Riktiga barn?

Genom åren har jag då och då fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? Frågan som är märklig på många sätt kommer sig av att jag trots att jag delar mitt liv med flera barn  så är jag inte biologisk mamma till någon av dem. Ofrivillig barnlöshet är något som drabbar många och alla väljer sitt eget sätt att hantera frågan på. Att det är en stor sorg i livet är självklart men man måste inte fastna i sorgefasen. Min man och jag är drabbade av ofrivillig barnlöshet och det har varit svårt att hantera att vi sannolikt inte kommer kunna få några gemensamma biologiska barn.

För min del handlar det inte så mycket om att få ett barn som bär på mina gener utan det handlar istället om själva upplevelsen att vara gravid och att få en bebis. Att få vara med från första början och sedan följa det lilla barnet på vägen till att bli vuxen. Det är onekligen en av de större sorgerna i mitt liv att inte kunna få barn. Samtidigt är jag lyckligt lottad och förmånen att dela mitt liv med flera underbara barn som varje dag gör mig både glad och stolt. De två äldsta flickorna fick jag så att säga på köpet när jag träffade min man. Då var tjejerna 7 år och 11 år och att de skulle släppa in mig i deras liv var inte alls en självklarhet. Fast tjejerna har inte bara släppt in mig och accepterat mig de låter mig få vara förälder och vara en del av deras liv. När vår stora tös ringde och sa att jag skulle bli mormor då kände jag mig så oerhört glad över att hon valde mig som lilltösens mormor.

Frågan om jag vill ha riktiga barn blir fel på så många sätt. Barnen jag har förmånen att dela mitt liv med är riktiga barn, de är inte på låtsas men de är inte mina biologiska barn. Att ställa frågan tyder också på okunskap kring frågan om ofrivillig barnlöshet. Vi har förmånen att ha fått barn i vårt liv trots att vi inte kunde få några. Fast det gör inte frågan mindre känslig. Jag har valt att vara öppen och prata om min barnlöshet och hoppas att genom det bidra till att fler vågar prata om frågan. Risken är stor att man annars tänker att det är bara jag som har det så här, som tänker som jag gör.

Manda och jag