och pengar på något som snart kommer att mejas ner? Hur kan någon visa så lite respekt mot en annan människas hem? Jag förstår verkligen inte!

Pulver

För några år sedan insåg jag att jag hade en stor kunskapslucka när det gällde delar av matlagningen. Jag förvånade min väninna Regina genom att när jag bjöd på mat så var såsen tillverkad av pulver. Var tvungen att erkänna att jag faktiskt aldrig någonsin hade gjort sås från grunden. Hon tyckte detta var mycket märkligt eftersom jag är den som lärt henne hur lätt det är att göra egen marmelad och sylt och dessutom alltid bakar mitt eget bröd. Sås gjorde jag däremot på pulver eller överlät till maken att göra den. Efter mitt och Reginas samtal om den där pulversåsen insåg jag att det fanns fler saker jag tillverkade från pulver utan att jag någonsin reflekterat över det. Nypon- och blåbärssoppa, vaniljsås och sås var alla saker som fanns i pulverform i mitt skafferi. När jag var yngre fanns det dessutom pulver för att tillverka potatismos i mitt skafferi.

Trots att jag varit noga med att göra medvetna val när det gäller mat och laga mat från grunden så fanns det alltså massor av pulver i mitt skafferi. Funderade länge på orsaken och insåg att just de där pulvrena var jag ju uppväxt med. De har hängt med redan från starten och jag bara fortsatte av gammal vana att använda dem. Mina föräldrar har alltid varit noga med att laga mat från grunden men trots det fanns det pulvermat i mitt barndomshem. Pulversåsen var dock inte särskilt flitigt använd men den fanns där ändå.

Efter det där tillfället när jag insåg att jag hade kunskapsluckor i matlagningen bestämde jag mig för att rätta till dem. Jag skulle helt enkelt lära mig att göra sås från grunden, hur svårt kunde det vara? Det var verkligen inte svårt, tvärtom! Nästa steg blev att pröva att göra egen vaniljsås från grunden vilket visade sig vara lite svårare. Däremot var det verkligen värt att anstränga sig för, vilken skillnad i smak! Mitt senaste projekt har varit att koka egen blåbärssoppa. Just blåbärssoppa har varit något som jag har tyckt varit otroligt praktiskt att ha i skåpet eftersom det går så fort att vispa ihop. En läsning på innehållsförteckningen gjorde dock att det inte längre kändes varken praktiskt eller trevligt. Att koka egen soppa är mycket godare men det tar ju betydligt längre tid och då försvinner den där enkelheten. Lösningen på problemet blev portionsfryst soppa. Det tar något längre tid att tina soppan än att röra ihop pulver men det är en tämligen marginell tidsskillnad.

Lustigt egentligen hur en kan vara helt omedveten om en kunskapslucka i ett ämne där en egentligen är medveten om så mycket!

We are so good together

Ibland känns livet lite så där extra bra. Som när jag kommer hem efter lång dag med möten. Det sista var en studiecirkel på två och en halv timme där jag var cirkelledare och behövde vara koncentrerat närvarande. Hade hunnit med att handla mellan mina möten och lite andra ärenden och kände när jag klev innanför dörren hur trött jag var. Då har maken bakat bröd och hela huset luktar gott av nybakat. Så får jag med mig smörgåsar upp och kan lägga mig i sängen och äta mina smörgåsar och läsa lite bloggar. Tänker att det är är kärlek det!