I hela mitt liv...

Så länge jag har levt har min pappa varit sjuk. Ibland har han bara varit lite dålig och ibland har vi inte vetat om han kommer att överleva eller ej. Några av mina allra tidigaste barndomsminnen är från Kungälvs sjukhus där pappa var inlagd under lång tid när jag var liten. Fast det är minnen med värme, jag tyckte om att hälsa på pappa på sjukhuset och förstod egentligen inte vad det innebar att han var sjuk. Idag är jag tacksam över att trots att han varit så sjuk genom åren så finns han fortfarande här hos oss. Han har fått se min syster och jag bli vuxna och vet vart våra liv bar oss. Han har fått fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Nu befinner vi oss åter där det kanske kan vara slut, kanske blir det inte bra den här gången. Samtidigt är det en omöjlig tanke att ta in eftersom det har blivit bra alla andra gånger. varför skulle den här gången vara annorlunda? Samtidigt vet jag att för varje gång blir kroppen lite svagare och att chansen att allt ska gå bra blir mindre för var gång. Trots att jag har levt med det här hela mitt liv så känner jag mig inte redo, jag är inte redo att inte ha en av mina föräldrar det är alldeles för tidigt!

Pappa och jag. Det är så här jag minns min barndom mest. Ut i skog och mark med mamma och pappa

Pappa och jag igen. Ett tag så ville jag vara Pippi Långstrump. Pappa löste det genom att sätta ståltråd i mina flätor!