tisdag 28 juli 2015

Den där träningen

Förr, innan jag tränade regelbundet blev jag irriterad över att bli sjuk. Det kändes hemskt onödigt men inte så mycket mer än så. Idag blir jag frustrerad och nästan arg över att bli sjuk, i alla fall om det är mer än några dagar. Så länge som jag befinner mig i min träningsrutin fungerar det alldeles utmärkt. När det blir avbrott i träningen är det däremot riktigt svårt att komma tillbaka. De där första träningspassen efter ett uppehåll är som värst. Hjärnan vet vad kroppen orkade vid senaste träningspasset men kroppen orkar inte riktigt. Det krävs i regel bara några få träningstillfällen för att komma tillbaka men det är lätt att ge efter för frustrationen och irritationen. Precis där är jag nu. Jag vet att om jag bara ser till att hålla fast vid mina rutiner då är jag snart tillbaka där jag var innan jag blev sjuk i maj. Försöker springa och blir frustrerad över att jag inte springer på samma tid som tidigare. Försöker styrketräna och lyfter inte samma tyngd på vikterna som innan. Kommer på en mängd anledningar till att inte åka till gymmet. Försöker verkligen övertyga mig själv om att alla de där anledningarna är både kloka och vettiga och ger mig en bra ursäkt att slippa träna. Sen när jag ägnat mig åt det där ett tag konstaterar jag att det enda rätta är att ta ett träningspass i taget. Det är verkligen tungt att komma tillbaka. Känns dessutom som om jag under det senaste året ägnat mig åt det här med att komma tillbaka lite väl ofta. Alltså håller jag tummarna för att det här är den sista återkomsten på länge och att träningsrutinerna får fortsätta utan några sjukdomsavbrott.


3 kommentarer:

Anna/notonmusic sa...

Känner igen frustrationen Liza! Visst är det konstigt att det mentalt sett innebär ett sånt MOTSTÅND när man vet att man mår så himla bra efter träning och av de här rutinerna! Och allt sker i samma hjärna! Jag tycker om att springa, inga långa sträckor men gärna en kortare sträcka flera gånger i veckan och har ÄNTLIGEN börjat efter ett uppehåll när jag tyckte mig inte hinna springa. Och börjar äntligen få tillbaka flåset och "kicken". Då får jag ont i knäna!!! Gaah!!!

bara anna sa...

Hög igenkänningsfaktor på det! Jag har nu kommit fram till att jag håller mig till mina promenader, det mår jag och hunden bra av, det hinner jag med och det njuter jag av, that´s it. Framöver lär det bli ännu mer promenader när jag öppnar hundpensionatet, så det blir nog bra...

finurliga fröken sa...

Så där har jag de också. Jag har dessutom fibromyalgi vilket gör att jag måste lyssna på kroppen. Det gör att ibland måste jag ta en paus på en vecka eller två. Ibland kommer jag dit men kroppen vill inte. De är en ständig balansgång och jag har svårt att få till kontinuiteten. Tyvärr. Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...