Ibland glömmer jag

Att människor kommer och går i ens liv hör till vanligheterna. En del stannar länge och andra bara helt kort. En del går för att aldrig komma igen och en del av dem lämnar en större saknad än andra. Jag har flera gånger tidigare skrivit om min far som gick bort för dryga två år sedan. Jag trodde nog att jag vid det här laget skulle ha kommit längre i min egen process. Att jag skulle ha gått vidare och inte längre känna behovet av att prata om att han är borta och hur han fattas mig. Idag lyssnade jag på radion samtidigt som jag körde mellan Hult och Göteborg. Kom på mig själv med att tänka att jag borde berätta för pappa om programmet jag lyssnat på, tänkte att han skulle tycka att det var intressant att diskutera. Jag glömde mig bara i några sekunder innan jag insåg att vi inte längre kan diskutera något alls, den tiden är förbi. Samtidigt vet jag ungefär hur samtalet hade blivit. Vad han hade sagt och vad jag hade svarat. Han hade verkat vara ointresserad men inte kunnat lämna ämnet ändå. Märkligt hur jag ibland glömmer att han är borta. Samtidigt märker jag hur de där tänka samtalen fyller en funktion. Det ligger en tröst i att veta att mot slutet då kände vi varandra så väl att jag på förhand visste vad han skulle svara när jag frågade. Det ligger något fint i det tänker jag och ser med värme på den tiden och väljer att släppa alla åren då vi inte pratade med varandra alls.

En av mina favoritbilder på pappa och älskade vovven Ida

En hyllning till min far

Idag är det precis ett år sedan min pappa gick bort. Det känns inte som att ett år har hunnit passera, det känns snarare som om det hände alldeles nyss. Jag har fortfarande inte vant mig vid att han fattas mig. Det i sig är inte särskilt konstigt med tanke på att av de 36 år jag har levt har han funnits här i 35 av de åren. Genom åren har jag förlorat människor jag har älskat och som har stått mig riktigt nära. Att inte ha dem hos mig har och är svårt men den förlusten skiljer sig från den att förlora en förälder. Genom att förlora min far har jag också förlorat en del av min egen historia.

Pappa och jag 1979

En av mina starkaste minnesbilder av min pappa är hans tatueringar. När jag var barn i början av 80-talet var det fortfarande inte helt vanligt med tatueringar. Min pappa hade tidigare varit sjöman och var den ende jag visste som var tatuerad. Tatueringarna gjordes under hans många resor i världen och som barn kunde jag inte få nog av alla hans berättelser om dessa resor. Tror att det är en av anledningarna till min egen starka önskan om att se och uppleva världen. För mig har resten av världen alltid varit en del av min egen vardag genom pappas historier.

Idag när det gått ett år sedan pappa gått bort kändes det därför alldeles naturligt att göra en av pappas tatueringar till hyllning av min far som fattas mig. Blomman på pappas vänstra arm har alltid varit min favorit, kanske för att den var den enklaste och mest anspråkslösa av dem. Idag har tatueringen dessutom fått en dubbel symbolik för mig eftersom han gjorde den i Kapstaden på 60-talet. Min dotter Anna och jag gjorde båda en hyllningstatuering. Pappas blomma från Kapstaden som grund men med vår egen färgsättning. Min går i starkt rött medan dotterns har lite svagare färger men med en markering i lila. Samma tatuering men den ser helt annorlunda ut på grund av de olika färgsättningarna. Jag hyllar min far och dottern hyllar sin morfar. Dessutom har vi genom detta något som blir en hyllning oss emellan. 

Även om jag idag saknar min pappa känner jag ändå en stor tacksamhet över att jag först förlorade honom för ett år sedan. Redan när jag föddes var han sjuk och sannolikheten att han skulle leva tills dess jag var vuxen var obefintligt. Fast sällan är något omöjligt och det går att förändra även det som kan tyckas vara oföränderligt. Istället för att lämna livet när min syster och jag var barn så fick han leva länge nog att se oss bli vuxna, han fick dessutom fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Det är onekligen något att vara tacksam över.

Livets klockslag

Lyssnade till en man idag som sa att när vi föds markeras klockslaget då vi blev en del av världen. På samma sätt markeras klockslaget för den stund då vi lämnar livet. Tiden mellan dessa klockslag är helt enkelt livet. Att gå på begravningar är alltid något svårt och än svårare när den som begravs är någon som står hjärtat nära. Döden borde vara en naturlig del av livet eftersom den drabbar oss alla förr eller senare. Fast döden är så definitiv och förändrar livet på ett sätt som inget annat gör.

En begravning handlar inte heller bara om den personen som sörjs just i den stunden. Vid varje ny begravning är det omöjligt att inte blicka bakåt och tänka över tidigare begravningar en varit på och även framåt, vem kommer det att gälla nästa gång. Tanken om den egna dödligheten ligger också nära. Dagens begravning var en av de svåraste jag varit på i hela mitt liv och samtidigt en av de varmaste och finaste. Människan vi begravde var en synnerligen fin människa som för alltid kommer att vara saknad av så många.

I morse gick jag ut i trädgården och plockade blommor för att lägga på kistan. Det blev en kombination av daggkåpa, rönnspirea, kärleksört och ros. Enkelt och mycket passande för människan som lämnat oss. Märkligt det där att det plötsligt fanns rosor att plocka. Rosorna i Hult har inte blommat ordentligt på flera veckor. Så i morse var rosen Katharina Zeimet översållad med nyutslagna blommor. Onekligen rätt dag för den att åter blomma. Hade mina älskade äldsta döttrar med mig idag utöver maken, min syster och mamma. Skönt att kunna dela en svår stund med varandra och kunna finnas där helt utan att ord behövs.