Och jag protesterade!

Jag är åter hemma efter en intensiv vecka i Almedalen och använde resan hem för att försöka sortera alla intryck. Känner mig bedrövad över det faktum att nazisternas närvaro i Almedalen gjorde veckan till något svårt. För egen del blev det dessutom riktigt obehagligt när jag igår eftermiddag passerade Södertorget där nazisterna stod uppställda. En av dem kom fram till mig och ville ge mig ett flygblad. Jag sa bestämt ifrån att jag inte ville ha något från dem. Då tog han ett steg närmare och två till ställde sig på sidan om mig så de omringade mig. Mitt enda alternativ var att backa för att komma därifrån. Trots att hjärtat bultade så stod jag kvar, vägrade backa och sa emot när de kallade mig landsförrädare och sedan fortsatte med att säga än grövre saker. De stod så nära och jag kände mig rädd men stirrade dem tillbaka i ögonen och sa att de inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle. Jag stod kvar, med bultande hjärta och de gav till sist upp och försökte dela sin propaganda till någon annan. Jag fortsatte framåt och passerade torget med en enda tanke i huvudet. Jag protesterade och stod inte tyst och tittade på! Jag vägrade backa och lät mig inte tystas trots att de lyckades skrämma mig!

På hemväg, uppfylld av oro efter mötet med nazisterna

Jag tror att varje protest gör skillnad! Att det är viktigt att markera och säga ifrån att nazismen inte hör hemma i ett öppet demokratiskt samhälle. Att de kränker principen om människors lika värde och representerar en ideologi som hör hemma i historien!

Alla protester har betydelse!

Passade på att ta en bild på ett av husen på torget. Ett enkelt men tydligt budskap som visar att vi är många som står emot. 

Mångfaldsparad i Visby

Jag har med mig så motstridiga känslor från veckan i Almedalen. Nazisternas närvaro dämpade hela upplevelsen. Samtidigt så var det tydligt att vi som protesterar är många. På torsdagens mångfaldsparad genom Visby deltog flera tusen människor och visade att kärleken och ljuset är större än hatet och mörkret. Nazisterna stod uppställda längs paradens väg men när vi var många då kunde de inte skrämma oss. När vi är många då är vi starka och behöver inte vara rädda. När jag mötte dem ensam på torget var jag rädd. Att polisen var närvarande på torget kändes inte som någon tröst eftersom de stod på långt avstånd och inte tycktes uppfatta min situation som hotfull.

ABFs förbundsordförande och förbundssekreterare

Efter mångfaldsparaden följde tal i Almedalen från samtliga demokratiska riksdagspartier. Så otroligt fint att kunna förenas över partigränserna och att enas i att människors lika värde är grunden i vårt samhälle. Att ingen ska kränkas och leva i rädsla!

En tyst protest mot nazisternas hatiska budskap

Jag var uppfylld av glädje när jag lämnade mångfaldsparaden men längs vägen passerade jag platsen där nazisterna fått tillstånd att hålla tal. Jag stannade och lyssnade men hade svårt att stålsätta mig mot deras hatiska budskap. Det kändes helt overkligt att höra deras ord. Budskap som var som hämtade från 30-talets nazityskland och som jag trodde hörde till historien och till en mörkare tid!

Så jag rustar mig mentalt och tänker att jag protesterar och jag säger emot. Jag står inte tyst och tittar på när historien upprepar sig. Jag tänker vara en del av rörelsen som ser till att nazismen åter blir till historia! Jag rustar mig med orden från Stefan Löfvens tal i Almedalen och tänker att jag var med och jag stod upp!

"Så fatta ditt beslut! Axla ditt ansvar! Välj att stå på rätt sida av historien!
Och när du ser tillbaka på ditt liv, när du sitter där med barnbarnen i knät, då kommer du kunna se dem i ögonen och säga: Jag var med! I en tid av polarisering och extremism, stod jag upp för gemenskapen och demokratin. Jag ägnade min stund på jorden, till att lämna ett starkare samhälle till er, som jag älskar. Vi gjorde det tillsammans.Vi höll ihop."