fredag 5 oktober 2012

Bortlängtan

 Samtidigt som det höstruskar här hemma sitter jag och är nostalgisk. För ganska exakt sju år sedan åkte jag för första gången till Namibia i södra Afrika. Då visste jag inte att de där två månaderna skulle förändra mitt liv för all framtid. I Namibia hittade jag ett andra hem, en plats som jag alltid längtar tillbaka till. Träffade människor som jag kom nära och som berörde mig på djupet. Namibia finns ofta i mina tankar och jag har tur som har förstående vänner och familj trots att de vid det här laget har hört mina historier många gånger om. Vad det är som lockar mig och gör att jag längtar tillbaka är lite svårt att svara på. Det första mest självklara svaret är familj och vänner. Jag har ju Maggy och hennes familj där och även många vänner. Fast sen är det något med livets hastighet i Namibia som lockar mig. Där har livet en helt annan hastighet, livet är lugnare och mer socialt än här hemma. Lite märkligt att det är något som jag saknar med tanke på att jag här hemma tycker om att ha tusen saker igång samtidigt. Sen lockas jag av naturen, av värmen och av vidderna. Tänk ett land som till ytan är dubbelt så stort som Sverige men bara har två miljoner invånare. Plats finns det onekligen gott om även om landet till stora delar består av öken.

Första gången jag kom till Namibia var jag inte beredd på hur det skulle vara. Kunde inte alls föreställa mig hur radikalt annorlunda livet där skulle vara mot det liv jag lever här. Var inte beredd på hur det skulle kännas att möta människor som lever i total fattigdom och utan skyddsnät. Jag var inte beredd på att möta en värld som var svart och vit. Innan hade jag aldrig tänkt på mig själv som vit, då tänkte jag på det ofta eftersom det påverkade mig. Något som jag minns tydligt är när Linda, Eunice och jag var och shoppade och när vi lämnade butiken stoppade de Eunice för att titta i hennes påse. Linda och jag behövde inte visa upp våra. Visst kunde det vara en slump men det kändes inte trevligt att vi som var vita stod utan misstanke och vår svarta väninna skulle kontrolleras. Minns när jag kom tillbaka till Namibia i februari 2008 och min väninna Kristine tittar på mig och utbrister: Liza you're BRIGHT white! Hon hade ju inte sett mig på vintern förut och mitt vinterjag är onekligen ett blekt jag till färgen.



De ofattbara vidderna i Namibia. Det vita man ser i fjärran är Namibias huvudstad Windhoek


Daan Viljoen Game Park är ett naturområde som ligger en halvtimmes bilfärd utanför Windhoek och som är väl värt ett besök. Där finns en semesteranläggning som sett bättre tider men själva området är helt fantastiskt och här finns flera vandringsleder. Utsikten är hänförande och det är lätt att spendera en eller flera dagar här med att njuta av landskapet och naturen.



Utmed en av vandringslederna finns en övergiven kyrkogård. Lite märkligt att människor har levt sina liv på den här platsen men idag är det enda spåret deras överväxta gravar.


Man behöver inte åka till Etosha i norra Namibia för att få se vilda djur. Utöver dessa antiloper såg vi i Daan Viljoen även gnuer, vattenbuffel och vildsvin. Vildsvinen kom vi lite väl nära inpå livet och var tacksamma över att de valde en annan väg.


De oändliga stränderna i Swakopmunde är en upplevelse. Swakopmunde är dock en förrädisk plats på så vis att luften är sval och behaglig men solen den bränner precis lika mycket som annars. Har aldrig bränt mig så illa som första dagen i Swakopmunde.


Växtlivet är färgstarkt och intressant. Många av de blommor vi har som krukväxter är i Namibia stora träd och buskar!



Här hålls det tal på Maggys förlovningsfest. Verkligen en upplevelse att få vara med på en förlovningsfest i Namibia. Det liknar inte något annat jag varit med om. Dessutom växlade språket mellan engelska, afrikaans och damara nama.


Maggy tillsammans med hennes Janni på deras förlovningsfest i mars 2008. När de gifte sig i september samma år hade min mamma sytt Maggys brudklänning.


Rengbåge över Tsumeb

På promenad i Tsumeb
 Kristine 

Regnen är i Namibia efterlängtade och inte lika frekventa som här hemma. Börjar det regna är det bäst att stanna inne. Regnet är som att gå rakt in i en vägg av vatten. Ingen idé att försöka utan stanna upp och bara vänta ut regnet

 Glada tjejer på födelsedagskalas


Mitt starkaste smakminne från Namibia är Savanna dry. Ingenting smakar likadant! När jag besöker Nandos i Dublin eller Edinburgh beställer jag in Savanna och dricker den under tystnad och blundar och för en sekund är jag tillbaka i Namibia igen!


 På promenad i Windhoek
 Skymning i Windhoek

 University of Namibia där jag var utbytesstudent under våren 2008


 Namibias parlament. En plats där jag spenderade märkligt mycket tid. De flesta av mina intervjuer som student gjorde jag där. Spännande hur jag helt enkelt gick dit en dag och sa hej jag skulle vilja göra intervjuer med parlamentsledamöter och att det gick bra.

4 kommentarer:

Maria K sa...

Åhhhh vad gott med Savanna, det är verkligen en smak som får mig att tänka på Afrika!!

Fröken Pyssel sa...

Vilken upplevelse! Fina foton och fin text.

VisaLiza sa...

Visst är det gott!! Finns numera i Systemets beställningssortiment men man måste beställa 24 st på en gång!

VisaLiza sa...

Största upplevelsen i livet efter bröllop och barn, tack!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...