För fem år sedan...

Då flyttade vi till huset i Hult. Det kändes så skönt att äntligen bo på platsen som vi längtat efter att bo på i flera år. Huset köpte vi redan i augusti 2004 men då var det av flera skäl inte möjligt att bo här. Under åren som följde spenderade vi all ledig tid i vårt hus. Dessvärre var det inte så mycket tid som man skulle kunna önska. Raimo arbetade varannan helg vilket innebar att varannan fredag packade vi bilen full och styrde kosan från Stenungsund till Munkedal. Under åren när vi inte bodde i huset drömde vi ofta om hur det skulle bli att faktiskt bo i vårt hus. Hur bra det faktiskt blev kunde vi inte ens föreställa oss. I början när vi precis hade köpt huset kändes det otroligt att någon skulle kunna bo i vårt hus någonsin. Alla element i huset var frostsprängda, elen var inte tillförlitlig och huset hade faktiskt stått tomt i femton år. Under vissa perioder hade tydligen balkongdörren stått öppen och lämnat huset utsatt för väder och vind.

Närheten till naturen gjorde att vi längtade efter Hult

Vi bestämde oss i augusti 2007 att det fick vara nog med det dubbla boendet, vi orkade inte längre pendla mellan boendena och upprätthålla två hem. Vi satte 13 januari som datum för flytten och började sedan så smått att flytta. Det blev tidernas mest utdragna flytt! Varje gång vi åkte till Hult såg vi till att ha packat ner lite saker som fick följa med upp. Med tiden blev det nästan helt tomt i lägenheten i Stenungsund. Bara de saker som verkligen behövdes fick stanna kvar i lägenheten. Den allra sista veckan sov vi faktiskt på madrass på golvet eftersom det av praktiska skäl varit bra att ta upp sängarna till huset veckan innan flytt.

I många år undrade jag om vårt hus någonsin skulle se ut som ett vanligt hem!

13 januari 2008 städade vi ur det sista ur lägenheten, mötte upp med killen som skulle ta över den efter oss och lämnade nycklarna. Vi packade in oss själva, de sista av sakerna och våra djur i bilen och körde de åtta milen till Hult. Den här gången åkte vi hem och det kändes fantastiskt bra!

Fem år senare håller vi fortfarande på och arbetar med huset här i Hult. Kanske hade vi trott att vi skulle vara klara vid det här laget, men så är inte fallet. Jag börjar så smått att inse att huset i Hult är ett så kallat livstidsprojekt som kommer engagera oss så länge vi bor här. Idag bor vi i hela huset men för fem år sedan var det inte möjligt. Vi prioriterade från början att göra i ordning sovrummen på övervåningen och TV-rummet (det som idag är lekrum) I övrigt använde vi också köket, badrummet nere och gästrummet. Lilla toan gick under flera år inte att använda och det tog lång tid innan jag vande mig vid att gå på toaletten på övervåningen. Tänk så starka vanor kan vara!

Flytten har inneburit att vi hittat nya platser och gjort dem till våra

Huset i Hult är vårt hem och jag har aldrig trivts lika bra på någon annan plats. Jag älskar ytan i vårt hus som gör det möjligt att ofta fylla vårt hus med gäster. Jag älskar skogarna i Hult som ger mig lägre puls efter en promenad. Jag älskar att här är tyst och stilla och inte massor av trafik. Jag älskar mitt hus och platsen där det ligger helt enkelt. Tänk vilken tur att jag av en slump hittade en annons på ett renoveringsobjekt för den händige och att vi var tokiga nog att våga satsa!

Sommarens stora projekt blev inte riktigt som vi tänkt oss, men vad blir egentligen som man tänkt?

Barnen har fått vara med och både bygga och riva vilket jag tror har varit utvecklande för dem.