torsdag 31 januari 2013

Att komma dit du vill via där du inte tänkt dig!

Ibland är det lite märkligt vad jag hittar på för att fördröja det oundvikliga! Alltså att ta tag i att skriva det jag egentligen borde till skolan. Satt istället och läste på min blogg från när jag var i Namibia våre 2008 och kände nästan att jag var där igen. Alla dessa ögonblick som fångades genom bloggen, sådant som jag i stort sett hade glömt bort. Tänkte idag dela med mig av ett inlägg från 20 februari 2008.

Att åka taxi är det enda sättet att ta sig fram i Windhoek om man inte promenerar eller kör egen bil. Eftersom UNAM (universitetet) ligger långt från allt är det alltså det alternativ som står till buds. Det är nog visserligen bara runt 7 till 8 km in till stan, men i tryckande värme är det en allt för lång sträcka att gå. Taxibilarna får inte lov att köra in på universitetets område utan står uppradade utanför grindarna. Redan när jag närmar mig dessa översköljs jag med frågan: Taxi? Where to mam? Taxi? Jag vill helst välja taxi efter hur bilen ser ut, en del ser nämligen ut att falla isär när som helst. Detta har också hänt vid ett tillfälle då taxin faktiskt gick sänder och fick stopp mitt i en korsning. Nåväl, jag vill gärna se fordonets kondition innan jag bestämmer mig, men ibland är det svårt att vara oberörd hela vägen fram till bilarna. Ofta orkar man inte ignorera och fortsätta gå. Det här med att ignorera tycks dessutom inte fungera särskilt bra här. Även om jag inte svarar så fortsätter de att prata med mig. Genom detta kan jag alltså konstatera att namibier är ett folk som inte låter sig ignoreras. 

När jag väl klivit in i den utvalda taxin börjar sedan en lång väntan. Här tar man betalt per person vilket innebär att förarna vill fylla sin bil innan de ger sig iväg. Det kan ibland bli en ganska trång resa, men också mycket trevligt. Jag har på detta sätt fått möjligheten att prata med studenter som jag annars inte skulle ha mött. Det som också är spännande är att med en bil med fyra passagerare så finns det också fyra olika destinationer. Ofta skall vi åt samma håll, in till stan och då släpps vi av allt efter att vi kommer till våra mål. Andra gånger går färden över halva staden innan jag slutligen når min egen destination. Än så länge tycker jag att det är spännande eftersom jag genom detta lär känna staden och får se sådant jag annars inte skulle se. 

Visserligen finns det mer att se. De bilar jag åker med släpper alltid av mig innan de beger sig iväg till Katutura. Detta är förståeligt eftersom det ligger åt ett annat håll än stan eller UNAM. Detta är dock den del av staden som jag nästan inte känner alls. Jag har varit där och jag har passerat igenom, men aldrig stannat tillräckligt länge för att kunna säga att jag verkligen varit där. Förutom att taxin tar mig dit jag skall, via långa eller korta omvägar så är det också ett kulturellt möte. De flesta förare lyssnar på radion medan de kör vilket gör att jag möts av radioprogram på språk som oshiwambo eller kanske herero. Min okunnighet på området är stor så jag vet faktiskt inte vilka språk de sänds på. Förutom radioprogrammen möts jag också av populär namibisk musik. En resa med taxi kan, om jag väljer att se det så vara en kulturell upplevelse och en möjlighet att se andra delar av staden istället för att fokusera på den långa väntan och den olidliga värmen.

En taxitur i Windhoek kan bli lite mer spännande än vad man från början hade tänkt sig!

onsdag 30 januari 2013

Om tio år i min rosenträdgård

Plusgrader och regn gör att jag vädrar vår. Visst är det knäppt! Jag vet ju att det snart kommer att slå om till minusgrader igen och åter vara kall vinter. Än är det långt till våren och min längtan gör inte väntan kortare. Fast idag kunde jag ändå inte låta bli att gå ut i vår rosenträdgård och titta lite och tänka bort kylan och regnet och istället se hur vackert det kommer att bli där till sommaren. Tänker mig hur vackert det kommer vara där om tio år när rosorna fått växa till sig ordentligt och bildar en väv av blad och blommor ovanför mitt huvud. Undrar lite hur livet kommer att se ut då. Det är nästan lite svindlande att tänka på hur livet ter sig om tio år. Jag hade för tio år sedan aldrig kunnat ana vilka vägar livet skulle föra mig. För tio år sedan hade jag inte träffat Raimo och hade inte en aning om vart livet skulle ta vägen. Tänker ändå på hur det kan vara att sitta där i rosenträdgården om sommaren med en bok i mitt knä. Lilla barnbarnet Manda kommer nästan vara tonåring om tio år vilket känns som ett märkligt perspektiv Min förhoppning är att vi kommer ha fler barn i vår familj då. Kanske tittar jag på dem när de leker på gräsmattan. Förmodligen kommer Manda inte längre att vara vårt enda barnbarn. Hur livet kommer att se ut är omöjligt att veta men det jag känner mig säker på, hur säker man nu kan vara på framtiden, är att om tio år skall jag fortfarande njuta av min rosenträdgård.


Det giftiga livet

Något som man kan läsa om mer och mer den sista tiden är om alla gifter som finns i vår vardag. I våra kläder och i de saker vi omger oss med. Jag brukar kunna ta det mesta med ro men det här är något som verkligen oroar mig och jag undrar över vad mina barn och mitt barnbarn utsätts för egentligen. Läste idag på Undebara Claras blogg ett riktigt bra inlägg  som gör att man tänker till på vad hörnens dammråttor egentligen består av. Jag har ju lite försiktigt börjat handla kläder igen, vilket jag inte gjorde under drygt ett år. De flesta nya tillskott i min garderob är dock än så länge ärvda och det tycker jag är ett bra sätt att skicka ut kläder i ett klädkretslopp. Under våren planerar mina vänner och jag att ha en klädbytardag vilket jag trycker är ett klokt sätt att få in något nytt utan att öka påfrestningen på vår miljö. Aya Norvell har även skrivit om gifter i kläder på Livåleva som också väcker mycket tankar.

Handlar gärna loppis både för miljön och möjligheten att hitta sådant som ingen annan har!
Här ett par av mina favoritskor som jag hittade på en loppis förra året.

tisdag 29 januari 2013

I husets gömmor

Vårt hus är lite spännande på så vis att vi har hittat många saker här genom åren. Även i trädgården har vi hittat både det ena och det andra och man känner sig som en arkeolog när det är dags att gräva lite. För några år sedan hittade vi flera hela gamla samarinflaskor nergrävda i trädgården. Undrar vad tidigare ägare hade tänkt om de vetat att dessa diskades och numera står på en hylla i köket?

På en krok nere i källaren hängde det en nyckelknippa när vi köpte vårt hus. Vi har inte någon aning vart nycklarna har gått eftersom vi inte har hittat någonstans i huset dit de passar. Spännande att fundera över vart varje nyckel egentligen hör hemma. De flesta av dem är dessutom riktigt gamla och rostiga så det är nog ganska länge sedan de har använts. Nu är de på väg till en ny tillvaro i mitt senaste pysselprojekt!


Om någon i Hult med omnejd har en låst dörr som saknar nyckel så är det kanske här den är!

måndag 28 januari 2013

När allt annat är klart...

Egentligen är det helt livsfarligt att börja renovera sitt hus. Plötsligt känns det som om ingenting alls duger längre och att jag vill ändra på allt NU. För dryga två år sedan flyttade Raimo och jag in i Annas gamla sovrum. Vi hade inte tid att tapetsera om innan vi flyttade in i rummet men tänkte att det är ju snabbt gjort. Två år senare är det fortfarande inte gjort och vi har dessutom Annas gamla hyllor uppsatta på vägen. Efter att Anna flyttade ut ur rummet visste vi till en början inte riktigt vad vi skulle göra med det. Något år blev rummet bara ståendes nästan tomt innan vi kom på att vi skulle flytta in i det.


Vårt gamla rum som nu är tjejernas rum är betydligt större än vårt nuvarande sovrum. För barnen är det något bra, men jag föredrar detta lite mindre rum. Känns mysigare och mer trevligt helt enkelt. Lägg märke till katten Saga som sover i vår säng. Hon bor i stort sett i vår säng och ibland kommer hon bara ner någon minut för att äta och gå på lådan innan hon lägger sig att sova igen. Inte så dumt att vara katt!


Lister är något som vi är helt sanslöst dåliga på att få upp i de rum vi renoverar. Det är inte särskilt krävande men ändå blir det inte gjort! Mitt sängbord är egentligen en byrå och det är bra att den är lite större än ett vanligt bord eftersom jag har en tendens att belamra den med mängder av böcker.


Hyllan på väggen är kvar från när rummet var Annas. Det ser lite lustigt ut men den har fått vara kvar eftersom den trots allt fyller en funktion. Här står alla böcker som jag har tänkt att läsa. Är fortfarande i det läget att jag ställer dit fler nya böcker än vad jag plockar bort sådana som är lästa.


Jag tycker om att ha mina smycken framme så jag ser dem. På så vis blir de till glädje även de dagar jag inte har dem på mig. Accessoarer är något jag lägger mycket tanke bakom innan jag köper. Rätt sak kan komplettera och göra hela intrycket. Eftersom jag tänker efter innan är det dessutom sällan jag numera köper sådant som inte används.



I sovrummet hänger min favorittavla som dessutom kommer från min favoritfilm Amelié från Montmarte har du inte sett den så gör det! Helt totalt fantastisk är den filmen och jag kan se den om och om och om igen... På sikt när alla andra projekt som är på gång är klara då skall vi ta tag i vårt sovrum. Dörren skall flyttas och är tänkt att vara där sängbordet är nu. På så vis blir vårt rum lättare att möblera och så även barnens lekrum. Golvet skall målas grått som i resten av huset och taket det blir vitt. Tapeten har jag redan hittat och det blir en tapet med pioner mot en botten i nougat. Vill inte ha ett allt för ljust sovrum, men det måste ju också passa in med resten av huset. Har en tid funderat på att sprejmåla vår säng. Jag älskade den när vi köpte den och trodde aldrig någonsin jag skulle tröttna på den. Nio år senare tycker jag inte illa om den, men lite förändring skadar ju inte. Att köpa en ny säng känns dock både onödigt och dyrt så därför funderar jag på färg. Vit kanske!?


Till sist två riktigt gamla bilder. Fast så gamla är de kanske inte, men det känns hemskt länge sedan. Så här såg rummet ut när Anna var 10 år och var den som bodde här. Anna hade själv valt färgerna grönt och blått som hon ville ha i rummet. Gardinen i fönstret är från när jag var liten och har Dunderklumpen på sig.


Den lilla vita byrån fanns i huset när vi köpte det och har hela tiden haft sin plats i Annas rum. Den var i ganska dåligt skick men med lite färg såg den shabby chic ut istället för bara shabby. Känns som väldigt länge sedan som Anna var så liten att hon läste Bamse och hade gosedjur i sängen. Undrar lite vart alla de där åren har tagit vägen.


söndag 27 januari 2013

Den som spar, hon har!

När jag gick i ettan på gymnasiet (på 1900-talet!) köpte jag mig en kappa som var en riktig favorit. Dels var den ett sånt där fynd som man bara drömmer om och dels så var den snygg och riktigt bra. Jag hade tittat på den i flera veckor och var helt drabbad av habegär. Den kostade dock över två tusen kronor och det fanns inte någon möjlighet i världen att jag skulle få möjlighet att lägga så mycket pengar på en kappa. Sen en dag hade de bara en kappa kvar och i just den affären reade de alltid ut det sista plagget i en serie med nittio procents rea! Alltså kunde jag köpa kappan jag bara hade drömt om. Under hela gymnasietiden och några år därefter plockade jag varje vinter fram min favorit och kände mig lika nöjd varje gång jag tog den på. Dels var den ju snygg och sen var jag fortfarande galet nöjd över vilket fynd jag gjort. Sen kom vintern när kappan inte passade längre. Hur gärna jag än ville få den att passa så funkade det inte. Jag fick köpa en ny kappa och den gamla packades ner. Sedan dess har jag flyttat många, många gånger och varje gång har jag tänkt att jag kanske borde skänka bort den. Det är ju fortfarande en riktigt bra kappa. När jag började röja i min klädkammare som skall byggas om så hittade jag min kappa. Tänkte att nu får det vara nog, nu åker den ut. Fast för sakens skull var jag ju tvungen att prova den innan den skänktes bort. Döm om min förvåning när den passade!

Här har vi mig i min fina kappa. När jag gjorde i ordning tvätthon med ljung så tänkte jag inte på
att det skulle bli ett fint inslag under vintern. Nu blir jag glad varje gång jag ser mitt lilla stilleben.

Det är inte bara kappan som är sparad på. Knapparna kommer från en loppis, sjalen från en annan loppis och de färgglada vantarna har jag fått ärva av en kamrat. Tröjan jag har på mig som inte syns på bild har jag ärvt efter en annan kamrat.
Kläder i kretslopp helt enkelt!



Promenad i Hult

Om vintern saknar jag skogen här i Hult. Det är ju inte så lätt att ge sig ut i skogen när det ligger ett djupt täcke med snö i hela skogen. Ibland tänker jag att det skulle vara värt jobbet att ta med sig en snöskyffel och skotta en väg i skogen så att jag kan gå. Som det är nu får jag hålla mig till vägarna i Hult när jag skall ut på promenad och det är inte så illa det heller. Det är verkligen ett vackert landskap att vandra i när snön breder ut sig över marken. Samtidigt så saknar jag stillheten i skogen och möjligheten att vara ensam med mina tankar. Att kunna knäppa av kopplet på Ida och låta henne springa som hon vill när vi är ute. Det är en härlig känsla för både hund och människa.


Fast så sakta så närmar sig den tiden igen. Idag är den sista söndagen i januari och om några dagar inleds februari, den sista vintermånaden. På pappret i alla fall! Mars kan ju vara en riktigt nyckfull månad. Jag kommer ihåg mars 1992, minns året eftersom det var första året när vi hade flyttat ut till Sjöhåla på landet när jag var barn. Det året var det 25 plusgrader på min lillasysters födelsedag 26 mars och eftersom det varit varmt i över en vecka gick mamma äntligen med på att låta oss bada i havet. Det var kanske inte så varmt i vattnet men vi badade i alla fall och sen värmde vi oss i solen. Året efter fick vi ställa in min systers födelsedagskalas eftersom det då var snöstorm och 14 minusgrader. Tänk vilken skillnad det kan vara från ett år till ett annat!


I väntan på att kunna ge mig ut i skogen får jag ge mig ut på andra äventyr. På lördag skall Raimo och jag bege oss till Berlin och det ser jag fram emot. Det var många år sedan jag sist var i Tyskland och Berlin har jag aldrig varit i. Undrar hur rostig min tyska kommer att vara efter att inte ha använts på några år. När jag var i Namibia som utbytesstudent pratade jag ganska mycket tyska men det är fem år sedan. Det tog dessutom någon månad innan jag vågade börja prata tyska. Engelska känner jag mig helt bekväm med, men tyskan är det värre med. Har på senare år börjat läsa barnböcker på tyska för att hålla igång språket men även det känns som ett svårt projekt.

lördag 26 januari 2013

Något nytt av något gammalt

I höstas hittade jag en märklig liten sak på en loppis som väckte min nyfikenhet.Det var en liten grön ask som det står SKF på. I vanliga fall hade jag nog inte brytt mig, men med tanke på att det senaste året av mitt liv till stor del har handlat om Gamlestaden och den bok min klass har skrivit så var jag bara tvungen att se vad det var för ask. För den som inte vet så ligger alltså SKF i Gamlestaden i Göteborg och tillverkar sedan 1909 kullager



Asken visade sig innehålla ett kullager i miniatyr. Antagligen har det varit en present till någon som vid något tillfälle gästat SKF. Jag kunde inte låta bli att köpa den lilla asken och hade redan från början en tanke om att jag ville göra något av kullagret. Det skulle dessutom bli en present till någon som varit ett stort stöd för mig genom mina studier och som jag gärna ville ge lite uppskattning. Någon som förstår det fina i ett kullager från SKF.


Lite verktyg och lite fantasi var allt som krävdes för att förvandla ett kullager till något helt annat.


 Ett kullager har man ju inte någon större användning av, i alla fall inte ett i miniatyr. Ett halsband är betydligt mer användbart. Kanske skulle jag kontakta SKF och se om de är intresserade av ett samarbete inom ett för dem helt nytt område!



torsdag 24 januari 2013

Solsken i Hult

Det har varit några riktigt kalla dagar och nätter här i Hult. Inatt hade vi -15 men tack vare att vi bytt tak på huset behövde jag inte oroa mig för att det skulle bli kallt här hemma. Den här dagen bjuder på strålande solsken och det känns nästan varmt trots att det är -5 ute. Ida och jag har varit ute och lekt i snön och till och med jag som innerligt avskyr kyla kände mig smått lycklig! Det är soligt och bedövande vackert, det går inte att tänka negativa tankar då!



onsdag 23 januari 2013

Spännande vår väntar!

Då har jag precis skickat in mitt pm om min mastersuppsats och bestämt mig för vad jag skall skriva om i vår. Det är ju viktigt att det ämne man väljer är ett ämne som man trivs med eftersom det trots allt är en hel termin som skall ägnas åt uppsatsskrivande. Jag har valt att skriva om stadsomvandlingsprocesser i min tidigare hemstad Kungälv. Känns som en mycket spännande ämne och jag tror att jag har en intressant vår som väntar. Intressant egentligen hur det man tycker är intressant ändrar sig med tiden. När jag började studera på högskola (för ungefär hundra år sedan!) hade jag tänkt att jag skulle bli journalist. Efter en tid ändrade jag mig och kom fram till att jag skulle nog faktiskt bli etnolog istället. Jag blev etnolog men när jag var färdig med mina studier var arbetsmarknaden inte så gynnsam för oss etnologer. Istället arbetade jag under några år inom äldreomsorgen och fick genom det nya perspektiv på tillvaron. Ett tag funderade jag på om det kanske var så att det var sjuksköterska jag skulle bli. Med facit i hand vet jag att det hade varit helt fel väg, men jag trivdes ju så gott inom omsorgen. Olika vägar ledde fram till mastersprogrammet i Kulturarv och modernitet på Göteborgs universitet och jag är så glad att det var precis så det blev. Det har varit otroligt spännande och det känns lite vemodigt att det bara är en termin kvar innan vi skall ut i verkligheten. Igen för min del som redan prövat den vägen. Känner mig lite nervös inför det, men vet också att jag har betydligt mer erfarenhet med mig nu än förra gången. Fast en sak i taget och nu skall jag skriva mastersuppsats om Kungälv. Största bonusen med ämnet är att det ger mig anledning att träffa min äldsta dotter och mitt barnbarn oftare eftersom de bor just i Kungälv.


Fästningsholmen i Kungälv

tisdag 22 januari 2013

Loppis och ekotänk

Idag har vi publicerat artikeln Är dina kläder giftiga? på Livåleva och det är ett ämne som jag tycker är riktigt viktigt. Såg en dokumentär på samma tema för något år sedan och det är verkligen helt fruktansvärt hur mycket gifter som finns i vår vardag. Att handla å loppis är något som jag alltid har gjort: först för att jag inte hade råd att handla någon annanstans, senare för att jag ville hitta sådant som var unikt och på senare år på grund av etiska överväganden och ekologiskt tänkande. Att handla kläder och att skänka kläder till loppis är riktigt smart och jag gillar att man på så vis skapar ett klädkretslopp. Det som är gammalt för mig blir till något nytt för någon annan. Att handla på loppis till bebis är dessutom riktigt bra. De små liven växer ju så fort att de knappt hinner använda sina kläder innan de är för små. För väldigt liten peng kan man köpa det mesta som behövs och som Aya påpekar i sin artikel är det ett sätt att inte öka på mängden gift i vår miljö. Även om inte jag ensam kan förändra världen och skapa en bra miljö så kan jag göra något! Att tänka till innan man handlar och att handla med omsorg om miljön är ett klokt steg att ta. Ju fler som väljer samma desto större möjlighet att faktiskt förändra världen!

Mitt senaste inköp är inte ett loppiskök men ett noga genomtänkt val.
Denna fina klänning kommer från Blingo som har miljövänlig tillverkning av sina kläder. 

Den som söker skall finna...

Vi har börjat riva väggen till krypvinden i lekrummet och i det här huset är det ett alltid lika spännande moment. Harald och Gertrud som ägde huset i över fyrtio år byggde ut det rejält på femtiotalet. Från den tiden hittar vi de mest spännande saker i golv och väggar. Genom åren har vi hittat tidningar och mynt från tiden då de byggde om huset. Idag har vi hittat något lite märkligare dock! Hur ofta hittar man bakpulver och ett batteri inne i en vägg?


måndag 21 januari 2013

Matplanering

Planering är grunden för att få ett liv i ett högt tempo att fundera. Alltså planeras det mycket här hemma i Hult. Visserligen tar det även tid att planera men jag har med åren lärt mig att det lönar sig att lägga tid på att strukturera och tänka efter före. Något av det bästa vi valt att göra är att ha matlistor. Redan när de stora tjejerna var små började vi med matplanering för en vecka i taget och nu har vi utökat till två. Skönt att handla ordentligt för två veckor i taget och bara behöva komplettera med mjölk. Att planera maten i förväg sparar mycket huvudbry när det är dags för middag och dessutom undviker man att fastna i att alltid laga samma mat. Eftersom jag inte äter kött blir det mycket vegetariskt och fisk och fågel här i Hult. Det är inte så att resten av familjen inte får äta kött men med åren har det blivit mindre och mindre av den varan. Kanske beror det på att jag oftast är den som lagar maten? Det är dock skönt att ha ett alternativ till middagen och inte behöva ha flera olika. Alltså passar familjen på att äta kött när jag inte är hemma och på så vis slipper vi laga flera rätter till middag. Fast när barnen önskar sig köttfärssås med spagetti då skulle de nästan bli upprörda om de verkligen fick köttfärssås istället för den sojafärssås som de är vana vid.



söndag 20 januari 2013

Kaos!

Då var kaoset ett faktum! Hur många saker kan egentligen tryckas in i en krypvind? Alldeles för många visar det sig. Några saker känns helt naturligt att de ligger där, medan jag verkligen undrar hur annat har hamnat där. Fasar lite för när vi skall ta tag i att tömma min klädkammare och tillhörande krypvind. Nåväl nu är krypvinden i vilket fall helt tom! Frågan är vad som skall göras med alla saker som belamrar barnens lekrum?

Med tanke på alla saker vi tycks ha samlat på oss känns det riktigt bra att vi tar tag och röjer innan vi börjar att renovera. Många saker är sådant som hamnat in i krypvinden utan någon egentlig tanke. Andra saker behöver vi däremot fundera över vart de skall ta vägen nu. Tidigare har vi förvarat julsaker, tält, liggunderlag, resväskor och liknande i krypvinden och det kommer inte att rymmas längre. Lite kan få samsas om utrymmet i min klädkammare men kanske inte julsaker och tält. Det här med förvaring är onekligen en svår nöt att knäcka. Tidigare har vi haft gott om utrymme för förvaring här i Hult eftersom vi haft gott om krypvindar att förvara saker i på gott och ont. Nu försvinner de sista krypvindarna och då gäller det att tänka om.

Här har vi lek- och pysselrummet som det brukar se ut

Så här ser det ut idag efter att krypvinden har rensats. Hur är det möjligt att den kunde rymmas så mycket saker där inne?

Barnbarnstid!

Med jämna mellanrum har vi förmånen att ha vårt barnbarn Amanda här. Att ha henne hos oss är verkligen en förmån som jag sätter högt värde på. Att bli väckt av en liten som gråter klockan 03 på natten känns även det som något att ta vara på. Det är verkligen helt underbart att ha ett litet barnbarn på besök, att få vara med både när hon är glad och när hon är ledsen. Eftersom vi har tio mil mellan oss och vår äldsta dotter blir det desto viktigare att träffas regelbundet för att vara en levande del av vardagen. Vi har löst det genom att ha Manda hos hos med jämna mellanrum. Bra för oss och bra för Sofia och hennes sambo som får lite barnfri tid. Jag förstår verkligen inte den diskussionen som blossar upp ibland som menar att det är fel att som förälder önska sig tid utan sina barn. Jag älskar barnen, men för att kunna vara en bra mamma krävs det att jag får tid att ibland vara Liza och inte vara någons mamma. Lika viktigt tycker jag att det är att Sofia får möjligheten att vara bara sig själv ibland och inte alltid vara Amandas mamma. Vad gäller vår möjlighet till egen tid så gör min mamma en fantastisk insats och passar våra små troll. Precis som jag ser det som en förmån att få tid att vara mormor till Manda så njuter hon av att som mormor ha egen tid med mina barn.

Världens sötaste lilla Manda!

lördag 19 januari 2013

Lugnet före stormen

Lördagskväll och vi njuter av ett nystädat hus. Man skulle också kunna säga att vi njuter av lugnet före stormen. Imorgon ska vi börja röja ur den krypvind som skall omvandlas till klädkammare. Sen kommer huset att vara drabbat av renoveringskaos under de kommande månaderna. En del av mig känner att vi kanske skulle vänta lite, kanske behöver vi inte börja förrän till sommaren! Fast i sommar vill jag inte bygga, i sommar vill jag vara ledig och njuta av solen. Alltså är det bara att bita ihop och sätta igång. När allt är klart kommer det att kännas helt underbart, under tiden kommer det att sväras och klagas här i Hult och innan har vi lite blandade känslor inför projektet som komma skall. Under tiden vi renoverar brukar jag titta på bilder när det är ordning i huset, när det inte ser ut som om något exploderat.                      


Hallen och vardagsrummet i Hult är ett enda stort rum. Tavlan med Audrey Hepburn är en av mina absoluta favoriter här hemma. Jag hittade den i Ullared för några år sedan och ignorerade totalt att den kanske inte skulle rymmas i bilen. Vi var några som samåkt ner och resan hem var allt annat än bekväm, men vad gjorde det jag fick ju hem min fina väldigt stora tavla!


Mangeln stod i huset redan när vi köpte det. Tydligen köpte en tidigare ägare den på 30-talet


Trappan är ett av de kommande projekten i huset. Tapeten ska vi behålla men trappstegen skall målas grå och sidorna på trappen blir vita.


De två vita pelarna är allt som är kvar av väggen som tidigare delade av hall och vardagsrum. Idag är det nästan svårt att tänka sig att rummet har sett ut på något annat sätt


Jag gillar att vi har en öppen planlösning i huset. Vid bordet i vardagsrummet sitter barnen och gör läxorna samtidigt som jag sitter vid mitt skrivbord i biblioteket och Raimo lagar mat i köket. Tycker om att det finns utrymme för allas aktiviteter i samma rum.


Imorgon blir det att rulla ihop mattan och lägga undan den. Även om det är på övervåningen det skall byggas så vet jag av erfarenhet att vi kommer ha sågspån och byggdamm ÖVERALLT! Efter att ägnat oss åt att renovera huset i Hult i dryga åtta år börjar vi bli ganska rutinerade. För varje gång blir det lite lättare och dessutom blir lite mer av huset klart. Win-win helt enkelt!

fredag 18 januari 2013

Som jag längtar

Visst vet vi att plusgrader i januari inte är ett vårtecken, att det bara är ett tillfälligt andrum från den rådande vintern. Ändå kan man inte låta bli att önska, att hoppas att det trots allt skall vara slut på vinter och minusgrader. Sedan vi flyttade ut på landet är jag mer medveten om årstidernas växlingar. På landet blir det verkligen mörkt om vintern. Det är nog ljuset jag saknar mest! Visserligen är det trevligt när det är lite varmare, men ljuset är allt viktigast. Även om vintern är lång och mörk här på landet så är våren och sommaren desto mer efterlängtade. Längtan blir en del av livet och att längta kan vara ganska härligt. Under tiden då man väntar då ligger våren och sommaren framför oss som ett oskrivet blad,s om ett löfte om allt härligt som kan hända när ljuset och värmen kommer åter!

Åka hem och sova borta

För ganska exakt tio år sedan flyttade jag från Kungälv där jag är född och uppväxt. Jag hyrde ut min lilla etta i andra hand för att flytta till Vänersborg där jag skulle studera ett år. Jag hade redan pluggat något år och pendlat till Uddevalla och var innerligt trött på bussar och tåg som skulle passa ihop men som sällan gjorde det. Alltså packade jag ihop mina saker och två katter och styrde flyttlasset till en ny stad. Då trodde jag att det bara var tillfälligt, att jag snart skulle flytta hem igen. Några månader senare träffade jag Raimo och flyttade till honom i Stenungsund. Den första tiden sökte vi lägenhet i Kungälv, men det visade sig vara svårt. Efter något år köpte vi huset och flyttade till Munkedal ytterliggare några år senare. Under 23 år bodde jag i Kungälv och under ytterliggare några år såg jag det fortfarande som mitt hem. Idag är jag "hemma" och hälsar på men Kungälv är inte längre mitt hem. Det är en plats med många minnen men mitt hemma är inte längre här.

Fast en dag som denna då jag har varit hela dagen i skolan och skall dit tidigt imorgon igen då är det skönt att sova över hos mamma. Mamma bor i samma hus som jag hade min första lägenhet och där vi även bodde när jag var riktigt liten. Här är allt märkligt bekant även om det känns som om det var i ett annat liv jag bodde här.


När jag var liten och vi varit och hälsat på min mormor i Hovmantorp då var vi äntligen hemma så snart jag såg siluetten av Bohus fästning. Idag känns det som att jag är hemma när jag svänger av motorvägen vid Saltkällan.


onsdag 16 januari 2013

Glass med hallon och apelsin

Glass kanske inte är det första man tänker på när marken är tyckt av snö och det är flera minus. Fast glas som smakar sommar är kanske precis det rätta för en dag som denna. Yoghurtglass med hallon och apelsin är ljuvligt gott och fungerar både som efterrätt eller melanmål. Nu på vintern blir galles ett löfte om sommaren som komma skall. Sommaren blir den en trevlig svalkare en varm dag, vi hoppas ju på attest blir många sådana.


Glassmed hallon och apelsin
2 dl turkisk yoghurt
250 gram hallon
1 apelsin
Honung
Citronmeliss

Gör så här:
Blanda hallon och yoghurt. Om hallonen är frusna, låt dem tina lite först och spara även några till garnering. Riv skalet på apelsinen och blanda i yoghurten. Skala sedan apelsinen och skär ner fruktköttet i yoghurten. Söta med honung efter smak. Låt stå i frysen minst en timme, rör om emellanåt. Skopa upp den färdiga glassen, dekorera med hallon och citronmeliss.


Det här smakar verkligen sommar och var uppskattat av både stora och små i familjen. Vi spånar redan vidare på nya smaksättningar. Barnen tror att banan kommer att bli en riktig höjdare att smaksätta med. Själv är jag lite nyfiken på blåbären vi har kvar sedan i somras.

tisdag 15 januari 2013

Mina ord har tagit slut...

Det är lite märkligt det här med förhållandet till det skrivna. Oftast har jag en mängd saker som jag inte bara vill utan nästan måste skriva om på en dag. Det är ju så fantastiskt roligt att skriva att det inte går att låta bli. Det finns så många berättelser att berätta och saker att visa och dela med sig av. Att blogga och att skriva för Livåleva är något jag verkligen älskar. Sedan jag lärde mig att skriva har det nog inte passerat en enda dag utan att jag skrivit något. Under nästan tjugo år skrev jag dagbok i stort sett varje dag. Skrev ner mina tankar och funderingar över dagen som gått, över sådant jag drömde om, kring sådant som var svårt, ja allt rymdes mellan pärmarna på mina dagböcker. Så plötsligt slutade jag för några år sedan. Det passerade veckor utan att jag skrev något och till slut slutade jag helt. Kanske hade jag tillräckligt med att leva livet istället för att skriva om det. En blogg blir ju till viss del som en dagbok, här finns mina tankar om det lilla likväl som det stora fast minus det mest privata som rymdes i dagböckerna. De senaste dagarna är det som att mina ord helt har tagit slut. För mig som är van vid, som förlitar mig på att ha orden nära blir det plötsligt mycket konstigt när de inte bara kommer till mig. Fast kanske är det bara så att mitt huvud behöver lite vila!

Katter kan verkligen konsten att vila och ta det lugnt i livet, kanske skulle jag lära mig lite av dem
Kan inte låta bli att lägga upp en bild till på de söta små liven som vi hade förmånen att ha oss oss  förrförra sommaren

söndag 13 januari 2013

Dagens loppor

Kan inte låta bli att visa upp mina fina loppisfynd från en mycket kort loppistur till Hedekas. Har pratat med mamma i evigheter om loppisen vi har här hemma och hur bra den är så nu passade vi på att åka upp timmen innan de stängde. Roligt när man inte har varit på en loppis på ett tag och det verkligen är fullt med nya saker. Härligt! Det första jag fick syn på när vi kom in var ett par fantastiskt söta skor som stod under en bokhylla till hälften skymda. Det går givetvis inte att missa ett par tjusiga skor när man heter Liza Kettil! Dessutom hittade jag en helt ljuvlig och ovanligt rymlig väska. Skulle jag vilja börja bowla skulle klotet nästan rymmas i väskan. Kanske vore något för att locka nya spelare! Tänk så glad man kan bli av fina loppisfynd. För att göra skor och rättvisa var jag givetvis tvungen att byta om till min nyårsklänning. För detta ändamål var klänningen perfekt. Den fungerar dock sämre om man han behov av att sitta ner eller andas!

Så här glad blir jag av att trippa runt i höga klackar!

Trots att klacken är både hög och smal var det en oväntat välbalanserad sko. Fungerade utmärkt att både trippa och går i!

För fem år sedan...

Då flyttade vi till huset i Hult. Det kändes så skönt att äntligen bo på platsen som vi längtat efter att bo på i flera år. Huset köpte vi redan i augusti 2004 men då var det av flera skäl inte möjligt att bo här. Under åren som följde spenderade vi all ledig tid i vårt hus. Dessvärre var det inte så mycket tid som man skulle kunna önska. Raimo arbetade varannan helg vilket innebar att varannan fredag packade vi bilen full och styrde kosan från Stenungsund till Munkedal. Under åren när vi inte bodde i huset drömde vi ofta om hur det skulle bli att faktiskt bo i vårt hus. Hur bra det faktiskt blev kunde vi inte ens föreställa oss. I början när vi precis hade köpt huset kändes det otroligt att någon skulle kunna bo i vårt hus någonsin. Alla element i huset var frostsprängda, elen var inte tillförlitlig och huset hade faktiskt stått tomt i femton år. Under vissa perioder hade tydligen balkongdörren stått öppen och lämnat huset utsatt för väder och vind.

Närheten till naturen gjorde att vi längtade efter Hult
Vi bestämde oss i augusti 2007 att det fick vara nog med det dubbla boendet, vi orkade inte längre pendla mellan boendena och upprätthålla två hem. Vi satte 13 januari som datum för flytten och började sedan så smått att flytta. Det blev tidernas mest utdragna flytt! Varje gång vi åkte till Hult såg vi till att ha packat ner lite saker som fick följa med upp. Med tiden blev det nästan helt tomt i lägenheten i Stenungsund. Bara de saker som verkligen behövdes fick stanna kvar i lägenheten. Den allra sista veckan sov vi faktiskt på madrass på golvet eftersom det av praktiska skäl varit bra att ta upp sängarna till huset veckan innan flytt.

I många år undrade jag om vårt hus någonsin skulle se ut som ett vanligt hem!
13 januari 2008 städade vi ur det sista ur lägenheten, mötte upp med killen som skulle ta över den efter oss och lämnade nycklarna. Vi packade in oss själva, de sista av sakerna och våra djur i bilen och körde de åtta milen till Hult. Den här gången åkte vi hem och det kändes fantastiskt bra!

Fem år senare håller vi fortfarande på och arbetar med huset här i Hult. Kanske hade vi trott att vi skulle vara klara vid det här laget, men så är inte fallet. Jag börjar så smått att inse att huset i Hult är ett så kallat livstidsprojekt som kommer engagera oss så länge vi bor här. Idag bor vi i hela huset men för fem år sedan var det inte möjligt. Vi prioriterade från början att göra i ordning sovrummen på övervåningen och TV-rummet (det som idag är lekrum) I övrigt använde vi också köket, badrummet nere och gästrummet. Lilla toan gick under flera år inte att använda och det tog lång tid innan jag vande mig vid att gå på toaletten på övervåningen. Tänk så starka vanor kan vara!

Flytten har inneburit att vi hittat nya platser och gjort dem till våra
Huset i Hult är vårt hem och jag har aldrig trivts lika bra på någon annan plats. Jag älskar ytan i vårt hus som gör det möjligt att ofta fylla vårt hus med gäster. Jag älskar skogarna i Hult som ger mig lägre puls efter en promenad. Jag älskar att här är tyst och stilla och inte massor av trafik. Jag älskar mitt hus och platsen där det ligger helt enkelt. Tänk vilken tur att jag av en slump hittade en annons på ett renoveringsobjekt för den händige och att vi var tokiga nog att våga satsa!

Sommarens stora projekt blev inte riktigt som vi tänkt oss, men vad blir egentligen som man tänkt?
Barnen har fått vara med och både bygga och riva vilket jag tror har varit utvecklande för dem.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...