onsdag 6 februari 2013

I hela mitt liv...

Så länge jag har levt har min pappa varit sjuk. Ibland har han bara varit lite dålig och ibland har vi inte vetat om han kommer att överleva eller ej. Några av mina allra tidigaste barndomsminnen är från Kungälvs sjukhus där pappa var inlagd under lång tid när jag var liten. Fast det är minnen med värme, jag tyckte om att hälsa på pappa på sjukhuset och förstod egentligen inte vad det innebar att han var sjuk. Idag är jag tacksam över att trots att han varit så sjuk genom åren så finns han fortfarande här hos oss. Han har fått se min syster och jag bli vuxna och vet vart våra liv bar oss. Han har fått fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Nu befinner vi oss åter där det kanske kan vara slut, kanske blir det inte bra den här gången. Samtidigt är det en omöjlig tanke att ta in eftersom det har blivit bra alla andra gånger. varför skulle den här gången vara annorlunda? Samtidigt vet jag att för varje gång blir kroppen lite svagare och att chansen att allt ska gå bra blir mindre för var gång. Trots att jag har levt med det här hela mitt liv så känner jag mig inte redo, jag är inte redo att inte ha en av mina föräldrar det är alldeles för tidigt!

Pappa och jag. Det är så här jag minns min barndom mest. Ut i skog och mark med mamma och pappa

Pappa och jag igen. Ett tag så ville jag vara Pippi Långstrump. Pappa löste det genom att sätta ståltråd i mina flätor!

15 kommentarer:

Hannis sa...

Tror aldrig man är redo.
Smärtsamt! Så svårt.
Skickar en massa kraft och hoppas att det inte är dags. Inte än.

Kram till dig/Hannis

VisaLiza sa...

Tack! Kramar Liza

Huset nummer tio sa...

Usch sänder en massa tankar. Stora kramar på dig.

Huset nummer tio sa...

Usch sänder en massa tankar. Stora kramar på dig.

Anna sa...

Man vill aldrig mista någon. De ska alltid finnas där, det bara är så.
Det har gått bra innan, förhoppningsvis gör det det även denna gång. Man kan inte göra annat än att hoppas...
Varma tankar till dig!
Kram Anna

Linda sa...

Nej men fy!! Jag hoppas att det går bra vad det än är. Jag förstår precis hur du känner.

VisaLiza sa...

Tack Annie, det värmer! Kram Liza

VisaLiza sa...

Hoppet är det sista som överger människan! Kram Liza

VisaLiza sa...

Ja du vet verkligen hur det är <3 Kram Liza

Husfrun sa...

Nej vad hemskt och ledsamt. Vilken skräck.
Jag hoppas så att det går bra för din pappa. Kram.

VisaLiza sa...

Tack! Kramar Liza

bosseliden sa...

Nej man är aldrig redo för det. Fint skrivet och gulliga kort. Hoppas att det gått bra även denna gång.

VisaLiza sa...

Det är nog så att redo blir man aldrig! Den här gången gick det bra och vi kan andas ut igen :) Liza

Livet och vardagen sa...

Nej, redo det blir man aldrig. Min pappa var sjuk från och till de sista 20 åren av sitt liv och de sista åkte han ut och in på sjukhus. För varje gång tänkte man - klarar han detta? Till slut var dagen där då det inte gick längre. Trots att vi vetat det i över en vecka, så kunde jag ändå inte ta in det. Än idag, 2 år senare, så gråter jag varje gång jag hör Magnus Uggla sjunga "min far". Ofattbart när en förälder går bort. Känner med dig! KRAM

VisaLiza sa...

Känner igen det du beskriver. Man vet ju någonstans att ju fler gånger det händer desto mindre blir chansen att det skall gå bra den här gången. Nu gick det bra ännu en gång och far min mår bättre än på länge. Tack för varma ord. Kramar Liza

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...