Ljus eller mörk?

I somras färgade jag håret mörkt och kände mig innerligt trött på att vara blond. Tänk att det där med hår är så ombytligt. Skall det vara långt eller kort? Lockar eller rakt? Färgen, ja vilken färg skall jag egentligen ha? När jag för många år sedan klippte håret riktigt kort då trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha det långt igen. Jag älskade verkligen att ha håret kort. Nu när jag äntligen sparat ut till lite längd igen då kan jag inte föreställa mig att jag skulle vilja ha det kort igen. Med färg är det lättare att vara ombytlig. Jag brukar växla mellan att vara riktigt blond eller att ha brunt hår. Skulle egentligen vilja ha vackert knalligt rött men provade en gång och konstaterade att det inte var för mig. Så snart jag känner att våren nalkas då vill jag alltid vara blond. Obeslutsamhet tror jag att det kallas.

Ljus eller mörk? Just nu lutar det åt att bli blond igen

Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker

Stranden vid staden

När regnet vräker ner och världen är allmänt grå är det lätt att drömma sig bort. Lätt att börja längta efter att resa till platser där det är lite varmare och lite soligare. En plats jag gärna skulle besöka igen är Kolovare beach i Zadar. En strand som ligger på bara någon kilometers promenad från den historiska delen av staden.

Att som i Zadar ha tillgång till både stad och strand tycker jag om. Att kunna välja om en vill tillbringa dagarna på stranden eller vill ta del av stadens utbud är onekligen fint.

Under promenaden till stranden slog det mig att platsen påminner mycket om Saltkällans badplats i Munkedal. Tänk att en plats plötsligt kan kännas bekant trots att en aldrig varit där förut.

Undrar hur många höststormar som krävs för att forma träd på det sätt som dessa gjorts?

När jag besökte Zadar var det i mitten av april och våren var onekligen vacker med all grönska och vackra blommor. Vinden var ljum och alldeles ljuvlig, långt från det ombytliga aprilväder som ofta råder här hemma.

Så härligt att kunna välja att sakta strosa längs havet. Att stanna längs vägen för att fika och läsa en bok och sedan fortsätta promenaden. Att inte ha något annat mål än att någonstans längs vägen doppa fötterna i Adriatiska havet.

Att kunna välja att här stannar jag så länge jag vill. Jag har ju min bok med mig som sällskap och solen är precis lagom varm. En försmak av sommaren och en tjuvstart på våren.

Doppade även fötterna till sist men attans så kallt. Må så vara att det kändes som sommar i luften. Havet var däremot isande kallt, eller om en så vill uppfriskande efter en stund i solen.

Releaseparty och lite semester

Visst låter det alldeles fantastiskt med releaseparty! Helt galet fantastiskt om jag skall vara helt ärlig. Det har varit en låg process från tanke till bok och därför kändes det nästan lite surrealistiskt att till slut befinna sig på fest för att fira det färdiga resultatet i fredags. Vi minglade, beundrade boken, höll lite tal och beundrade boken lite till. Nu känner jag mig på riktigt som författare, jag har ju ett tydligt bevis på att så är fallet. Förutom att det var smått magiskt att befinna sig på releaseparty så var det också riktigt roligt att ha större delen av kooperativet samlat. Vi har ju spridit ut oss över landet och träffas inte längre lika ofta som när vi studerade tillsammans i Göteborg.

Mingel, böcker och längst upp till höger Louise min vice ordförande i Aldir och jag.

Från Göteborg och bokmingel for jag så vidare till Stockholm i lördags för lite minisemester. Tillbringade åter några dagar i huvudstaden. Fast den här gången för att umgås med vänner, shoppa och ha det allmänt bra. Det där med semester och att umgås med vänner hör till det riktigt viktiga i livet och något som jag har varit dålig på att prioritera. Balans är bra helt enkelt. Lagom delar arbete och lagom delar ledighet helt enkelt.

Åter hemma i vardagen men med både energi och engagemang. Politik och arbete om vartannat väntar och jag känner förväntan inför de utmaningar som väntar. Förväntan är en enligt mig synnerligen bra känsla. När en känner förväntan är allt möjligt och världen helt enkelt en plats som faktiskt går att förändra.

Jag kan själv!

Jag är inte särskilt teknikintresserad och har egentligen aldrig varit det. Brukar definiera mig själv som teknikanalfabet just på grund av min bristande kunskap. Samtidigt inser jag att det där inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag är verkligen inte intresserad däremot kan jag numera ganska mycket. Bloggen är det som driver min vilja att lära mig mer tekniska saker. Att själv kunna förändra bloggens utseende och vilka funktioner som skall finnas är viktigt. Förvisso går det att be om hjälp men då kan ju inte förändringarna göras precis när jag vill göra dem. Alltså googlar jag hur en gör, jag testar, svär, testar lite till, blir extremt frustrerad när det inte fungerar och vill helst kasta ut datorn genom fönstret. Så plötsligt fungerar det och jag lyckas ändra det jag vill ändra eller lägga till och lyckan är total. Givetvis ber jag även om hjälp ibland men den där känslan av att lyckas själv är smått fantastisk. Känner mig minst en decimeter längre varje gång och dessutom kan jag lägga till ytterligare kunnande i kunskapsbanken.

Under en längre tid har jag varit frustrerad över storleken på bilderna på VisaLiza. Har velat ha dem större men det har inte fungerat. Bilderna har då gått in i elementen på höger sida och det har sett allt annat än bra ut. Så igår lyckades jag äntligen komma på hur jag skulle göra. Äntligen är bilderna stora och fina och jag känner mig stolt över att ha lyckats på egen hand.

Bray på Irland

Även om text är min stora passion är bilderna en viktig del av en berättelse. Text och bild hör ihop och kompletterar varandra. Ibland klarar den ene sig utan den andre men allt som oftast blir det bäst när de får vara tillsammans.

Hult om vintern

 Mitt nästa projekt i att lära mig själv handlar just om bilder. Jag vill lära mig mer helt enkelt och blir en tekniskt bättre fotograf. Att få till bilderna precis så där som jag vet att de skulle kunna bli med bara lite mer kunskap. Hittills har jag varit en tämligen lat fotograf trots att jag älskar att fotografera. Den stora fördelen med att lära sig mer är att en inser hur mycket som en inte kan. Just det där är sporrande. Att se att det ständigt går att utvecklas och lära sig mer är som lite skönt att veta.

Kärnsjön om hösten

Somliga saker kommer jag nog aldrig att lära mig, men det gör inte så mycket egentligen. Känner mig nöjd över att faktiskt hitta motivation till att lära mig även sådant som jag tycker är synnerligen tråkigt.

Planering och förnekelse

Till förra årets odlingssäsong hade jag tämligen höga ambitioner. Jag gjorde en lång, mycket lång lista över vilka fröer som skulle köpas in och vad jag skulle driva upp för plantor. Jag sådde i omgångar under någon vecka och till en början kändes projektet hanterbart. Fast sen började fröna gro och plantorna växte allt efter tiden gick. Plötsligt skulle alla tomater, gurkor och allt annat planteras om i nya större krukor. Efter den första omskolningen började paniken så smått infinna sig. Hur skulle jag få plats med alla plantor? Efter den andra omskolningen hade vi plantor på varje ledig yta hemma i Hult trots att jag köpt ett praktiskt växthus för inomhusbruk.

Eftersom jag aldrig tidigare drivit upp plantor i någon större skala var det svårt att veta hur mycket jag skulle så. Hur många plantor gurka kan en egentligen behöva? Hur många pumpor behövs och hur lång tid tar det egentligen att driva upp physalis? Konstaterar att det behövs inte särskilt många plantor av varje pumpasort för att få en god skörd och att det tar mycket lång tid att driva upp physalis.

Från att de första fröerna såddes förde jag trädgårdsdagbok. Där finns alla svårigheter men också det som fungerade riktigt väl. Nu när jag planerar för nästa säsong utgår jag från förra årets erfarenheter. Samtidigt kommer jag på mig själv med att undra hur jobbigt det verkligen var. Befinner mig helt i förnekelse vad gäller arbetsinsatsen och tänker att det nog bara var jag som var en ovan odlare. Tittar på årets planering och inser att jag gör precis det jag lovat mig själv att inte göra. Jag planerar för fler sorter! Till mitt försvar skall dock tilläggas att jag tänker driva upp färre plantor av varje sort.

Skriverier

När jag lärde mig att läsa och skriva inleddes en livslång kärleksrelation till det skrivna ordet. Jag älskar att läsa och än mer att skriva. Började redan som barn att skriva berättelser och sedan har det fortsatt. Det märkligt med skrivandet är att det är verkligen en speciell relation. Ibland fungerar allt så där bra, en är nyförälskad och allt är bara härligt. Då befinner en sig i ett flow och texten bara kommer. Sen kommer vardagen, när förälskelsen har gått över. När varje sida är en kamp att få till och en som undrar hur det alls gått att skriva mer än några ord i taget. En tvivlar på berättelsen och på den egna förmågan att berätta. I det där stadiet tappar jag ofta sugen och släpper projektet och inväntar nästa förälskelse och med det ny inspiration och ett nytt flow. Fast så har jag den där berättelsen jag började skriva för två år sedan, som nästan skrev sig själv under ovanligt lång tid. Sen kom livet emellan och att skriva var inte möjligt. Det fanns som inte utrymme varken praktiskt eller tankemässigt. Skillnaden var att jag inte kunde släppa berättelsen eller de människor som befolkade den. Undrade hur det gick för dem och kände att de allt oftare pockade på min uppmärksamhet. Försökte några gånger att sätta mig och skriva men det var helt omöjligt. Orden ville inte komma till mig trots att både människorna och deras historier fanns där så tydligt och nära till hands.

I Kapstaden hade jag med mig två böcker att läsa. En som tog slut alldeles för fort och en som jag snabbt insåg att jag inte skulle läsa ut. Så vad göra när en ville läsa något innan det var dags att sova? Jag började helt enkelt att läsa min egen bok, en text som blivit liggandes i nästan ett år. Det tog några dagar att läsa igenom allt och sedan började jag om igen fast gjorde noga anteckningar och började redigera och bearbeta den text som redan fanns. När det så var gjort fortsatte jag helt enkelt bara att skriva och skriva och skriva.... mitt flow var tillbaka! Jag är åter förälskad i min text fast det är inte den där blinda passionen som ofta kännetecknar den första förälskelsen. Snarare är det som en gammal kärlek där en ny gnista har tänds och med det ett tillstånd av nyförälskelse. Onekligen märkligt hur relationen till skrivandet verkligen är som en kärleksrelation.

Vi har det bra min text och jag och känslan av att ha flow är smått fantastisk. Synnerligen intressant att ha saknat människor som inte finns på riktigt utan rent faktiskt bara är ett resultat av min egen fantasi!

Några dagar i huvudstaden

Slutet av veckan som gick tillbringade jag i Stockholm. Några riktigt trevliga dagar med både arbete och ledighet. De senaste gångerna jag har varit i Stockholm har jag haft både tid och möjlighet att utforska mer av staden vilket är riktigt trevligt. Trots att det är en stad jag besökt många, många gånger genom åren är det sällan jag haft tid att faktiskt stanna upp. Oftast har jag varit där för ett möte eller en utbildning och sedan åkt raka vägen hem. Lantisen i mig brukar tämligen fort längta hem men på senare tid känns staden allt mer intressant.

 En av resans stora höjdpunkter var mitt besök på Daisy Dapper. Vilken otrolig butik! Helt fantastiska kläder i vintagestil, otroligt mysig lokal och dessutom kunnig och riktigt trevlig personal. Hade lätt kunnat köpa med mig halva butiken hem. Istället fick det bli en ljuvligt grön blus med sitt från 40-talet. Kommer ofta på mig själv att längta efter kläder i grönt så här års. Vem vet kanske hjälper det till att locka fram våren att klä sig i grönt!

Det bestående intrycket från dagarna är att det har varit riktigt kallt. På fredagsmorgonen gav jag mig ut på promenad strax efter klockan sex på morgonen. Det var ju inte så långt från hotellet till Söder tänkte jag på kvällen. Inte dumt att börja arbetsdagen med en promenad! Det visade sig vara både kallt och långt. Märkligt hur avstånd känns betydligt längre i en stad än på landet. Å andra sidan var det en synnerligen uppfriskande promenad och jag kände mig verkligen alert när det var dags att ta itu med dagens arbetsuppgifter. Fredagskvällen var kanske en av de bästa kvällarna på riktigt. Den ägnades nämligen åt att redigera bilderna från dagens uppdrag samtidigt som jag lyssnade på ljudbok. Inte dumt alls att vara ensam på ett hotell och kunna sitta och arbeta i timmar utan att bli störd.

Lördagen i Stockholm var till stor del ledig. Dessutom bjöd staden på sitt allra vackraste väder. Tillsammans med en nyfunnen vän promenerade jag i solen och glömde till och med bort att det var kallt. Lustigt det där med att träffa bloggvänner. Att känna varandra så väl trots att en aldrig har träffats på riktigt tidigare. Märkligt och fint på samma gång.

På lördagseftermiddagen ordnade Tillsammansskapet en manifestation i Stockholm. En manifestation för värnad asylrätt, för att avskaffa de nyligen inrättade ID-kontrollerna och för att åter öppna våra gränser och att visa att Sverige är ett land där medmänsklighet och solidaritet är störst. Otroligt inspirerande tal från bland annat Helle Klein och Somar Al Naher. Trots att mina fötter var alldeles iskalla efter en timme med tal och poesi kände jag mig varm och hjärtat och lite lättare till sinnet.

Avslutande min lördag tillsammans med vänner och njöt av det faktum att jag sedan hade fem minuters promenad hem. Att inte behöva anpassa mig till varken tåg eller bussar eller behöva fundera på om vägen är plogad och farbar. Istället var jag hemma några minuter efter att jag sagt hej då och kunde som inte låta bli att tänka att staden har onekligen sina fördelar!

Taffelberget

Det finns vissa platser och vyer som när en ser dem första gången blir till ett minne för livet. Ett sådant där ögonblick som en inser redan när det sker att det är något jag aldrig kommer att glömma. Utsikten från Taffelberget i Kapstaden är ett sådant minne. Vackert är inte riktigt rätt ord för att beskriva utsikten. Det blir dock lite fånigt med ord som andlöst vackert, magiskt och liknande även om det är tämligen bra beskrivningar. Att befinna sig på toppen av Taffelberget är verkligen smått magiskt. Att vara ovan molnen och se dem längs bergets sluttning är en makalös syn. Även jag som normalt sett tycker om att prata blev alldeles tyst och ville bara ta in det jag såg.

Det tar några minuters resa med linbana för att komma upp på berget och sedan befinner en sig på tämligen hög höjd. Jag kände att det faktiskt infann sig lite en känsla av overklighet att befinna sig på Taffelberget. 

När en vant sig vid att vara uppe på berget, att se flera mil åt alla håll och att en faktiskt är ovan molnen då väntar en promenad runt platån. En vandrar längs stigar som följer bergets kant och glömmer nästan bort hur högt upp det faktiskt är. Det är lite kyligt där uppe bland molnen men det är en härligt frisk luft.

Är det någon gång en skall se till att inte skynda och ha gott om tid då är det på Taffelberget. Även om det inte tar särskilt lång tid att promenera runt så kommer intrycken göra att det blir en långsam promenad. 

Om vädret blir för dåligt då stänger helt enkelt berget. Det krävs egentligen inte mycket moln för att berget skall helt svepas in som i en dimma. Hade det inte funnits annat som också lockade med Kapstaden hade utsikten från Taffelberget räckt för att få mig att vilja åka tillbaka. Samtidigt vet jag att den utsikten kommer jag aldrig att glömma även om jag aldrig mer skulle återse den.

Den södra våren

När det nu är vinter på riktigt och temperaturen onekligen är låg då passar det väl med lite tankar om våren. Trots att den känns fjärran just när det är så pass många minusgrader som nu så är de trots allt lite närmare än tidigare. Snart, snart blir luften åter ljum och världen skiftar i grönt. Alldeles nyss var det dock vår för mig. För drygt två månader sedan var det vår i Sydafrika och Namibia och för mig blev det årets tredje vår.

De där första dagen när vi landat i Kapstaden besökte vi Godahoppsudden. Det var onekligen ett spektakulärt landskap att besöka. Nästan svårt att fånga på bild hur otroligt vackert det faktiskt var.

Fast utöver de vackra vyerna fanns där sådant som en behövde titta en extra gång för att se. Som blommorna som tittade upp mellan brädorna på en gångbro.

Eller de där blommorna i en fantastiskt lila färg. Stannade så pass länge vid dem för att fotografera att när jag tittade upp hade resten av sällskapet hunnit långt längs vägen. Nackdelen med att se allt genom kameran är att en blir ett tämligt långsamt sällskap att ha med sig.

När en inte känner till floran blir alla blommor spännande.

På innergården på community house fanns blommor som dessa. Onekligen något att vila ögonen på under pauser mellan dagarnas många föreläsningar.

Tänk att det grönskade även på Taffelbergets höga höjd.

Märkligt också hur något kan vilja växa i Swakopmund. Där havet möter öknen finns inte de bästa förutsättningarna för just blommor och grönska

Trots det frodades blommor i härliga färger precis vid stranden.

Att få uppleva våren tre gånger på ett år har synnerligen varit något alldeles särskilt. En förmån och en ynnest som jag gärna upprepar. Det var tre mycket fina och vackra vårar jag fick vara med om förra året. Den i Zadar var alldeles ljuvlig kanske mest för att jag längtade så mycket efter vår precis då. Väl hemma dröjde det sedan inte länge innan det även var vår här. Årets tredje vår blev lite märklig eftersom den för min del kom när jag fortfarande var inställd på höst. Det tar några dagar för att tanken skall hinna ställa om från höst och att luften börjar bli kall och krispig till att åter befinna sig i ljus och värme. Att ställa om åt andra hållet tar märkligt nog än längre tid! Våren representerar förväntan och möjligheter, att då få uppleva den flera gånger på ett år har onekligen varit helt fantastiskt fint.

Den andra våren

Det har blivit ordentligt kallt vilket får mig att längta till våren. Snart, snart är den här och just längtan är egentligen tämligen trevligt. Förra året hade jag ju förmånen att vara med om tre vårar och idag delar jag med mig av bilder från årets andra vår, den svenska våren.

Maltes stig i Saltkällan, Munkedal

Få stunder om året är så vackra som precis när träden börjar skifta i grönt och vitsipporna blommar.

Blommande vitsippor får mig alltid att känna lycka!

Den här platsen hittade jag faktiskt på grund av de vackert blommande vitsipporna. Varje år täcks hela backen med en matta av blommande vitsippor. Det är ovanligt mycket vilket fick mig att stanna till första gången jag passerade där om våren. Riktigt glad att jag gjorde det eftersom jag då hittade en ovanligt vacker plats som jag sedan dess ofta besöker oavsett årstid.

Förra året hade vi för första gången gott om krokus i trädgården i Hult. Det om något är rikedom!

I början av maj var jag på kurs på Bommersvik och gav mig ut på en tidig löprunda om morgonen. Distraherades helt när jag såg att blåbärsrisen redan blommade.

Tulpanerna på Bommersvik var lika distraherande den där majmorgonen!

Det som nog gör mig mest glad om våren är när rosenträdgården i Hult äntligen vaknar till liv igen. Rosensäsongen i Hult är smått fantastisk och har blivit något jag verkligen längtar efter så snart den är över för året.

Äntligen är boken färdig!

Det är en så märklig känsla att bläddra i boken Berättelser från Gamlestaden. Boken som jag har varit med och skrivit och varit redaktör för. Tänk från början var den bara en idé och nu är det en färdig bok, en riktig bok! Det har varit en lång process från tanke till färdig bok, men det har också varit mycket lärorikt.

Nu ligger ett exemplar av boken i min bokhylla hemma och jag är själaglad över detta. Det har varit mycket arbete men det har verkligen varit roligt att vara med i alla steg i processen. Först med att komma fram till vad boken egentligen skulle handla om, att skriva min egen artikel, att överblicka alla artiklar och hitta en bra ordning för dem. Vi har jämfört papperskvalitet och tittat på typsnitt och redigerat text i oändlighet. Flera dagar har ägnats åt att promenera runt i Gamlestaden för att fotografera och hitta de rätta motiven.

Omslaget till boken var kanske det som var svårast att hitta. Vad skulle vara passande till en bok om en stadsdel? När vi kom upp på en utsiktspunkt med hela stadsdelen framför oss då insåg vi att det här var vårt omslag.

Gamlestaden är en intressant stadsdel men många spännande miljöer. Många av dem finns med i boken men det är också andra som inte finns med. Inte för att deras historia inte är intressant utan för att allt kan helt enkelt inte rymmas.

Innan boken var Gamlestaden en tämligen okänd stadsdel för mig. Jag hade varit där någon gång men aldrig ägnat den någon djupare tanke. Nu känns det som att jag känner varje meter av stadsdelen.

Skulle jag någon gång flytta till Göteborg då skulle Gamlestaden med dess fina grönskande innergårdar vara ett trevligt val tänker jag. Det ligger något fint i kontrasten mellan stadens gator och buller och de tysta gröna innergårdarna.

Ibland tänker jag att det skulle vara trevligt att bo i en stad med cykelavstånd till allt.

Det märks att Gamlestaden är en gammal arbetarstadsdel. Förvisso i förändring men än så länge märks det fortfarande.

Nu är boken klar, nästa vecka är det dags för releasefest på bokförlaget och sedan väntar nya projekt. Har sällan varit så stolt som i den stunden när jag höll i vår bok för första gången. Tänk allt arbete och engagemang samlat mellan två pärmar.