måndag 16 november 2015

Genom öken och ödeland

Att åka buss i Namibia är lite av ett äventyr. Redan när jag köpte biljetten på internet stod det att det är en resa där det kristna budskapet kommer att proklameras. Nu är det inte så att jag åker på en kristen resa utan har köpt bussbiljett på motsvarande Swebus. Så när vi välkomnades ombord på bussen med en bön kändes detta trots allt lite märkligt. Under den fortsatta resan visas uppbygglig kristen film. Konstaterar att jag aldrig mer ska klaga på vägstandarden hemma igen efter att ha skumpat på vägen mellan Windhoek och Swakopmunde. Det är en väg genom ödeland och öken där det inte finns mycket alls. Här och var sitter en babian under ett träd eller så går ett vildsvin och bökar. Har också sett vattenbuffel och någon sorts antilop. Försökte  sova under resan men det visade sig vara helt omöjligt på grund av skumpigheten. Samtidigt behöver jag bara göra om den här resan igen i slutet av veckan. Tänker på busschauffören som kör den här sträckan varje dag. Pratade lite med honom när vi pausade första gången  och det visade sig att han kört den här sträckan sex dagar i veckan de senaste sju åren. Inte särskilt bra arbetsmiljö att tala om. Långa timmar bakom ratten på en skumpig väg i ett ödeland kan nog bli ganska tärande till sist.

Konstaterar som så många gånger den här resan att Afrika är ett bra tillfälle för mig att träna på tålamod. Istället för att effektivt utnyttja restiden för sömn eller arbete så har jag fått flera timmar i ensamhet med mina egna tankar. Inte ofta det sker men jag konstaterar att det borde ske oftare. Reflektion och eftertanke är något jag lite ofta missar i det tempo jag lever. Det krävs visst extrema omständigheter för att jag ska ta mig den tiden. 

Vid resans andra paus har ödelandet förvandlats till öken. Undrar hur det alls kommer sig att det faktiskt finns några samhällen i ett så ogästvänligt landskap. Kliver ur bussen för att sträcka på benen och röra lite på mig. Efter tre timmar på bussen var jag tämligen mör. Så helt plötsligt står hon bara där, min namibiska syster och orsaken till att jag åter befinner mig i landet. Hon och hennes man hade bestämt sig för att överraska mig och hämta mig där det var en timme kvar att resa. Väskorna packades istället in i bil och vi susade iväg genom öknen. Har nu landat i ett township utanför Swakopmunde och har ännu en dag med omtumlande erfarenheter med mig. Har haft två intensiva veckor då jag bott på ett ganska stillsamt hotell. Nu har detta istället bytts ut mot ett myllrande liv i townshipet och med det har tempot åter växlats upp.



1 kommentar:

mammi sa...

Verkligen spännande läsning. Tack

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...