Anna Norrgran, min dotter och snart kommunpolitiker!

Kvällen är nästan natt och det är hög tid att sova. Har varit på ett långt möte nu ikväll som slutade sent. Ett av kvällens beslut resulterade i att min dotter nu står på Socialdemokraternas lista till kommunfullmäktige i Munkedal i höstens val. Har nog sällan känt mig så stolt över henne som idag. Tycker hon är en tuff och stark tjej som redan nu vill ge sig in i kommunpolitiken. Är övertygad om att hon kommer att göra ett bra jobb.

Hon vet vad hon vill min Anna och det är bra. Inte helt lätt dock att argumentera med en tonåring som är lika bevandrad i retorik och argumentation som jag själv. Det kan bli debatt på hög nivå ibland här hemma i Hult.

Själv står jag ju också på den där listan. Tänkte ett tag att tjugo års politiskt engagemang kanske kunde räcka. Sen insåg jag att förutom att jag verkligen gillar att få vara med och bestämma så tycker jag att det är vansinnigt intressant. Jag har ju varit engagerad hela mitt vuxna liv så jag vet inte hur ett liv utan politiken fungerar. Som synes är förresten håret fortfarande i lockar. Börjar vänja mig vid dem nu och konstaterar att övning gav färdighet. Det blev ett betydligt bättre resultat på andra försöket!

Oväntade platser

Det är ofta som det inte är de mest uppenbara platser som blir kvar i minnet efter en resa. Eftersom Dublin är en plats jag varit på många gånger har jag kunnat unna mig själv att strosa runt lite planlöst. Egentligen är det där något en alltid borde unna sig när en reser men så är det ju så mycket som bara måste ses.

När jag var i Dublin senast i augusti då hoppade jag av spårvagnen några hållplatser innan jag brukar och promenerade in till centrum. Längs vägen hittade jag flera intressanta butiker som jag inte sett innan och dessutom en hel saluhall. Ärligt talat trodde jag att det var en öde byggnad eftersom skicket var riktigt dåligt. Så såg jag att det rörde sig människor i byggnaden och kunde inte låta bli att ta mig en titt.

Märkligt nog pågick där handel trots att ingenting såg ut att vara helt.

Mötte en kvinna som gjorde stort intryck på mig. Hon hade haft sitt grönsaksstånd i över femtio år och hade nu passerat åttio. Grönsaksståndet hade varit hennes fars och han drev det tillsammans med hennes man. Så omkom båda i en bilolycka och hon blev lämnad ensam med sju barn. Hon hade motvilligt börjat ta sig an rörelsen tills hon kunde sälja den men insåg dels att det skulle bli svårt och att hon faktiskt älskade att arbeta. Hennes barn har försökt förmå henne att sluta arbeta, men vad skulle hon göra utan sitt jobb undrar hon och vem skulle då sälja frukten och grönsakerna. Pension och vila menar hon är för gamla människor.

Jag gör mig inte några illusioner om att hennes tillvaro har varit helt enkel men att inte se sig som gammal när en passerat åttio är ju alldeles fantastiskt. Tänk så viktigt att ha en sysselsättning och få göra något en trivs med. Jag menar givetvis inte att pensionsåldern borde höjas dramatiskt men tänker att det är en viktig påminnelse. Jag arbetade under några år i hemtjänsten och det som slog mig ofta var hur ensamma många människor var. Barnen bodde kanske långt borta, vännerna var döda och de enda människor de träffade var oss i hemtjänsten. Många var kanske egentligen inte så sjuka utan snarare ensamma och olyckliga vilket är något som kan rättas till. Det finns en verksamhet i Munkedal som är en social träffpunkt för äldre som är en smått fantastisk plats. Min man är där och spelar och sjunger ibland och barnen har lussat där. Det är en plats dit äldre kan komma och träffas, fika och umgås och dessutom har de med jämna mellanrum aktiviteter. Det där är riktigt viktigt!

Mitt bland alla grönsaker och förfall hittade jag också en blomsterhandlare med fantastiskt vackra buketter. Han band dem själv varje morgon och ingen var den andre lik. Priset var märkligt lågt med tanke på allt arbete och buketternas storlek.

Apropå storlek, detta var den minsta storleken för den som ville köpa lite lök med sig hem!

Kaserna

Har ägnat dagen åt att sitta på ett mycket långt möte med väldigt mycket information. Mycket klokt och matnyttigt men det snurrar lite lätt i huvudet efter en sådan dag. Tur att jag ständigt antecknar mycket så jag kan gå igenom och smälta all info. Allt en får höra under en lång dag ryms ju dessvärre inte i huvudet. Kände hur jag längtade ut i skog och mark när jag körde hemåt. Hade klockan inte varit middagstid hade jag allra helst tagit med mig hela familjen på utflykt. När våren har kommit åter påminns jag ständigt av allt det fina som gör att jag gillar att bo på landet.

I flera år har vi tänkt att vi skall bege oss ut och paddla från Kaserna i Munkedal. Det ligger inte särskilt långt bort, är otroligt vackert och egentligen borde vi skämmas över att paddlandet inte har blivit av!

Fast nu är vi ett steg närmare att det faktiskt skall bli av i år. Vi har varit där tillsammans med barnen och tittat och lovat att vi skall åka dit och paddla när det har blivit lite varmare. Sådant en har lovat barn kan aldrig glömmas bort eftersom de kommer att påminna dig ofta!

Kanoterna ligger på rad och väntar på att få användas.

 Kanotleden som utgår från Kaserna är tydligen fyra mil lång och är en gammal transportled för timmer. Kanske paddlar vi inte riktigt så långt, men jag längtar verkligen efter att få komma iväg. När jag var yngre var jag engagerad inom scoutrörelsen och var ofta ute och paddlade kanot. Något av det bästa jag visste var att ta ut kanoten sedan det blivit mörkt och bara glida fram på vattnet under tystnad. Det var nästan lite magiskt. Det kunde vara tjugo kanoter på vattnet men det enda som hördes var vattnet.

I nästan tio år har vi pratat om att vi skall ut och paddla kanot och i år skall det bli av. Nu har vi ingen möjlighet att backa eftersom vi sagt det till barnen och jag dessutom har skrivit det här!

Äntligen ett öppet fönster

Mötesdag idag men än så länge dröjer jag mig kvar i sängen och lyssnar på regnet och fåglarna utanför mitt fönster. Äntligen är det åter möjligt att sova med öppet fönster och vakna till skogens alla ljud. Känner mig lite lättare till sinnet idag även om jag är fortsatt fundersam över hur vi skall hantera situationen med trafiken utanför vårt hus. En åtgärd från igår var att lägga ut jord så långt som tomten sträcker sig och så gräs. Då blir det dagtid tydligt vart vägen inte går. Däremot behöver vi en bra och permanent lösning på problemet. Har tagit en ordentlig diskussion med barnen kring hur farligt det är att somliga kör som vettvillingar och att barnen därför måste vara särskilt uppmärksamma när de befinner sig på vägen. Låter nästan som att vi bor i en storstad och inte i en mycket liten by långt ut på landsbygden. Tack för alla kommentarer kring vårt vägproblem både här och på Fb. Det betyder så mycket att få några varma ord när en inte riktigt är i fas.

Nåväl idag byter jag mitt Hult mot ett sammanträdesrum och en lång dag med mycket information. Har fortsatt mitt projekt gällande vintagelockar och hoppas som sagt på att övning ger färdighet. Har sovit med rullar i håret i natt och vet ännu inte resultaten men skam den som ger sig. Tids nog måste jag ju få till det rätt. Om inte annat så har jag roat resten av familjen under tiden jag går runt mer rosa rullar i huvudet. Enligt ena barnet ser jag ut som en alien och det är ju inte det sämsta!

Förbannade trafikdåre!

Jag brukar oftast inte tappa tålamodet helt totalt men så är fallet just nu. Igår när jag kom hem såg jag att vår kruka vid vägen låg ner. På kvällen igår då genererade detta mest djupa suckar och viss irritation från min sida. I morse var jag dock ute för att ställa upp krukan och lägga tillbaka blommorna igen. Blommorna planterade jag så sent som i söndags så jag var irriterad redan när jag klev ut genom dörren.

Konstaterade ganska snabbt att det inte skulle gå att ställa upp krukan igen. Den var inte bara påkörd utan också ordentligt överkörd. Tittade på spåren på vägen och ser att den som kört på krukan haft ett stort fordon och där fanns inte några bromsspår alls. Inte några bromsspår alls! Tänk om det istället varit ett av barnen som stått där eller kanske hunden eller pappa med sin rollator. De hade inte haft en chans, de hade blivit påkörda! Nu hade irritationen släppt helt och hållet och istället började ett obehag att infinna sig. För den som kör här är det så viktigt att ta sig fram fort att personen i fråga inte bemödar sig om att sakta ner farten i en kurva utan bara kör på i samma hastighet. Hastigheterna är ibland höga här i vår lilla by vilket ofta oroar mig. Det här börjar dock kännas riktigt obehagligt eftersom det hänt flera gånger förut.

Anledningen till att vi ställt ut krukan vid vägen är att vi försöker att hålla trafiken från huset. Tidigare hade vi bilar alldeles in på husknuten. Där den har stått har den fortfarande stått ungefär en halv meter in på vår tomt och dessutom varit noga markerad med reflexband. Som framgår av bilden är det en rejält tilltagen korsning så det borde verkligen inte vara ett problem att hålla ut från huset och sakta ner innan det är dags att svänga höger. Det borde ju vara ett normalt trafikvett!

Från andra hållet syns än tydligare hur korsningen har brett ut sig. När vi köpte huset i Hult var vår tomt helt igenväxt och när vi började röja då började också vägen att breda ut sig. Lite hjälp har den dessutom fått på traven när den skrapas. Det är tydligen helt ok att skrapa en liten bit mer in på vår tomt varje år. Just nu känner jag mig trött, uppgiven och ledsen. Känner en stark oro för mina barns och djurs säkerhet som onekligen är befogad. Någon kör med stora maskiner förbi vårt hus utan att ens sakta ner för att kunna svänga i korsningen. Hur mycket tid sparar den personen på att inte sakta ner? Är den besparingen så viktig att den resulterar i att ett husdjur eller barn körs på? Just nu känner jag mig inte trygg på den plats jag egentligen älskar mest av allt. Det handlar alltså inte om en påkörd kruka utan en överkörd trygghet!

Ett av projekten för våren och försommaren är att sätta upp staket runt huset. Nu undrar jag om det är någon idé. Orkar vi verkligen lägga så mycket tid, arbete och pengar på något som snart kommer att mejas ner? Hur kan någon visa så lite respekt mot en annan människas hem? Jag förstår verkligen inte!

Pulver

För några år sedan insåg jag att jag hade en stor kunskapslucka när det gällde delar av matlagningen. Jag förvånade min väninna Regina genom att när jag bjöd på mat så var såsen tillverkad av pulver. Var tvungen att erkänna att jag faktiskt aldrig någonsin hade gjort sås från grunden. Hon tyckte detta var mycket märkligt eftersom jag är den som lärt henne hur lätt det är att göra egen marmelad och sylt och dessutom alltid bakar mitt eget bröd. Sås gjorde jag däremot på pulver eller överlät till maken att göra den. Efter mitt och Reginas samtal om den där pulversåsen insåg jag att det fanns fler saker jag tillverkade från pulver utan att jag någonsin reflekterat över det. Nypon- och blåbärssoppa, vaniljsås och sås var alla saker som fanns i pulverform i mitt skafferi. När jag var yngre fanns det dessutom pulver för att tillverka potatismos i mitt skafferi.

Trots att jag varit noga med att göra medvetna val när det gäller mat och laga mat från grunden så fanns det alltså massor av pulver i mitt skafferi. Funderade länge på orsaken och insåg att just de där pulvrena var jag ju uppväxt med. De har hängt med redan från starten och jag bara fortsatte av gammal vana att använda dem. Mina föräldrar har alltid varit noga med att laga mat från grunden men trots det fanns det pulvermat i mitt barndomshem. Pulversåsen var dock inte särskilt flitigt använd men den fanns där ändå.

Efter det där tillfället när jag insåg att jag hade kunskapsluckor i matlagningen bestämde jag mig för att rätta till dem. Jag skulle helt enkelt lära mig att göra sås från grunden, hur svårt kunde det vara? Det var verkligen inte svårt, tvärtom! Nästa steg blev att pröva att göra egen vaniljsås från grunden vilket visade sig vara lite svårare. Däremot var det verkligen värt att anstränga sig för, vilken skillnad i smak! Mitt senaste projekt har varit att koka egen blåbärssoppa. Just blåbärssoppa har varit något som jag har tyckt varit otroligt praktiskt att ha i skåpet eftersom det går så fort att vispa ihop. En läsning på innehållsförteckningen gjorde dock att det inte längre kändes varken praktiskt eller trevligt. Att koka egen soppa är mycket godare men det tar ju betydligt längre tid och då försvinner den där enkelheten. Lösningen på problemet blev portionsfryst soppa. Det tar något längre tid att tina soppan än att röra ihop pulver men det är en tämligen marginell tidsskillnad.

Lustigt egentligen hur en kan vara helt omedveten om en kunskapslucka i ett ämne där en egentligen är medveten om så mycket!

We are so good together

Ibland känns livet lite så där extra bra. Som när jag kommer hem efter lång dag med möten. Det sista var en studiecirkel på två och en halv timme där jag var cirkelledare och behövde vara koncentrerat närvarande. Hade hunnit med att handla mellan mina möten och lite andra ärenden och kände när jag klev innanför dörren hur trött jag var. Då har maken bakat bröd och hela huset luktar gott av nybakat. Så får jag med mig smörgåsar upp och kan lägga mig i sängen och äta mina smörgåsar och läsa lite bloggar. Tänker att det är är kärlek det!