Wolwerivier, platsen där hoppet saknas

Vissa platser gör större intryck i ens medvetande än andra. En plats jag ofta återkommer till i tanken är Wolwerivier utanför Kapstaden. Det är en plats som på många sätt representerar uppgivenhet och hopplöshet. En plats där människor inte vet hur livet skall kunna bli bättre. Det är verkligen grymt eftersom människorna i Wolwerivier flyttats från informella bosättningar och total misär till vad de trodde skulle bli ett bättre liv. Förvisso är bostäderna bättre än de skjul byggda av skräp som finns i de informella bosättningarna, men det är långt ifrån en god boendestandard. De har dessutom flyttats till en plats flera mil utanför Kapstaden och det är mycket svårt att kunna ta sig in till staden. Invånarna har inte heller haft möjligheten att själva välja att flytta, de har flyttats med tvång och något annat alternativ gavs inte. I Wolwerivier finns inte någon möjlighet till försörjning och inte heller några affärer. Människorna som bor där är fattiga och har inte råd med egen bil och är då beroende av taxi. Att köra hela vägen till Wolwerivier är långt och med det en risk för taxichauffören. Det är långt ifrån säkert att taxin får med sig några passagerare tillbaka och förlorar då pengar på resan. Alltså är det få som väljer att köra vilket gör att invånarna blir mycket isolerade.

Området är gigantiskt och varje gata ser likadan ut. Här finns bara sand och plåtskjul och få möjligheter att skapa sig ett bra liv. Min först tanke när vi körde in i området var att det påminde om ett koncentrationsläger snarare än en plats att leva på.

Husen är små och mycket enkla. De är byggda helt i plåt vilket innebär att de blir mycket varma om sommaren och kalla om vintern.

Ungefär hälften av området står tomt och stora delar saknar tillgång till vatten och elektricitet.

Varje bostad består av ett enda rum och en toalett. Rummets enda taklampa finns inne på toaletten. Däremot finns det inte något handfat på toaletten. Golvet består av betong och lär knappast vara enkelt att hålla rent. Lägg till att utemiljön till största delen består av jord och sand och du har en omöjlig uppgift att hålla ett rent och snyggt hem. Det om något borde ju vara en lägstanivå känns det som. Att kunna hålla sitt hem rent borde vara något alla har möjlighet till.

Det lilla handfatet är det enda som indikerar att bostaden också ska rymma ett kök.

Vid några hus har invånarna gjort försök att hägna in området och skapa något som liknar en trädgård och ett eget utrymme. Hade området legat i en annan miljö hade det varit möjligt för invånarna att faktiskt skapa egna trädgårdar och med det odla mat till sin egen försörjning. En trädgård skulle kunna vara skillnaden mellan hopp och uppgivenhet.

En kvarglömd docka var det sista jag fotograferade innan vi satte oss i bilen och for tillbaka in till staden. Det är flera kilometer ut till stora vägen och under vår färd passerade vi många människor som vandrade längs den dammiga vägen. Alla med sänkta huvuden och med trötta steg. Ju längre vi kom från Wolwerivier, desto lättare kändes det att andas. Det fanns ingen glädje i Wolwerivier och det i kombination med hopplösheten och uppgivenheten kändes onekligen beklämmande. Det skapade också en känsla av skuld. Hur kommer det sig att jag har haft turen att födas i ett land med radikalt andra möjligheter? Hur hade mitt liv istället sett ut om jag levt mitt liv i en informell bosättning eller i Wolwerivier? Hade jag varit född hundra år tidigare i Sverige hade mitt liv kunnat likna livet i kåkstäderna med usla möjligheter och undermåliga bostäder.