lördag 21 februari 2015

Mitt hem

För en månad sedan skrev jag om att jag har haft funderingar på ett annat hem. Att huset i Hult kanske inte är det enda hus som vår familj skulle kunna se som vårt hem. Sedan dess har det blivit lite ljusare och med det dagarna lite längre. Det finns hopp om våren men min tanke om att flytta har funnits kvar. Har tittat på flera annonser på hus som faktiskt varit riktigt intressanta både vad gäller läge och hus. Fast så kommer tanken på alla timmar vi har lagt på huset här i Hult. I både i trädgården och i huset är det timmar och åter timmar av hårt arbete som ligger bakom alla framsteg. I över tio år har vi lagt det mesta av vår lediga tid på vårt hem här i Hult. Om vi skulle sälja vårt Hult och flytta till ett annat hus då innebär det också att någon annan skulle flytta in i vårt hus. Tänk om den som flyttar in inte tycker om rosor och gräver upp alla mina älskade rosor! Eller tänk om näste ägare inte trivs med ett grönt tak med en takmålning i gästrummet. Eller ve och fasa, tänk om någon skulle få för sig att byta tapet i trappan. Tänk om jag en dag skulle åka förbi och min älskade syren skulle vara borta eller att huset skulle vara helt lämnat åt sitt öde.

Ett öde fönster i Hult, fast inte vårt
Innan oss bodde här en familj i över fyrtio år. De byggde om huset från att vara en affär till ett stort härligt lanthus. De tapetserade den fina tapeten i trappan och även den i gästrummet. Tapeter som är så självklara att de inte går att byta ut trots att de är över femtio år. Så länge de fortfarande ser fina ut kommer de att vara där de är. Den där familjen sålde sitt hus i slutet på 80-talet och fick sedan uppleva hur huset övergavs. Att dörren till balkongen stod öppen i många månader och hur trädgården växte igen helt. Vi träffade av en händelse kvinnan som ägt vårt hus kort efter att vi köpt huset. Raimo hade börjat gräva i trädgården och vid första spadtaget hittade han en guldring som vi med lite hjälp kunde konstatera hörde till dem som bott här förut. När vi mötte kvinnan som en gång ägt vårt hus uttryckte hon sin sorg över hur det blivit med huset i Hult. Att det som en gång varit deras hem under många år stod helt öde och övergivet. Det slår mig att vi har inte bara investerat tid och pengar i det som är vårt hem här i Hult utan också en del av oss själva. Allt arbete har inte bara varit arbete utan det har också varit upplevelser som vi har lärt oss av. På grund av alla misstag och alla svårigheter så har vi också lärt oss och blivit till de vi är idag. Hade vi vetat vad vi gav oss in på när vi köpte det här huset då hade vi inte köpt det. Frågan är vilka människor vi hade varit då och vart livet hade tagit oss. Kanske hade det livet också passat bra men jag har svårt att se oss leva ett annat liv än det vi gör. Så även om jag kan tänka mig att flytta kan jag inte tänka mig att låta någon annan bo i mitt hus. Alltså blir jag kvar där jag är.

4 kommentarer:

Ninette sa...

Vilket härligt tankeväckande inlägg! Undrar hur vi själva kommer att tänka när huset är klart och vi har lagt ner så mycket tid på det? här har bott så många mänskor - en del har skött om huset, andra inte. säkert skönt också som ni att komma till ett beslut om att här hör ni hemma, det här är ert hem!

Charlotta Sofia springer o trimmar sa...

Vilken fin kärleksförklaring till ett huset. Det är älskat, det förstår en :)

Anna sa...

Så fint du berättar!
När vi sålde vårt förra hus blev det så... Att de nya ägarna inte tyckte om trädgård. Mina stora vackra perenn-rabatter jag lagt så mycket tid, pengar och kärlek på grävdes upp och de satte gräsmatta där. Det var smärtsamt att se!
Kram Anna

mammi sa...

Ja det är så speciellt med det hus och den trädgård som man kallar hem. Det är fint att drömma, planera, utföra, vänta, se det växa och uppfyllas till det man önskat. Det känns så bra på något vis, i jämförelse med omvärlden som bitvis går i en rasande fart.
http://kanskeidagskadetske.blogspot.se/?m=1

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...