torsdag 23 februari 2017

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.





tisdag 21 februari 2017

Vad ska jag ha på mig?

Jag har en tämligen välfylld klädkammare här hemma i Hult och råkar sällan ut för problemet att inte ha någonting att ha på mig. Oavsett vilken typ av tillställning jag ska på så finns det jag behöver i min klädkammare. Mitt problem är snarare det att jag glömmer bort vad jag har och istället för att hitta nya kombinationer har jag ofta köpt nytt. Sedan jag beslutade mig för att sluta köpa nytillverkade kläder försöker jag bli bättre på att använda det jag har på nya sätt.

En av mina absoluta favoritklänningar. Med en stickad tröja har den även funkat till vardags
Även om jag lever efter devisen att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder så känns en del plagg lite för mycket. De där riktigt tjusiga klänningarna kan vara svåra att ha till vardags, men många gånger går det att kombinera en klänning med en kofta och få den att kännas mindre uppklädd.

Diortröja som är ett riktigt loppisfynd och en kavaj jag fått ta över från en väninna

Min klädkammare rymmer många fina loppisfynd och jag fotar gärna och visar upp på bloggen. Jag tycker att det är otroligt inspirerande att se allt fint som andra hittar och det sporrar även mig att göra nya fynd.

Blandade outfitbilder till både vardag och fest. Me, myself and I helt enkelt!

Just för att komma tillrätta med problemet att jag glömmer bort vad jag har eller hur jag har kombinerat det jag har tar jag ofta outfitbilder. En del för att lägga upp på bloggen eller på Instagram, men oftast för min egen skull. För att komma ihåg kombinationer som har varit särskilt fina. Tittar ofta igenom bilderna när jag planerar vad jag ska ha på mig till ett särskilt tillfälle eller bara inför nästa dag. Alltid skönt att vakna på morgonen och redan ha en plan för kläder, smink och hår och slippa stressa med att komma på något om morgonen. Då är risken stor att en upplever känslan av att ha en garderob full med kläder men ingenting att ta på sig.

Sommaroutfits

Särskilt bra är min outfitbildbank när det är dags att växla mellan säsongerna. Tittar ofta och tänker: ja just det så brukar jag ju göra! Under vintern blir det lätt lite tråkigt eftersom jag växlar mellan mina två par vinterkängor, de med klack och de utan klack. Avgörande för vilka som väljs är helt enkelt hur vädret är och om det ens är möjligt att ha klackar på sig. Under resterande del av året är det betydligt enklare att variera skorna vilket jag gärna gör. Vackra kläder och skor gör mig på gott humör. Det är faktiskt så att en riktigt fin outfit kan pigga upp en i övrigt tråkig dag. Det är dessutom en bra utmaning att försöka använda det som redan finns i klädkammaren och kombinera på nya sätt. Det kan få även sådant som en tröttnat på att kännas roligt att använda igen.

måndag 20 februari 2017

Första sådden

Sedan länge har jag haft den här dagen markerad i min kalender. Den här måndagen fanns det nämligen några timmar till övers som noga intecknats för att göra årets första sådd. Till skillnad mot tidigare år sådde jag inte allt på en gång. Även om det är mycket som skall förkultiveras behöver inte allt sås samtidigt. Dels behöver olika plantor olika lång tid på sig och dessutom blir det tämligen lätt ett övermäktigt projekt att så allt på en gång.

Rönnspirea i min trädgård

Innan jag tog tag i projektet att så tog jag ett varv i trädgården. Det var en grå februarieftermiddag som dessutom bjöd på lite duggregn. Det var inte särskilt kallt vilket gjorde det behagligt att gå runt bland mina odlingslådor samt att titta till växthuset. När det var dags att åter gå in upptäckte jag att trädgården faktiskt har börjat grönska. Rönnspirean är i år precis som alla andra år det första att åter vakna till liv. Onekligen passande att påbörja årets odlingar samma dag som jag upptäcker att trädgården vaknar upp.

Gurka från en annan säsong

Jag lär mig lite mer från år till år och det gör arbetet lättare för varje säsong. I förra veckan köpte jag ett miniväxthus som nu står i biblioteket. Egentligen är det avsett för en balkong men jag köpte ett redan förra året för att få bättre ordning bland mina plantor. Istället för att fylla upp alla fönster i huset i Hult har jag nu allt samlat på höjden i två växthus i biblioteket. Betydligt enklare att hantera än det kaos det tidigare var.

Årets sådd är inte särskilt spännande än så länge, men snart kommer det att spira likt tidigare säsonger.

Nu återstår bara väntan och förväntan, älskar att se när det första gröna tittar upp. Det är verkligen smått fantastiskt att kunna starta odlingen långt innan det är varmt nog ute. Om våren skulle dröja gör det inte något eftersom det redan gror och grönskar i mitt bibliotek.

fredag 17 februari 2017

En bild som inspirerat

Jag har tusentals bilder sparade från de senaste åren. Sedan jag skaffade min kamera har bilderna blivit fler och fler och motiven kommer ofta från min trädgård. Fast alla bilder är inte från trädgården och det är inte heller alla bilder som är genomtänkta och fotade med min systemkamera. Många av dem är istället ögonblicksbilder fångade med mobilen. Sådant som fångar min blick och som i många fall hamnar i mitt instagramflöde. Fast sen finns det bilder som inte hamnar någon annanstans än i min dator. En del bilder som jag inte ens riktigt vet varför jag valt motivet. En sådan är bilden på rosorna som tittar fram ovanför ett högt staket. Tyckte det var fint med kontrasten mellan det vita staketet och de röda rosorna. Tänkte sen inte så mycket mer på den bilden än i stunden då jag tog den för flera år sedan. Så kom jag märkligt nog att tänka på den för några dagar sedan. Ägnade tid åt att försöka klura ut när jag tagit den så det skulle vara möjligt att hitta den. Någonstans i mitt huvud hade en vision börjat ta form. En vision om att bygga ut rosenträdgården i Hult och låta rosor titta fram längst upp på ett högt staket. Hittade till sist bilden jag sökt och med det formades tanken från vision till plan. Det blir inte ett vitt staket och det blir kanske inte ens röda rosor. Däremot finns det nu en ritning över nästa etapp i rosenträdgården och det jag vet ned säkerhet är att det kommer att bli både fint och inspirerande. 

Tänk att en ögonblicksbild som togs för flera år sedan kan inspirera och bli grunden till en helt ny del i rosenträdgården. När jag väl är klar kommer rosenträdgården men också trädgården i sin helhet upplevas helt annorlunda. Längtar nu efter lite varmare dagar och med det möjligheten att sätta igång projektet.




onsdag 15 februari 2017

Så svårt att börja om...

Jag har alltid tyckt att det är svårt att börja om med en ny bok när jag precis läst ut en annan. Särskilt om det är en bok som verkligen har berört och som har fått mig att tänka och känna. När den är slut uppstår en tomhet som är lite märklig. Ungefär som när en haft gäster på besök över en helg och umgåtts dygnet runt under några dagar. Då har en pratat och skrattat och haft roligt men kanske också skavt lite på varandra. När de rest och huset åter är tyst och stila uppstår det där märkliga mellanrummet mellan det som har varit och det som ska komma.

Ofta är det dock sällan som jag står helt utan en bok att läsa eftersom jag ofta läsa tre eller fyra böcker på samma gång och dessutom lyssnar jag ständigt på en ljudbok. Att det blir många böcker samtidigt är egentligen inte en plan utan snarare ett resultat av att jag lämnar mina böcker där jag läser dem. Alltså finns någon bok i min fåtölj i arbetsrummet, en ligger på sängbordet, en ligger i väskan jag har när jag åker buss och sen ligger en hel trave på min sekretär. Fast just den där traven räknas inte riktigt eftersom det är böckerna jag använder till min mastersuppsats som aldrig tycks bli klar.

Även om det ibland är svårt att börja om kan jag inte tänka mig att inte läsa. Älskar möjligheten att färdas genom tid och rum. Att ena dagen befinna mig i ett nutida Stockholm och i nästa, när jag bytt bok plötsligt befinner mig i 1700-talets Skottland. Eller kanske är det så att jag inte ens befinner mig i den här världen, i böckerna är ju allt möjligt!

Helst läser jag böcker som berör och som engagerar. Gärna skönlitteratur men lika ofta böcker inom olika ämnen som intresserar mig. Just när det gäller de där böckerna är många av dem sådana som vi läser i bokcirkeln jag är med i. Fint med en cirkel och kunna diskutera de böcker en har läst lite mer ordentligt. Ibland, lite väl ofta känner jag att det blir lite mycket av det allvarliga i livet. Då vill jag läsa sådant som ger en garanterad myskänsla. Om människor som dricker te och pratar med varandra och klappar på sina hundar typ fast utan att vara banalt. I de stunderna läser jag gärna om böcker som jag vet att jag älskar och som innehåller precis det jag söker.

Böcker som jag hittills hunnit med i år. Mest feel good men Elizabeth är försvunnen var något utöver det vanliga!

lördag 11 februari 2017

Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare


Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

torsdag 9 februari 2017

Att bryta en vana är inte lätt!

Veckoslutet tillbringades i London vilket var mycket trevligt. Har bara besökt staden i några timmar tidigare och har länge velat åka tillbaka. En av punkterna på listan över saker att göra i London var att shoppa. Alltså inte till mig, jag handlar ju inte nytillverkade kläder längre. Istället var det resterande familjens garderober som skulle fyllas på. Barnen växer och hos dem till skillnad från hos mig finns ett verkligt behov av nya kläder. Förvisso skulle även de kunna shoppa allt på loppis, men eftersom tjejerna är så pass stora är det deras eget val att göra. Jag är glad att hittills ha kunnat inspirera dem att tycka om loppisshopping. Däremot är de inte beredda att bara handla sina kläder på loppis. 


Nu hade tjejerna beställt kläder från London. Det vill säga kläder som inte alla andra har. Det är ju inte helt enkelt att vara unik när alla handlar sina kläder från samma kedjor. Beställningarna var tydliga och då är det bara att se till att handla och göra tjejerna nöjda. Alltså tillbringades några timmar i affärer för att hitta det barnen ville ha. Helt plötsligt såg jag så mycket fint som skulle passa in i min garderob, som den där blekrosa klänningen i femtiotalsstil eller den där svarta långkoftan som var en sådan som jag letat efter långe. Jag är svag för kjolar och anser bestämt att en garderob behöver många och då särskilt pennkjolar som är en en favoritmodell. Märkligt hur det skall vara så svårt att låta bli att handla. Det låter i praktiken enkelt men jag inser nog kanske först nu vilken utpräglad konsument jag har blivit. En sådan som ser något, får ett ha-begär och genast måste tillgodose denna önskan. Att handla har blivit en vana, ett mönster i vardagen som jag har skrivit om tidigare. Vanor, vilka de än är kan ofta vara svåra att bryta. När det gäller träning är det ju positivt att när det blivit en vana att träna då fortsätter en av bara farten. Hör det däremot till vanor eller olater som en inte är så nöjd med då är det lite värre att det är svårt att bryta dem.

Alltså tittade jag på kläder i London, suktade efter dem och irriterade mig över att inte kunna köpa dem. Tänkte åter en stund att det här köpstoppet är ju bara något jag hittat på. Fast jag vet ju att stoppet är allt annat än fånigt, det är inte bara viktigt utan också nödvändigt. Förvånas dock återigen över hur attans svårt det skulle visa sig vara.

En av mina riktigt fina vintageklänningar. Dessutom i en färg att bli glad av!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...