onsdag 20 januari 2016

Skriverier

När jag lärde mig att läsa och skriva inleddes en livslång kärleksrelation till det skrivna ordet. Jag älskar att läsa och än mer att skriva. Började redan som barn att skriva berättelser och sedan har det fortsatt. Det märkligt med skrivandet är att det är verkligen en speciell relation. Ibland fungerar allt så där bra, en är nyförälskad och allt är bara härligt. Då befinner en sig i ett flow och texten bara kommer. Sen kommer vardagen, när förälskelsen har gått över. När varje sida är en kamp att få till och en som undrar hur det alls gått att skriva mer än några ord i taget. En tvivlar på berättelsen och på den egna förmågan att berätta. I det där stadiet tappar jag ofta sugen och släpper projektet och inväntar nästa förälskelse och med det ny inspiration och ett nytt flow. Fast så har jag den där berättelsen jag började skriva för två år sedan, som nästan skrev sig själv under ovanligt lång tid. Sen kom livet emellan och att skriva var inte möjligt. Det fanns som inte utrymme varken praktiskt eller tankemässigt. Skillnaden var att jag inte kunde släppa berättelsen eller de människor som befolkade den. Undrade hur det gick för dem och kände att de allt oftare pockade på min uppmärksamhet. Försökte några gånger att sätta mig och skriva men det var helt omöjligt. Orden ville inte komma till mig trots att både människorna och deras historier fanns där så tydligt och nära till hands.

I Kapstaden hade jag med mig två böcker att läsa. En som tog slut alldeles för fort och en som jag snabbt insåg att jag inte skulle läsa ut. Så vad göra när en ville läsa något innan det var dags att sova? Jag började helt enkelt att läsa min egen bok, en text som blivit liggandes i nästan ett år. Det tog några dagar att läsa igenom allt och sedan började jag om igen fast gjorde noga anteckningar och började redigera och bearbeta den text som redan fanns. När det så var gjort fortsatte jag helt enkelt bara att skriva och skriva och skriva.... mitt flow var tillbaka! Jag är åter förälskad i min text fast det är inte den där blinda passionen som ofta kännetecknar den första förälskelsen. Snarare är det som en gammal kärlek där en ny gnista har tänds och med det ett tillstånd av nyförälskelse. Onekligen märkligt hur relationen till skrivandet verkligen är som en kärleksrelation.

Vi har det bra min text och jag och känslan av att ha flow är smått fantastisk. Synnerligen intressant att ha saknat människor som inte finns på riktigt utan rent faktiskt bara är ett resultat av min egen fantasi!


1 kommentar:

mammi sa...

Så härligt! Lycka till med dina skriverier. Kan tänka mig att de blir till fina verk då ju din blogg är så trevlig att läsa

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...