Vinterstrategi

Vintern ser ut att stanna ett tag och nu råder både kyla och snö. I vanliga fall vid den här tiden varje år brukar jag nästan känna lite panik över kylan och än mer över mörkret. Med åren har jag lärt mig att känna igen den uppgivenhet som infinner sig i slutet av januari. Det är helt enkelt min vanliga nedstämdhet på grund av frånvaron av ljus. Tidigare år har jag bitit ihop och härdat ut och intalat mig själv att våren är nära. I år tänker jag att det är ett fasligt slöseri att gå runt och känna sig nedstämd på grund av att en får för lite ljus. Det går ju så enkelt att åtgärda!

Promenad utmed Vänern

Alltså har jag skaffat mig en enkel men mycket effektiv strategi i form av promenader. Jag ser till att varje dag gå ut och gå när det är ljust ute. Vissa dagar blir det långa promenader i solsken och härligt krispigt kall luft. Igår var en sådan dag då ett möte slutade lite tidigare än vad jag planerat och det gav mig möjligheten att promenera drygt en timme längs Vänerns strand. När jag sedan skulle ta mig an eftermiddagens alla uppgifter gjorde jag det med märkligt mycket energi och glädje. Vilken skillnad lite frisk luft och solsken gör!

Andra dagar kan regnet vräka ner och jag hittar på tusen ursäkter till att inte gå ut. Till sist gör jag det ändå även om jag känner mig lite som en tjurig barnunge. Protesterar gärna ljudligt trots att det är jag själv som bestämt att jag skall ut under dygnets ljusa timmar. En promenad i solsken är visserligen betydligt trevligare, men även att komma ut en regnig dag har betydelse. En mår gott av att vistas i ljuset även om himlen råkar vara grå.

Jag har haft min nya vinterstrategi sedan nyår och det fungerar riktigt bra. Jag är piggare och gladare och känner inte längre att januari och februari bara är en transportsträcka tills livet åter kan börja. Jag skall inte sträcka mig så långt som att hävda att jag tycker om vintern. Däremot har den genom denna enkla strategi blivit fullt uthärdlig!

Att förlora sig själv

De senaste dryga två åren har varit något av det värsta i mitt liv. Förvisso har det varit år då det hänt otroligt mycket bra saker men detta har överskuggats av de många sorgerna. På kort tid förlorade jag två nära anhöriga, jag genomgick IVF, fick tre missfall inom loppet av ett år och blev dessutom sjuk. Mitt sätt att hantera allt detta var att öka tempot, att göra mer och mer för att helt enkelt inte ha tid att tänka och känna. Att ta in allt var för svårt och allt för mycket att mäkta med. Under en kort tid är det kanske möjligt att hantera svårigheter genom att inte hantera dem men i det långa loppet fungerar det inte. För mig resulterade det i att jag helt förlorade mig själv. Jag visste helt enkelt inte vem jag var längre, vad jag tyckte om eller vad jag ville med mitt liv. 

När hela ditt inre är i uppror blir dina val och hur du agerar därefter. Inte särskilt genomtänkt eller välgrundat och kanske helt i motsats till hur du brukar agera. Det kommer dessutom förr eller senare leda fram till den punkten då det inte fungerar att fortsätta öka tempot. Med några månaders distans till allt som skett och hur jag valde att hantera det blir det smärtsamt tydligt hur jag förlorade mig själv helt. Hur jag tappade intresse för det som tidigare har varit viktigt för mig. Det kom till och med att påverka mina allra närmaste relationer. När en inte orkar med det egna jaget är det svårt att vara uppmärksam och tillgänglig för människorna i ens närhet. När en inte hanterar sina egna känslor blir det dessutom svårt att tolka andra människor. Risken för feltolkningar är uppenbar och det öppnar upp för än mer av det svåra. När en bara pratar utan att lyssna till svaren blir kommunikationen sällan helt bra.

Att se tillbaka och se sig själv agera som en främmande människa är märkligt. Så mycket som jag skulle vilja gå tillbaka och rätta till men att gå bakåt är inte möjligt. Den enda vägen är som alltid framåt, nu med skillnaden att det finns en ny insikt. En insikt om att jag åter har hittat mig själv.

Det tog femton minuter!

I Kapstaden finns det flera townships, det vill säga kåkstäder. I den största av dem bor över en miljon människor. Exakt hur många som bor där är svårt att säga eftersom en stor del av den består av så kallade informella bosättningar. Bostäder som människor har byggt av vad som råkar finnas tillgängligt. Ofta är de i plåt men det kan också vara brädbitar, kartong eller annat. I kåkstaden Langa finns en blandning av det formella och det informella och det är ibland svårt att avgöra skillnaden. Under tiden i Kapstaden fick jag möjlighet att besöka några människors hem i just Langa. Vi parkerade vid en förfallen byggnad som användes som soptipp men också som skydd för natten för människor utan bostad. Intill byggnaden stod de små skjulen tätt placerade. Några av dem påminde om fiskebodar och vore det inte för skräpet runt om skulle de nästan se pittoreska ut. Vi gick genom smala gränder och fotografen vi följde med ville inte att vi skulle stanna allt för länge då brottsligheten är hög. 

Till sist kom vi fram till vad som såg ut att vara en stor lagerbyggnad. Troligen är den byggd för att vara just lager men numera är den bostad åt ett stort antal familjer. Redan när vi klev in genom porten slog den dåliga lukten mot oss. En blandning av mögel, fukt, matos och urin. Inne i lagerbyggnaden var ljuset skumt men här och var bröt solen igenom i hålen i taket. Inne i byggnaden hade ett antal familjer byggt sig rum utmed väggarna. De flesta av dem av kartong och de sträckte sig inte ända upp till taket. Från ett av rummen hördes musik som spred sig i resten av byggnaden. Vi bjöds in till en av familjerna och slog oss ner på en bänk i det lilla rummet. Väggarna var fläckade av mögel och det syntes tydligt att det brukade regna in i rummet. I femton år hade familjen bott där under dessa förhållanden. De hade en säng och en madrass att lägga på golvet. Där hade deras barn växt upp, där hade de bott i femton år.

Vi tillbringade ungefär femton minuter i familjens bostad. Femton minuter som för min del resulterade i problem med min astma och till sist ett besök på akuten i Kapstaden och ytterligare ett akutbesök i Namibia. Det har nu gått tre veckor och jag har fått en tämligen elakartad infektion i luftrören och har aldrig varit sämre med astman. Troligen hade jag inte överlevt att bo där i femton år, jag klarade ju inte ens femton minuter! Att människor lever i sådana omständigheter är verkligen helt fruktansvärt och borde inte vara möjligt!

Kåkstaden Langa

Det här är människors bostäder

Lagerbyggnaden som rymmer hemmet till familjen vi besökte

Rummen har byggts av kartong, brädor och annat tillgängligt

Väggarna går inte ens enda upp till taket. Dessutom är det hål i taket!

Det här är familjens kök. Väggarna är helt täckta av mögel och det regnar ofta in!

Även i byggnaden som rymmer toalett och duschar är det hål i taket

Skulle du känna dig säker att duscha här? Det finns inte någon dörr varken till byggnaden eller till duscharna. Ingen säkerhet och inte någon möjlighet till avskildhet.

Ingenting är helt eller ordnat!