Halloween och pumpakaka

Nu har jag äntligen lärt mig att det är 31 oktober som det är halloween. Här i Sverige har det ju blivit lite till en flytande högtid under en veckas tid känns det som. Något jag gillar med denna fortfarande ganska nya tradition är att göra pumpalyktor. Enkelt att göra och blir alltid lika fint även om en inte gör något särskilt avancerat.

I år blev jag tvungen att köpa mig en pumpa eftersom den egna skörden inte blev särskilt omfattande. Den allra minsta pumpan i bild är en hemmaodlad halloweenpumpa. Den skulle inte bli mycket till lykta kan en ju snabbt konstatera. De två gula pumporna är spagettipumpor från förra året som jag testade att lagra i rumstemperatur. De ser fortfarande fina ut men jag valde att låta dem bli till dekoration istället för att ha dem till mat.

Jag läste en artikel i en tidning för någon dag sedan om hur någon upptäckt att det faktiskt går att använda hela pumpan! Att den inte bara är dekoration utan också är ätbar. Trodde nästan att det var lite på skoj men har insett att många inte vet hur användbar en pumpa faktiskt är. Sen är det klart att det är lite arbete att ta tillvara på innehållet, men verkligen värt mödan.

Här har jag öppnat upp pumpan och först tagit hand om alla pumpakärnor. Det trådiga fruktköttet som kärnorna sitter i brukar jag lägga i komposten. Kärnorna spolar jag sedan av i ett durkslag och sparar några till nästa års skörd medan resten blir till snacks. Sedan gröper jag ur pumpan ordentligt för att ta tillvara på allt. Detta sedan användas till allt möjligt gott. En av mina favoriter är pumpasoppa men det är också gott i paj och i bröd. Den här gången tänkte jag att jag skulle testa något nytt och valde att göra en pumpakaka lite i stil med saffranspannkaka. Det blev riktigt lyckat och dessutom uppskattat av familjen.

Pumpakaka med grädde och hallonchiasylt

Pumpakaka

1 kg pumpa

5 ägg

2 dl mandel

1 bittermandel

2 dl grädde

1 tsk agavesirap

1 krm vaniljpulver

1 krm salt

Gör så här:

Lägg pumpan i en smord eldfast form och ställ in i ugnen på 175 grader tills dess pumpan blivit mjuk och mosig. Häll sedan över i en skål och mixa pumpan till en slät smet med en stavmixer. Tillsätt grädde och ägg och vispa smeten slät. Riv bittermandeln fint och tillsätt tillsammans med agavesirap,vaniljpulver och salt. Hacka mandeln fint och rör ner i smeten. Häll över smeten i den eldfasta formen och grädda i ugnen i 30 minuter. Serveras ljummen med grädde och sylt.

Kommentar:

Mängden pumpa är lite ungefärlig, det måste inte vara exakt. Kakans konsistens blir lite som en pannkaka. 

Pumpakärnorna blir riktigt goda om de rostas i ugnen. Häll över lite olja och salt och rör runt, bred ut på en plåt med bakplåtspapper. Rosta i ugnen på 175 grader i trettio minuter. Låt svalna och servera!

Nu lyser det fint på trappen här hemma i Hult och jag börjar så smått att se fram emot att plocka fram julbelysningen. Hur tidigt får en sätta upp den egentligen? Får nog ge mig till tåls i alla fall i två veckor till tänker jag.

Sköna söndag

En ledig söndag med strålande sol från klarblå himmel måste onekligen vara något av det bästa som finns. Att ha möjligheten att inleda en dag med sen frukost och sedan kliva ut i trädgården. Älskar de här höstdagarna då det finns en antydan av kyla i luften men ändå är varmt och skönt.

Planen för dagen var att skörda det sista ur odlingslådorna samt att städa ut växthuset. Det är dock lätt att bli distraherad när det fortfarande är så mycket vackert som blommar i trädgården. Leonardo da Vinci blommar fortsatt vidare och är verkligen rosen som gett mest i år. Jag verkar ha hittat en plats där den verkligen trivs och kan frodas.

Luktärtorna blommar även de fast det är oktober. Jag borde väl egentligen ta bort dem eftersom de är planterade i två stora krukor. Vill ju inte riskera att kylan förstör krukorna. Samtidigt vill jag inte ta bort något som fortsatt blommar så fint.

I två planteringar har jag vacker kärleksört men jag tänker att det är något jag borde ha mer av. För två veckor sedan lade jag grunden till en ny plantering som kommer att bli en av de större i trädgården. Där tänker jag att det måste växa gott om kärleksört.

Elvis hjälper som alltid till i trädgården. Idag satt han på mina axlar under tiden jag satte några hundra lökar samt när jag skördade årets sista morötter och rödbetor. Börjar bli riktigt bra på att greja samtidigt som jag bär runt på en katt som vägrar att flytta på sig. Anar att han möjligen kan vara lite bortskämd.

Rosenholm är en av årets nykomlingar och blommar fortfarande fint. Ett år hade jag rosor fram till tredje advent. Känns som ett svårt rekord att slå men än har rosorna inte gett upp för i år. Nu är dock den här säsongen lagd till handlingarna. Växthuset är tömt och städat. Detta har firats med att grilla korv och njuta av möjligheten att ännu kunna sitta ute i trädgården.

Tid för detaljerna

Det har varit en riktigt fin höstdag idag. Med mild luft, sol och möjlighet att vara ledig. Så fint att ibland kunna välja bort alla måsten för sådant som en helt enkelt vill göra. Som att spendera någon timme med att köpa nya blommor till både hus och farstutrappen, som att dricka kaffe i sängen och att äta lunch riktigt länge. Eller varför inte ta en lite längre promenad med hundarna och verkligen ta sig tiden att se detaljerna i landskapet där vi promenerar. Sådant har jag gjort idag, sådant där som jag inte riktigt tar mig tiden att göra när det ständigt är så mycket annat som måste göras. Det märkliga är att när en tar sig tiden för allt det där som en önskar göra men inte måste, då blir alla måste plötsligt mindre tunga. Då går det av bara farten att ta tag i tvätten eller sopsorteringen eller vad det nu kan vara som är viktigt. Det roliga ger kraft och energi nog att få det tråkiga att kännas alldeles acceptabelt. Jag vet ju att det är så, ändå glömmer jag mellan varven och prioriterar bort det där som jag helst vill lägga min tid på. Alltså blev den här dagen till en dag då jag helt valde att göra det jag ville men ändå hann med det som måste göras av bara farten. Ska försöka komma ihåg att det är ju så det är tänker jag.

Sassnitz

En fredagseftermiddag för en månad sedan satte Frida och jag oss i bilen och for hela vägen till Trelleborg. Tidigt nästa morgon tog vi båten över till Tyskland och kom till kuststaden Sassnitz. När det gällde Rügen som helhet var mina förväntningar höga men jag hade inga förväntningar alls på Sassnitz. Vi parkerade i ett parkeringshus och strosade längs havet för att hitta någonstans att äta lunch. Det vi hittade var en otroligt charmig liten stad som vi nog egentligen önskat oss mer tid i.

Till att börja med fanns där en pir. Av någon anledning är jag svag för platser som har just en pir. Precis intill låg dessutom en mycket trevlig vegansk restaurang. Verkligen inte vad jag förväntat mig så jag var onekligen positivt överraskad. God lunch med trevligt sällskap och vacker utsikt är onekligen ett trevligt sätt att spendera en lördag på. Lägg dessutom till att det var strålande sol och härlig sommarvärme.

Den gamla delen av staden är verkligen en charmig sekelskiftesbadort. Den påminde mig om Marstrand i mina egna barndomstrakter. Kan tänka mig att återvända hit och ha som mål att bo i något av de där vackra husen. Att i sakta mak strosa längs stranden, äta god mat och läsa en bok vid havet. Tänker redan att den där semestern måste planeras in i min kalender.

De där husen är onekligen helt omöjliga att motstå med alla sina vackra detaljer. De flesta platser är förvisso tilltalande när solen skiner och vinden är ljum. Fast här skulle jag nog trivas även om hösten när havet är grått och vinden viner. Tänk vilken dramatik precis utanför fönstret när det blåser upp till storm. När vi lämnade Sassnitz var det onekligen med känslan av att vi stannat för kort och det ser jag som något tämligen gott.

Höst på VisaLiza

Vi är en bra bit in i oktober och hösten är onekligen här. Därför kändes det passande att hösta bloggen och byta till en lite mer passande header. Att göra en höstheader är verkligen en trevlig uppgift eftersom hösten är en synnerligen trevlig årstid. Svårt bara att välja mellan alla färgsprakande vackra höstfotografier jag har samlat på mig. Jag vill ju att min header ska säga något om innehållet här på VisaLiza och även passa för årstiden. Den här gången blev det alltså fika, höstlöv och lite vintage.

 Kanske borde jag haft med några tända ljus och lite soppa med för att plocka upp allt det jag älskar om hösten. En regnig dag blir om hösten inte till en tråkig dag istället blir det till en anledning att tända ljus och kura i soffan med en bra bok. Om hösten känns det märkligt nog alldeles rätt att göra just ingenting. Det måste tveklöst göra hösten till den bästa av årstider.

Tänder några ljus, avslutar veckan och blickar mot en ny

Då flyger mitt hjärtas fågel...

Att drömma och tänka framåt är kanske själva essensen av att vara människa. Genom att tänka och
längta och vilja då bär vi oss fram även genom det som bitvis kan vara svårt. Tanken blir till en språngbräda mellan då och nu. Mellan det som varit och det som komma skall. I själva tanken finns allt och alla ständigt närvarande. De vi har förlorat och saknar men även de som vi ännu inte har mött. Jag vet ju egentligen ingenting alls om alla de där människorna som jag aldrig har mött. Inget mer än att många av dem kommer jag att möta, somliga kommer jag att älska och andra kanske rent avsky. De där människorna i livet som är en del av det egna jaget fast ändå inte men som ger luft under vingarna och släpper tanken fri bara genom att jag vet att de finns där. För hur en än tänker är vi ständigt beroende av varandra. Även de människorna som får dig att krympa i tanken och får din hjärtas fågel att kura på tallens allra lägsta gren med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten. När allt som är nu har blivit till då kommer den erfarenheten att göra att du flyger lite längre, lite högre och lite snabbare. Det är inte bara dina medgångar och de fina människorna runt om dig som får dig att lyfta och nå dina drömmar. Motgångarna har format dig lika mycket som allt det som har gått din väg. Så länge drömmarna, och målen finns kvar Då flyger mitt hjärtas fågel. Då stiger den upp mot skyn. Då svävar den över markerna, och högt över skogens bryn.

Det kursiverade kommer från en sång av Mikael Wiehe och är nog egentligen en kärlekssång. Fast
som jag tänker handlar den lika mycket om att tro på att kunna lyfta och att våga tänka att även jag klarar det som kan tyckas omöjligt. Vad är det som får mitt hjärtas fågel att lyfta och hur skall jag nå dit? Tanken är viktig, för utan den kan livet sakna riktning när en inte vet vart en vill härnäst. Det hjälper ju föga att ha både karta och kompass med i skogen om jag inte har en aning om mot vilket väderstreck jag ämnar bege mig. Mina motgångar bär jag med mig och ser dem som det som gör mig starkare. Visst låter det lite som en klyscha men jag har kommit fram till att det är enda sättet att hantera när livet bjuder på väl mycket av det svåra. Att se det som något som hjälpte mig att veta vart jag vill och gjorde mig stark nog att ta mig dit. Jag vet vart mitt hjärtas fågel vill flyga, känner luften under mina vingar och är redan på väg!

En fågel på Taffelberget som landade precis när jag knäppte ett kort. Kanske en slump eller var det kanske mitt hjärtas fågel!

Kardemummakaka med chokladkräm

Hurra, jag har ett kök igen! Ett kök som förvisso inte är riktigt färdigt men trots det mer funktionellt än det gamla köket. I det nya köket har jag hittat tillbaka till mitt gamla jag och bakar som aldrig förr. Som jag har saknat att baka och så fantastiskt det är att baka i mitt nya kök. För att fira det nya köket har jag därför hittat på en synnerligen god kaka. Tro mig, den bara måste bakas och ätas!

Kardemummakaka med chokladkräm
2 bananer
3 ägg
1 dl mandelmjöl
2 dl riven kokos
1 dl rårismjöl
3 tsk kardemumma
2 tsk kanel
1 tsk bakpulver

Chokladkräm
3 bananer
25 g mörk choklad
Kokosolja till stekning

Gör så här:
Mosa bananerna och vispa dem tillsammans med äggen till en slät smet. Tillsätt de torra ingredienserna och blanda väl. Pensla en springform med kokos olja och häll i smeten. Grädda i ugnen på 175 grader i 15 minuter. Skiva bananerna till chokladkrämen och stek dem på låg värme i kokosolja tills de blir karamelliserade. Hacka den mörka chokladen och låt den smälta tillsammans med bananerna. Mixa sedan bananerna och chokladen till en smet. Bred chokladkrämen på kakan och låt svalna. Dekorera med kokosspån, servera och njut!

Kommentar:
Kakan blir lätt lite torr så låt den hellre vara inne lite för kort än tills den ser helt färdig ut. Det kan kännas som ett extra steg att steka bananerna men det är verkligen värt det. Genom att steka dem blir de lite extra söta och ger chokladkrämen det där som gör den alldeles ljuvligt god. Vad gäller kardemumman så har jag nog egentligen i nästan det dubbla mot vad jag angett i receptet. Jag älskar kardemumma och konstaterar att more är more helt enkelt! Men för den som har en lite mer försiktig hållning till kardemumma än jag så är det bara att följa receptet.

Du kommer ångra dig om du inte genast bakar denna kaka! Bara gör det!

Samma som alltid

Vi är en bra bit in i oktober men än råder trädgårdssäsong. Det är förvisso lite kyligare att arbeta i trädgården än för några veckor sedan, men det är fortsatt riktigt härligt.

 Elvis följer som alltid med mig ut i trädgården. Vi är ett team Elvis och jag även om vi ibland har lite skilda åsikter om hur saker ska göras. Jag försöker att förklara för honom att det är mindre bra att han absolut skall sitta på mina axlar när jag gräver eller planterar. Han i sin tur menar att det är alldeles nödvändigt om han skall kunna övervaka arbetet på bästa sätt.

När jag fotograferar går det dock bra att ha katten på axeln och vi fotograferar just nu samma blommor som alltid känns det som. Leonardo da Vinci blommar vackert vidare vecka efter vecka.

 Mitt blå blickfång i den nya planteringen är fortsatt blått och fortsatt lika vackert.

New Dawn brukar ju som sagt vara översållad med blommor så här års men i år är det bara några enstaka. Men jag tror att den åter kommer vara fin nästa år.

Även Ida tycker om att vara med ute i trädgården. Till skillnad från Elvis så övervakar hon hellre på lite avstånd. Hon är en klok hund hon! Skulle jag däremot lägga ifrån mig det jag arbetar med då vill hon gärna klappas.

Jag skördar fortfarande mycket vilket nästan förvånar mig. Odlingssäsongen blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Tack vare att det var en så varm inledning på hösten har jag ändå kunnat skörda mycket. Har fortfarande gott om grönsaker att skörda i odlingslådorna och behöver nog sätta familjen i arbete för att allt ska hinnas ta om hand. Tomaterna har jag däremot skördat färdigt för i år. En av plantorna blommade så fint att jag ställde in den i köket för någon vecka sedan och den ser ut att stormtrivas.

Rosen Flammentanz blommar egentligen bara under en period men för andra året i rad har min valt att blomma en gång till. Onekligen märkligt men mycket välkommet, den är ju så otroligt tjusig.

Förutom att jag har flyttat in en av tomaterna till köket har paprikor, aubergine, chili och physalis fått flytta in i biblioteket. Bortsett från physalisen har de övriga gett gott om skörd men det kändes tråkigt att inte kunna skörda också det sista. Ska även testa att övervintra en av mina chilis då jag läst att det skall fungera. Borde kanske också testa att övervintra en av paprikorna, det borde ju också fungera tänker jag.

Elegans med guldknappar

En av mina absoluta favoritklänningar är denna svarta klänning från Ida Sjöstedt. Den är så otroligt tjusig i sin enkelhet. Med fina detaljer som guldknapparna och med fin tyngd i tyget. Den är förvisso inte äkta vintage men har samma sorts kvalitet som dåtidens kläder. Är övertygad om att detta kommer att vara en ofta använd klänning även om tjugo år.

Både klänning och skor köptes till en tillställning i våras medan den lilla aftonväskan är ett loppisfynd jag gjorde för flera år sedan. Den är onekligen som gjord för klänningen. Eller snarare är det klänningen som är som gjord för väskan då det skiljer si så där femtio år mellan dem. Klänningen är verkligen elegant men det jag gillar allra mest är att med en kofta passar den även till vardags. Älskar kläder som fungerar både till vardag och till fest.

Med kammar i håret och en enkel uppsättning är jag redo för varje tjusig tillställning.

Fast det allra bästa är nog känslan av en tjusig klänning och lika tjusiga skor och väska. Allt det där gör mig lycklig helt enkelt och det är en oslagbar känsla!

När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!

Det är inte okej att vara tjock!

Egentligen känner jag mig ganska färdig med min egen viktresa. Flera diskussioner den senaste tiden gör dock att ämnet åter känns aktuellt. Fyra år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass och den stora skillnaden mellan då och nu handlar inte om vikt. Den handlar istället om bemötande och välbefinnande. Jag har en starkare kropp som orkar det jag vill idag. Den orkar att springa, dansa och leva i det tempo som jag trivs i. Det där är något positivt och som höjer livskvaliteten.

Det som gör mig beklämd är att jag idag får ett annat bemötande än när jag var tjock. Med vikten kommer också föreställningar om svag karaktär. Det är märkligt nog fullt acceptabelt att förlöjliga och göra sig rolig över den som är överviktig. Jag hamnade för en tid sedan i en diskussion om gastric bypass där en i sällskapet berättade vilket dåligt alternativ denna operation var. Hen menade att den aldrig blev bra och att lägga sig under kniven var ett synnerligen dumt alternativ. Hen och övriga i sällskapet hade många missuppfattningar kring operationen och till slut valde jag att påpeka att jag gjort just en gastric bypass. Att det finns många svårigheter men att det är det klokaste valet jag gjort i mitt liv. Efteråt fick jag kommentaren: har du gjort en gastric bypass? Du som är så tjusig! Kommentaren var välmenad men är problematisk. Den betyder ju faktiskt att jag är tjusig nu när jag gått ner i vikt men att jag inte skulle vara tjusig om jag var tjock. Skönhet och tjusighet sitter knappast i vikten. I min mening handlar det mer om attityd och utstrålning. Att känna sig trygg och bekväm i sin egen kropp är viktigare än vilken siffra vågen visar!

Samma tjej, samma leende och samma inställning till livet!

Ständigt denna rastlöshet

Jag är tämligen rastlös som person och brukar skylla det på min pappa som var sjöman. Just ett yrke kan kanske inte skapa rastlöshet hos nästa generation. Däremot gjorde hans yrke att jag växte upp med historier om platser världen över. Det verkade ju dessutom fullt rimligt att jag skulle kunna åka till dem, min pappa hade ju redan varit där. Tänker att det där är nog den största gåvan han har gett mig. Att se världen som möjlig och fullt rimlig för mig att se.

Zadar i Kroatien

Något jag har insett under mina egna resor är att jag tycker om att återvända. Att inte bara se en plats en enda gång. Jag tycker om att ha platser att återvända till och ha möjligheten att upptäcka mer än vid ett första besök. Att få möjligheten att skaffa mig vanor och favoriter. Vissa platser känns självklara att återvända till. Zadar är en sådan plats. Den här solnedgången gjorde att jag redan innan jag lämnade staden började fundera över när det var möjligt att återvända. När jag återvände var jag nästan orolig att jag skulle bli besviken över solnedgången. Var den verkligen så magisk som jag mindes den? Ja den var verkligen precis så magisk.

Krakow i Polen

Krakow är också en sådan plats som jag känner att jag inte är färdig med. Var där för ganska precis två år sedan och tänker ofta på staden, på människorna jag mötte där och alla intryck. Har däremot inte någon brådska utan tänker att Krakow lär finnas kvar och när möjlighet finns då far jag tillbaka.

Rom i Italien

När jag precis tagit studenten besökte jag Rom. Det var ett tämligen intensivt besök på fyra timmar och jag önskade i många år att jag haft möjlighet att att se staden ordentligt. Det tog ganska många år innan jag hade möjlighet att återse staden. Ägnade några dagar till att promenera, promenera och promenera. Såg massor, upplevde allt det där som jag tänkt att jag ville uppleva och kände sedan att jag var färdig med staden. Vem vet kanske vill jag någon gång återvända men just nu känns det som att jag faktiskt har sett och gjort precis det jag ville och det känns bra så.

Edinburgh i Skottland

Edinburgh är nästa stad att återse. Redan nu på lördag för att vara exakt. Det var den första platsen jag reste till på egen hand. Då skulle jag fylla 13 år och åkte på scoutläger i en vecka och bodde sedan hemma hos en skotsk familj i ytterligare en vecka. En otrolig upplevelse som jag för alltid kommer att bära med mig. Tänker att det kanske är den känslan jag söker varje gång jag återvänder till staden. Den där känslan av sitt livs första äventyr.

Utanför Kapstaden i Sydafrika

Tänker att jag nog fortfarande söker den där känslan av det första stora äventyret. När jag for till Namibia första gången för drygt tio år sedan var det den längsta resan jag någonsin gjort. Kände mig smått skräckslagen inför det okända och på samma gång alldeles förtjust inför allt det okända. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Sedan dess har jag återvänt till Namibia och till Sydafrika men det var nog första gången när jag var där förra året som jag förstod på allvar vad det handlade om.

Swakopmund i Namibia

Förvisso var det fantastiska vyer och naturupplevelser men det stora var alla de människor jag mötte. Allt engagemang och vilja att förändra tillvaron. Kände mig stärkt i mitt engagemang och en ödmjukhet inför livets skörhet. Att leva ett tryggt och ordnat liv är inte en självklarhet, men trots det finns utrymme att kämpa för förändring. Inte bara för sin egen tillvaro utan också för andras. Det där bär jag med mig, inser att det är därför jag ständigt längtar tillbaka och det är därför jag till våren ska åka tillbaka. Inte för att i första hand uppleva de vackra vyerna utan för att möta de människor som inspirerar mig och får mig att fortsätta vilja förändra världen.

Oktoberträdgård

Luften har en ton av kyla i sig men solen värmer fortfarande. Ljuset blir så fint vid den här tiden på året. Det är som lite mjukare med en ton av guld i sig. Omöjligt att motstå helt enkelt.

En trädgård gör sig verkligen från sin bästa sida i höstsol. Tänk så mycket fint som fortfarande blommar. Kärleksörten har växlat färg från ljust rosa till en djupare ton.

Det börjar smyga sig in fler och fler blå inslag i trädgården. Det har inte riktigt varit planerat men det är onekligen fint och jag tänker att mer blått kan ju vara bli ännu finare.

Rosenträdgården blommar vidare även den. Vissa sorter är överblommade för i år medan andra blommar för fult. Rosen Leonardo da Vinci planterades förra året och ser verkligen ut att trivas.

New Dawn brukar vara alldeles översållad med blommor så här års. Så är det dessvärre inte i år eftersom den tog mycket stryk under vintern. Däremot ser den ut att ha växt till sig fint och jag håller tummarna för att den skall klara vintern bättre den här gången.

Tycker om att ta med mig kameran ut i trädgården eftersom jag då bättre hittar detaljerna i helheten. Genom linsen blir även det som är smått och annars lätt att missa till viktiga detaljer. Det är ju trots allt så att helheten består av alla de små delarna.

Även om säsongen närmar sig sitt slut finns det fortfarande mycket arbete kvar i odlingarna.Mycket som skall skördas och sedan än mer som skall städas undan. Det har varit en fin säsong även om resultatet inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Känner att jag har lärt mig mycket på den här säsongen som är värdefullt inför nästa. Till nästa planering kommer jag att tänka om och lägga ambitionsnivån lite annorlunda. Inte lägre utan just annorlunda. Jag ska fokusera på det jag tycker är roligt att odla, det jag tycker om att äta och som inte kräver extremt mycket tid. Ett annat år kanske jag ägnar mig åt lite svårare projekt igen men just nu vill jag mest bara ha bra utdelning på mitt arbete.

En favoritloppa

Jag älskar verkligen att gå på loppisar. Älskar den där känslan av att inte veta vad jag ska hitta just den här gången. Alltid lika spännande och oväntat när en gör de där riktiga fynden. Förra veckan var jag inne på en av mina favoritloppisar några minuter och hittade nästan med en gång det jag allra helst hittar nämligen en väska.

Väskor och skor hör till mina passioner i livet. Älskar handväskor men resväskor är nog ändå det jag allra helst hittar. Det här fyndet är således alldeles perfekt. En resväska fast i en handväskas storlek.

 Många fina detaljer och jag gillar att det syns att den har varit med ett tag. Den är inte perfekt men den är väldigt fin. Däremot är den alldeles perfekt eftersom den rymmer allt jag behöver ha med mig under en mötesdag vilket onekligen är bra.

Det är som omöjligt att inte känna sig nöjd över så fina loppisfynd. Gillar det här med att en aldrig vet om idag är dagen då fina fynd görs eller om det är en dag då en inte hittar något alls. Blir lite mer av en utmaning då och jag gillar verkligen utmaningar!

Det här med att vara feminist

Det är som lite märkligt hur mycket känslor ordet feminist väcker upp. Det är som nästa omöjligt att säga ordet högt utan att någon genast kommer med mothugg. Nästan alltid kommer frågan upp om varför jag är feminist, det måste ju vara bättre med humanism! Senaste avsnittet av podden heter Vi hatar män! Där diskuterar Camilla och jag det här med feminism och om det verkligen är så att alla feminister hatar män. För mig är ju det här med feminismen en så självklar del av mig själv att jag egentligen inte funderar så mycket över den, jag bara är! Fast ibland är det viktigt att stanna upp och fundera. Att vrida och vända på sina egna åsikter. Testa dem dem, ompröva dem och stå upp för dem. Håller de för testet eller finns det argument som slår hål på mina föreställningar? Så vad handlar feminismen om?

"Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter."

Det handlar alltså inte om att hata utan istället att skapa lika möjligheter. Däremot kommer det innebära att män lämnar ifrån sig makt för att kvinnor ska kunna få makt i samma utsträckning. Känns rimligt tycker jag. Särskilt som alla vinner på konceptet. Det innebär att vi delar på både fördelarna och nackdelarna med allt i livet. Det är fortfarande så att trots att kvinnor idag arbetar i samma utsträckning som män tar de fortfarande ut merparten av föräldraledighet och VAB. Det är också kvinnor som står för merparten av det oavlönade arbetet i hemmet. Att vara hemma med barnen när de är små och när de är sjuka är givetvis jätteviktigt och att prioritera barnen först är givetvis alltid rätt. Det som en familj kanske inte tänker på är att trettio år senare kommer detta att påverka kvinnans pension och hennes möjligheter att leva ett bra liv som pensionär. Förvisso kommer hon troligen att ha en fin relation till sina barn men ingen ska behöva vara beroende av sina barn för att leva ett gott liv som gammal. Jag vårdade min pappa hans sista tid i livet vilket var något av det svåraste jag har gjort. Det kändes helt rätt att öppna upp mitt hem för honom. Genom att han bodde här fick vi möjligheten att säga varandra allt vi ville säga. Vi pratade om det riktigt svåra, om hur besviken jag varit på honom under en stor del av mitt liv och hur sviken jag känt mig. Vi pratade om allt det där och byggde upp en ny relation till varandra. En relation som gjorde att jag verkligen sörjde honom den dagen han lämnade oss. Det som dock var riktigt svårt var hur beroende han var av mig. Han var ju min pappa som skulle ta hand om mig och inte tvärtom. Det där hör ju till föräldrarollen att den förändras genom livet. Fast det fick mig att så tydligt känna att hur mycket jag än älskar mina barn vill jag inte bli helt utlämnad till dem. Jag vill alltid vara i kontroll i mitt eget liv och vara den som sätter förutsättningarna. Det gör jag bäst genom att redan nu fundera över hur jag vill ha det sen. Som jag ser det är feminismen ett av verktygen som gör mig självständig livet igenom.

Jag är feminist, vill förändra världen och se till att mina döttrar aldrig behöver backa på grund av deras kön!

The Fancy Dress!

Mitt motto är att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder. Varje dag är en ny anledning att ta på sig en tjusig outfit och känna sig vackrast i hela världen. Jag är tämligen svag för vintageklänningar och tror ärligt talat att det inte är möjligt att ha för många. Ett av mina senaste tillskott är en helt underbar röd klänning från Beyond Retro. Det krävs lite tid och tålamod att lyckas hitta rätt bland alla vintagekläder men när en väl hittar rätt är det onekligen värt mödan. Eller så kan en ha tur och prova den fantastiska klänningen som inte passade väninnan och upptäcka att den var helt rätt. Får lite dåligt samvete över att bli så glad över klänningen inte passade henne men kan som inte låta bli när den är helt fantastisk!

Färgen är helt fantastisk. En kan inte annat än bli glad av en röd klänning som denna!

Längden är helt perfekt vilket jag gillar. Att hitta klänningar med rätt längd är inte helt lätt när en är kort som jag. Alltså blir jag riktigt nöjd när jag gör fina fynd som denna.

Skorna är inte vintage men de är nog mina absoluta favoriter. De passar verkligen till allt och är sjukt bekväma att gå i. Således den bästa av kombinationer.

En tjusig klänning för helt vanliga vardagar gör de där dagarna extra bra. Varför vänta med tjusigheterna tills det är fest, varje dag är anledning att vara lite extra tjusig!