fredag 20 januari 2017

Loppis dubbelt upp

För något år sedan fyndade jag en svart kofta på loppis. En ytterst ordinär men praktisk kofta som passar till det mesta i garderoben. Efter någon månads användning tappade jag en av knapparna till koftan. Normalt sett skulle det inte vara något problem, men med en loppad kofta finns alltid risken att reservknappen redan är borta.


Det tråkiga med att sakna en knapp i en kofta är att då måste alla knappar bytas ut. Förutom att det är en i min mening trist uppgift kan det också bli dyrt. Å andra sidan kan de rätta knapparna verkligen lyfta ett plagg. Knappar är något som verkligen är värt att titta efter på loppisar. Ofta kostar de nästan ingenting och dessutom är det möjligt att hitta riktigt fina knappar. Har köpt på mig många fina knappar genom åren just för tillfällen som detta. För att råda bot på den tråkiga sysslan att sprätta bort de gamla knapparna och sy dit nya brukar jag lyssna på en ljudbok. Med en bok i lurarna blir även de tråkiga sysslorna uthärdliga. Om boken är särskilt spännande kan det vara ett skäl att komma på fler tråkiga sysslor för att ha möjlighet att lyssna vidare.



Konstaterar att det inte är helt enkelt att fotografera en svart kofta och få till det snyggt. Brukar ju oftast fotografera kläder med människor i. Nåväl det syns i vilket fall att på den förstabilden har koftan svarta knappar och på den andra har de ersatts av guldknappar. När jag ändå höll på och sydde fast knappar satte jag även knappar på koftans fickor eftersom de såg så tråkiga ut. Dessutom såg jag till att sy fast en reservknapp i koftan. Skulle jag på sikt tappa någon knapp då finns det en reservknapp att sy fast och jag slipper att byta ut alla knappar en gång till.

torsdag 19 januari 2017

Då är jag lyckligare...

Januari närmar sig sitt slut och jag längtar intensivt efter våren och ljuset. För varje år som går konstaterar jag vid den här tidpunkten på året då är jag alltid nedstämd. Inte direkt olycklig men inte heller lycklig. Mörker och kyla gör mig mindre kreativ, på sämre humör och allmänt deppig helt enkelt. Fast en kan ju inte acceptera att gå runt och vara låg varje år och alltså behövs strategier för att mota bort vinterdepressioner.

Längtar efter att promenera längs grönskande stigar med ljumma vindar

Att gå ut när det är ljust har jag konstaterat är det mest effektiva en kan göra. Även om det är kallt och snöar alternativt regnar betyder det där ljuset otroligt mycket. Egentligen är det inte svårare än så, det är frånvaron av ljus som gör att tillvaron känns tung om vintern. Det och det där med vägar som ena dagen är oplogade och inte farbara på grund av för mycket snö. Nästa dag är de istället glashala och en får fullt upp med att lyckas hålla sig själv och bilen kvar på vägen. I januari varje år då svär jag över livet på landet och konstaterar att det inte är ett liv för mig. Varje år vid den här tiden börjar jag titta på hus och tänker att det är dags att överge landsbygden.

Att somna på gräsmattan tillsammans med hunden Ebba hör till det goda i livet

Så går det någon månad till och dagarna blir allt längre. Det är ljusare om dagarna och om en har tur lite varmare. Om någon månad kan våren faktiskt vara på väg och de första vårlökarna börja titta upp ur jorden här i Hult. Bara tanken på att se resultatet av alla lökar jag planterade i höstas gör mig varm om hjärtat. Jag vet ju det att så snart vinter skiftar till vår då blir sinnet åter lättare. Då är Hult åter den plats på jorden som är den rätta för mig. Så snart vinter skiftar till vår då blir jag lyckligare!

Trädgårdsdagbok

Inför odlingssäsongen 2015 skaffade jag mig en trädgårdsdagbok. Det var inte något planerat utan mer en stundens ingivelse. Jag fick syn på en bok jag inte kunde motstå och tänkte att en trädgårdsdagbok nog var en bra idé.


I min trädgårdsdagbok skriver jag ner när jag sår olika fröer och när plantorna sedan omskolas. Om något inte har fungerat då skriver jag ner även det. Nu har jag fört dagbok över två säsonger och kan se att förra året sådde jag betydligt senare än för två år sedan vilket påverkade skörden. Stor del av mina paprikor, auberginer, physalis och chili hann inte bli klara innan säsongen var slut. I år tänker jag därför att så vid samma tid som 2015 eftersom det gav betydligt bättre resultat. En bov under förra säsongen var frånvaron av sol och värme. Just den aspekten rår jag inte på men jag kan ju i övrigt skapa så goda förutsättningar som möjligt.


En av de viktigaste funktionerna med trädgårdsdagboken är planeringen för mina odlingslådor. I dagboken har varje låda ett nummer för att jag skall veta vilken låda som är vilken.


Sedan skriver jag ner i dagboken vad jag sår i varje låda. Det är mycket som skall tas hänsyn till när en sår frön. Det är inte alla grödor som trivs med varandra medan andra trivs särskilt bra ihop. Varje år skiftar jag vad som sås i lådorna för att skapa en bättre växtföljd och minska risken för sjukdomar.


För varje år som går kommer dagboken bli en allt viktigare tillgång eftersom den hela tiden fylls på med ny information. Om några veckor är det dags för de första anteckningarna för 2017 och det skall bli spännande att se hur den här odlingssäsongen kommer att bli.

onsdag 18 januari 2017

Vintage är politik och feminism!

Under julledigheten passade jag på att se alla avsnitt av Fröken Frimans krig i ett svep. De gamla avsnitten har jag sett förut, men det är verkligen värda att se igen. Det är idag svårt att föreställa sig hur det skulle vara att leva i en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter är så pass starkt begränsade. En tid då kvinnor inte ens ansågs förmögna att rösta! Vi har kommit långt sedan dess och för det är jag tacksam. Tacksam över att det för mig inte bara är möjligt att rösta utan också att engagera mig, arbeta och välja mitt liv. Viktigt dock att påpeka i sammanhanget att jämställdheten inte är uppnådd, men vi har kommit en bra bit på väg. Det finns mycket kvar som behöver åtgärdas som till exempel det faktum att kvinnor som grupp fortfarande tjänar betydligt mindre än män som grupp. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hem och är oftare hemma med sjuka barn. Det går dock åt rätt håll och många kloka och starka både kvinnor och män är duktiga debattörer och lyfter ständigt dessa viktiga frågor.

Liza Kettil vintageälskade feminist, socialist och politiker

Jag får ibland frågan om jag är lika förtjust i forna tiders värderingar som jag är i kläderna. En på ytan lite fånig fråga kan en tycka, men den rymmer mycket utrymme för eftertanke. Som kvinna och som feminist är det helt självklart att föredra den utveckling som har skett i samhället. Att jag har haft möjlighet att studera på universitet och själv välja min väg i livet. Däremot finns det ideal från tidigare generationer som är värda att plockas upp och ge nytt utrymme. Att värdera de saker vi har och laga och vårda istället för att slita och slänga. Jag tänker mycket på det här med kvalitet när jag handlar både kläder och saker och vill att det jag köper skall hålla. Tänker på min farmors soffa och fåtölj som hon köpte 1961. Fåtöljen har jag fortfarande har kvar även om den börjar se lite medfaren ut. Istället för att slänga är planen att klä om eftersom själva fåtöljens stomme är bra. Jag har inte en aning om hur en klär om möbler men vet att jag har kloka människor i min närhet som gärna delar med sig av sitt kunnande och jag är villig att lära mig.

Vintageklänning från 50-talet och en vintageväska som fyndats för 12 kronor

Många lockas idag av vintagetrenden och vid en första anblick är det lätt att förstå varför. Som flicka socialiseras du med hjälp av medier och samhällsvärderingar till att vara på ett visst sätt. Att bry sig om utseende och mode hör kvinnans sfär till. Med det som bakgrund är det givet att jag som kvinna lockas till vippiga kjolar från 1950-talet eller till mjuka lockar från 1940-talet. Som jag ser det är det dock något mer än en ytlig lockelse till kläder, smink och hår. Det är att välja att gå sin egen väg och välja något annat än dagens rådande kvinnoideal! Det är också ett ställningstagande vad gäller ekologisk hållbarhet att välja att återbruka kläder som redan finns till förmån för nyproducerat. 

Allt jag köper är inte vintage men jag gör alltid ett etiskt och ekologiskt övervägande när jag handlar. Varifrån en vara kommer och hur den är producerad är viktigt, inte bara för mig som konsument utan också för den som arbetar inom tillverkningsindustrin. Om någon undrar över hur våra kläder tillverkas och under vilka villkor arbetare i låglöneländer lever om så tipsar jag om boken Modeslavar och om dokumentären the True Cost. Båda ger en skrämmande och tydlig bild av hur vår konsumtion inte är hållbar!

När jag påbörjade mitt vuxna liv handlade jag loppis och second hand eftersom det var endast det min ekonomi tillät. Idag väljer jag att handla loppis och ser det som ett ideologiskt viktigt val. Jag väljer ekologisk hållbarhet genom att handla sådant som redan finns och det känns bra.

Skor och kjol från 60-talet. Koftan ny men en ofta använd favorit

En fråga som ständigt kommer upp i diskussionen kring feminism är om du som feminist verkligen kan vara intresserad av kläder och smink. Som feminist borde en istället ställa sig över sådan ytlighet! Jag är feminist eftersom jag tror på jämställdhet och att jag som kvinna skall få göra mina egna val. Kläder intresserar mig, alltså väljer jag det på samma sätt som politik intresserar mig och också hör till det som jag har valt. Som ser det är mitt intresse för vintage egentligen bara ett sätt att agera politiskt.

tisdag 17 januari 2017

Välkommen in i tant Lizas skafferi

När det var dags att renovera köket i huset i Hult stod jag inför möjligheten att skapa mitt drömkök. Något jag alltid har önskat mig är ett rejält skafferi, helst ett sådant som en kan kliva in i. Alltså blev det min främsta prioritering att få plats med ett sådant skafferi. Även om skafferiet inte blev så stort som jag till en början önskat så är det alldeles perfekt. Med lite god vilja är det faktiskt också möjligt att gå in i skafferiet. I alla fall om jag inte har några önskemål om att kunna röra mig där inne.


Mitt mål med skafferiet var att all mat som inte ryms i kyl och frys skulle få plats därinne. Dessutom ville jag att det skulle vara enkelt att överblicka innehållet. Dessutom ville jag få plats med micron för att slippa ha den på köksbänken. Där hade den bara varit i vägen och dessutom är den inte särskilt snygg heller. Praktisk att ha däremot och därför är den ett måste i mitt kök.


Med hjälp av märkta korgar är skafferiets innehåll noga organiserat och det känns som ett fungerande system. En plats för mjöl och en annan för socker och så vidare. Nu när allt är samlat på en och samma plats kan jag konstatera att jag har märkligt många sorters mjöl!


Mitt skafferi gör det roligare att laga mat! Att slippa lägga tid på att leta efter det jag skall ha är verkligen ett stort steg framåt. Dessutom blir jag glad bara av att titta på allt som är där. Inser att jag är nog lite av en samlare trots allt. Det känns skönt att se mina matförråd välfyllda helt enkelt tror jag.


Skafferiet är i en vinkel med hyllor från golv till tak. Istället för att sätta panel i skafferiet valde jag att tapetsera och gillar den lite ruffiga tapeten. Eftersom det bara gick åt en rulle blev det ett både enklare och billigare alternativ till att sätta panel. Köket är husets mittpunkt och då är nog skafferiet kökets hjärta. Nu när det finns på plats kan jag inte förstå hur jag klarat mig utan mitt fantastiska skafferi.

måndag 16 januari 2017

Wolwerivier, platsen där hoppet saknas

Vissa platser gör större intryck i ens medvetande än andra. En plats jag ofta återkommer till i tanken är Wolwerivier utanför Kapstaden. Det är en plats som på många sätt representerar uppgivenhet och hopplöshet. En plats där människor inte vet hur livet skall kunna bli bättre. Det är verkligen grymt eftersom människorna i Wolwerivier flyttats från informella bosättningar och total misär till vad de trodde skulle bli ett bättre liv. Förvisso är bostäderna bättre än de skjul byggda av skräp som finns i de informella bosättningarna, men det är långt ifrån en god boendestandard. De har dessutom flyttats till en plats flera mil utanför Kapstaden och det är mycket svårt att kunna ta sig in till staden. Invånarna har inte heller haft möjligheten att själva välja att flytta, de har flyttats med tvång och något annat alternativ gavs inte. I Wolwerivier finns inte någon möjlighet till försörjning och inte heller några affärer. Människorna som bor där är fattiga och har inte råd med egen bil och är då beroende av taxi. Att köra hela vägen till Wolwerivier är långt och med det en risk för taxichauffören. Det är långt ifrån säkert att taxin får med sig några passagerare tillbaka och förlorar då pengar på resan. Alltså är det få som väljer att köra vilket gör att invånarna blir mycket isolerade.


Området är gigantiskt och varje gata ser likadan ut. Här finns bara sand och plåtskjul och få möjligheter att skapa sig ett bra liv. Min först tanke när vi körde in i området var att det påminde om ett koncentrationsläger snarare än en plats att leva på.


Husen är små och mycket enkla. De är byggda helt i plåt vilket innebär att de blir mycket varma om sommaren och kalla om vintern.


Ungefär hälften av området står tomt och stora delar saknar tillgång till vatten och elektricitet.


Varje bostad består av ett enda rum och en toalett. Rummets enda taklampa finns inne på toaletten. Däremot finns det inte något handfat på toaletten. Golvet består av betong och lär knappast vara enkelt att hålla rent. Lägg till att utemiljön till största delen består av jord och sand och du har en omöjlig uppgift att hålla ett rent och snyggt hem. Det om något borde ju vara en lägstanivå känns det som. Att kunna hålla sitt hem rent borde vara något alla har möjlighet till.


Det lilla handfatet är det enda som indikerar att bostaden också ska rymma ett kök.



Vid några hus har invånarna gjort försök att hägna in området och skapa något som liknar en trädgård och ett eget utrymme. Hade området legat i en annan miljö hade det varit möjligt för invånarna att faktiskt skapa egna trädgårdar och med det odla mat till sin egen försörjning. En trädgård skulle kunna vara skillnaden mellan hopp och uppgivenhet.


En kvarglömd docka var det sista jag fotograferade innan vi satte oss i bilen och for tillbaka in till staden. Det är flera kilometer ut till stora vägen och under vår färd passerade vi många människor som vandrade längs den dammiga vägen. Alla med sänkta huvuden och med trötta steg. Ju längre vi kom från Wolwerivier, desto lättare kändes det att andas. Det fanns ingen glädje i Wolwerivier och det i kombination med hopplösheten och uppgivenheten kändes onekligen beklämmande. Det skapade också en känsla av skuld. Hur kommer det sig att jag har haft turen att födas i ett land med radikalt andra möjligheter? Hur hade mitt liv istället sett ut om jag levt mitt liv i en informell bosättning eller i Wolwerivier? Hade jag varit född hundra år tidigare i Sverige hade mitt liv kunnat likna livet i kåkstäderna med usla möjligheter och undermåliga bostäder.

söndag 15 januari 2017

Oväntat loppisfynd

Det jag gillar allra mest med att gå på loppis är att jag aldrig vet vad som väntar. Det är ju faktiskt helt omöjligt att veta vad som kommer att finnas till försäljning på loppis. Om en är på jakt efter något specifikt kan det vara lite frustrerande att inte veta om det kommer att finnas det jag söker. Om en har tidspress är det nog en del saker som kanske är enklare att inte köpa på loppis. Fast om en planerar och är ute i god tid fungerar det oftast alldeles utmärkt. Jag tycker om det där oväntade momentet som loppisshoppingen innebär. Att jag på förhand faktiskt inte har en aning om vad jag kommer att komma hem med. Som den gången då vi hittade en tvättho för femtio kronor. Den är inte något jag hade tänkt på att plocka med mig hem men maken menade att den var praktisk. Vi kunde ställa den i källaren och ha den för grovrengöring. Det blev dock aldrig så att tvätthon kopplades in. Istället flyttades den runt i källaren för att inte vara i vägen. Till slut rensades den ut när källaren städades och ställdes ut på gården.

När den stod där ute på gården, mitt i grönskan, slog det mig att den inte alls skulle skickas till skroten. Istället ordnades en plats vid förrådet där den kunde stå. En spegel köptes in för att hänga ovanför och lite andra småsaker samlades ihop.


Tänk att en loppad tvättho skulle bli ett riktigt vackert blickfång i trädgården. Varje vår fyller jag på med nya blommor och blir lika glad varje gång. Jag hade inte väntat mig varken att köpa en tvättho eller hur den sedan skulle användas. Däremot uppskattar jag den mycket. Tänker att det där är också en av fördelarna med loppis. Att en faktiskt tänker lite utanför ramarna och genom det utökar sakers användbarhet. På så vis kan något som varit utrensat få ett nytt liv genom att användas på ett nytt sätt.