Plymspirea

Konstaterar att jag skriver vissa inlägg en gång om året ungefär. Ett om min vackra pion och ett om den vackra plymspirean i Hult. Det ligger faktiskt något tryggt i det att veta att vissa saker återkommer år från år. Plymspirean är verkligen helt magnifik när den blommar. Som bäst är den om natten då den blir näst intill självlysande.

Precis vid ingången till roseträdgården står en enorm plymspirea. Den växer sig större från år till år och jag undrar hur stor den egentligen kan tänkas bli. Märkligt nog är det denna som jag ser som pampigast trots att jag har en lång häck bestående av spirean. Den är mäktig på sitt sätt men den ensamma mitt i trädgården är något alldeles särskilt.

Enda nackdelen med plymspirean är att den i likhet med min pion inte är helt kompatibel med häftigt regn. Det har ju en tendens att regna mycket kring midsommar, just då som spirean blommar. Många år innebär det att den slås till marken och inte lyckas hämta sig förrän blomningen är över. I år har det dock varit ett lagom regn och spirean står där vacker och mäktig till min stora förtjusning.