Hela natten har jag kunnat höra vinden slita i mitt hus. Undrar nästan om vinden till sist skall klara av att knuffa ner mitt lilla hus i älven intill. Igår morse när jag klev ut genom ytterdörren kändes luften mild och inom mig väcktes hoppet om att nu var nog våren faktiskt på väg. När jag många timmar senare åter kom hem till Munkedal var det tydligt att vintern var här och jag hann bli helt genomfrusen på den korta promenaden från buss till hus. Det snöade och blåste på mig och jag kände mig tämligen ynklig när jag klev in genom dörren här hemma. Kröp ner i en kall säng och bävade redan när jag skulle sova för att till morgonen behöva kliva upp. Det är verkligen svårt att lämna den om morgonen varma sängen och kliva upp i ett kyligt hus och komma igång med dagens sysslor. Märkligt nog vaknade jag helt uppfylld av en annan känsla. Jag hade drömt att jag satt i skuggan av ett träd på en strand. En sådan där dag när det är för varmt för att en riktigt skall orka göra något annat än att bara vara och ta sig tiden att titta på vågorna som slår in mot stranden. En märkligt verklig dröm där jag vaknade och hade känslan av solvarmhud med mig när jag klev upp. Så även om vintern bestämde sig för att komma åter med besked har jag gått vidare till våren. Onekligen en märklig känsla att vakna ur en sommardröm och en timme senare kliva ut i snö och kyla!
Kanske var det en dröm eller fragment av sommarminnen som gjorde sig påminda när längtan efter våren börjar bli allt för stor. Har med åren insett att jag är ganska känslig för frånvaron av ljus och värme. Jag avskyr verkligen att frysa och konstaterar att jag egentligen borde flytta till ett varmare land för att slippa den svenska vintern helt. Å andra sidan kanske våren inte skulle kännas så där ljuvlig och fantastisk om det inte var så efterlängtad som den faktiskt är när den väl kommer. Som med så mycket annat här i livet krävs ofta det som är lite svårt för att en till fullo skall uppskatta allt det fina en har omkring sig. Om allt ständigt skulle vara lätt tror jag risken är stor att en skulle missa att stanna upp och njuta av det enkla. Alltså uthärdar jag vintern eftersom jag vet att belöningen kommer i form av barnslig förtjusning över upptäckten av vårens första tussilago. Kort efter det väntar solvarma dagar i skuggan av ett träd. Då ska jag tänka tillbaka på mina iskalla promenader från bussen och känna hur otroligt skönt jag har det i sommarvärmen.
 |
| En strand där jag en sommar tillbringade mycket tid i skuggan med att göra just ingenting |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar