måndag 25 februari 2013

Lycklig barndom?

På senare tid har jag funderat en hel del på min barndom. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske beror det på att jag själv är plus trettio och har barn i den ålder mina föräldrar hade när de var i den åldern. Eller är det kanske så att barndomen nu börjar ligga ganska långt bort i tiden. Innan man passerar trettio är avståndet mellan tonårstiden och barndomen kort. Nu är det plötsligt betydligt längre och om två år har det gått tjugo år sedan jag gick ur nian. Genom sina barn minns man också sådant som man hade glömt bort. Helt vardagliga händelser triggar minnen från liknande situtioner från när jag själv var barn. Inser att jag tillrättavisar mina barn för samma hyss jag själv gjorde och blir lite full i skratt och kommer nästan av mig mitt i en mening. Kanske blir man ibland barndomsnostalgisk eftersom det var en tid som man själv upplevde som enklare. Min yngsta dotter säger ofta att hon önskar att hon var vuxen eftersom då får man bestämma allting själv. Hon har svårt att tro mig när jag säger att vuxna många gånger önskar att de fick vara små igen så de slapp bestämma allting.

Jag har ibland funderat över där här begreppet med lycklig barndom. Vad innebär det egentligen? Vad är det som krävs för att en barndom skall anses ha varit lycklig? För egen del kan jag se att min barndom innehöll både det som var bra och det som var svårt. Idag kan jag se att mina föräldrar kämpade på så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade. Att uppfostra en familj är inte en enkel uppgift! Som barn kände jag ofta en stark besvikelse över att mina föräldrar aldrig hade råd med någonting, att vi inte kunde göra samma saker som andra familjer. Min högsta önskan var då att åka och shoppa med min mamma. Helt omöjligt eftersom det inte fanns ekonomi till det. Istället fick jag dras med mammas hemsydda kläder. Som barn förstår man inte allt och jag förstod onekligen inte att det var något särskilt att mamma sydde till mig.

Jag är uppväxt med två föräldrar som fick mer att hantera än vad de klarade av. Pappa var sjuk och mamma var den som arbetade tills hon också blev sjuk. De drabbades hårt av nittiotalskrisen och lyckades aldrig komma tillbaka efter det. Själv befinner jag mig i en annan livssituation och för det är jag tacksam. Samtidigt är jag också tacksam för att ha växt upp under knappa omständigheter. Även som vuxen har jag befunnit mig i den situationen att jag känt skuldkänslor över att inte kunna ge mina barn allt de önskar. Har du en gång befunnit dig där så är det inte något man glömmer. För egen del tror jag att dessa erfarenheter är grunden i mitt politiska engagemang likväl som de val jag gör i min vardag.

Midsommar 1989, lillsyster och jag i mammas fina hemsydda klänningar

Skolavslutning 1990, även här är det mamma som har sytt


10 kommentarer:

Unknown sa...

Visst är det svårt det där med att definiera lycka och speciellt lycklig barndom. Finns det en barndom som är helt lycklig och om det har varit helt lycklig är den verkligen lycklig då. Tror att verklig lycklig barndom är den bardomen som förbereder en som bäst inför vuxenlivet inför den hårda verkligheten fast på ett bra sätt. (hm en massa svammel men du förstår nog) Förresten hade vi också alltid hemmasydda kläder från vår mor och här älskade vi dem;)

Önskar dig en ljuvlig dag och passa på att få i dig lite D-vitaminer i solen (en fördel med att plugga är att det går att göra utomhus också)

Kram
Annie

Hannis sa...

Jag känner igen mig!
Det fanns en tid (tonårstiden)där jag tyckte att våran fattigdom, politiska engagemang var jobbigt.
Jag avskydde min vårjacka som var sydd av en gardin!
Att vi alltid hade människor hemma som satt och målade plakat till demonstrationer...eller hade kvinnormöte!

Men idag är jag stolt!
Stolt över att ha varit del i en tid som förändrade så mycket.
Stolt över att jag inte ser pengar som status utan värderar människan istället. Att jag har empati och tror på solidaritet.
Sen är det ju så att när man blir vuxen så ändras perspektiven tack och lov och man börjar förstå att det inte alltid är så enkelt som man tror som barn=))
På något sätt så tror jag att man är mera rustad inför det svåra i vuxenlivet när man inte har vuxit upp på rosenblad.

Nu fick du igång mig igen, hehe.
Skriver avhandlingar hos dig ibland tror jag=))

VisaLiza sa...

Tycker inte alls du svamlar och är helt med på vad du menar :) egentligen älskade jag klänningarna mamma sydde men min önskan att vara som alla andra och inte sticka ut var starkare. Nu ska jag ut och njuta av solen och tänker att det underlättar studierna :) kramar Liza

VisaLiza sa...

Du får så gärna skriva avhandlingar, det du skriver är ju alltid så klokt. Håller helt med dig om att det svåra gör dig bättre rustad för livet. Liza

Prinsessorna på Bellevue sa...

Känner igen mig i det där... Kunde också någon gång känna lite pinsamhet över begagnade kläder, när jag var liten, men nu så köper jag nästan själv uteslutet begagnade kläder. Som vuxen tänker man inte på det som konstigt, men som barn funderar man nog annorlunda. Vi har också i många år haft det mycket knapert och kämpigt men alltid mat på bordet. Känner att barnen är tacksamma för det som de får, så det är inte bara av ondo, att de inte får allt de pekar på och så.

Förresten var din mamma superduktig på att sy, så fina klänningar som ni hade!

Kram
Petronella

VisaLiza sa...

Handlar också mycket på loppis till barnen och undrar hur tjejerna ser på det egentligen. Själv tycker jag att det är bra att kläder återanvänds. Visst var mamma duktig! Har kvar många av mina gamla klänningar. De är högt värderade skatter i klädkammaren som mina barn har fått ärva när de passat. Kramar Liza

Fiffiga Systrar sa...

Att tänka på barndomen mer och mer beror nog precis som du säger att vi återupplever minnen genom våra barn. bra skrivet! / Emelie och Elin

VisaLiza sa...

Tack :) Liza

Anna Margareta sa...

Hej! Har precis hittat hit till din blogg och blev lite tagen av ditt inlägg. Vi hade inte heller det så fett och jag fick bära mammas hemmasydda kläder. Hon anväbde tyg från sina fina klänningar och gjorde om dem till mig. Jag har kvar en del fortfarande. I mitt hem handlades allt på extrapris och man skulle klippa kuponger och så. Jag har idag jättesvårt att titta i reklamblad från mataffärer och handla saker på extrapris när jag är och handlar. Det låter så jäkla knäppt men så är det. De gjorde ju så gott de kunde och jag är för evigt tacksam för allt. Ibland förstår jag inte hur det fick ihop allt. Nu ska jag fortsätta läsa i din fina blogg. Kram!

VisaLiza sa...

Hej och välkommen, tack för snälla ord! Förstår det du beskriver. Själv får jag lite lätt panik om det är för tomt i kylskåp och skafferi. Även om det var svårt så är jag precis som du tacksam för den erfarenhet jag bär med mig. Kramar Liza

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...