En dag i sorg

Hade svårt att sova eftersom jag inväntade valresultatet även för Munkedal. När så resultatet var klart var det i stort sett omöjligt att sova. Jag bor i en kommun där 18 procent av de som röstade tycker att rasism och främlingsfientlighet är att föredra framför solidaritet och jämställdhet. De väljer att skylla samhällsproblemen på de människor som invandrar till Sverige istället för att skylla på den politik som förs. Mycket märkligt att de tror att människor som alldeles nyss har kommit till Sverige har ett större inflytande än regeringen! Det finns således mycket att göra inför det stundande riksdagsvalet!

Fast det som kanske skrämmer mest är inte resultatet här i Munkedal. Förvisso är det detta resultat som påverkar mig mest. Skulle siffrorna bli samma till hösten då skulle det innebära att betydligt fler sverigedemokrater skulle sitta i kommunfullmäktige och kanske också i kommunstyrelsen. Det är fullt tillräckligt med den ende vi har idag, de behöver inte vara fler, helst skulle där inte finnas någon. Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Normalt sett brukar jag säga att jag bryr mig inte om vad någon röstar på så länge som den röstar. Att det viktigaste är att använda den demokratiska rättigheten att gå till fria val. Fast idag gäller inte det där riktigt längre. Sverigedemokraterna till skillnad från övriga riksdagspartier gör skillnad på människor på grund av etnicitet. Det å så vara att de har polerat sig på ytan och säger sig ha nolltolerans mot rasism men när en läser deras politiska program eller lyssnar till deras företrädare då blir deras politik mycket tydlig. De är inte bara ett rasistiskt parti de är dessutom mot jämställdhet och fackföreningar, ja det är helt enkelt ett människofientligt parti! Det som då skrämmer mig mer än det resultat vi fått här hemma är de resultat som blivit i hela Europa. Kalla vindar drar genom världen och människor tycks ha glömt historien. Nu måste de goda krafterna bli än tydligare med sitt budskap om rättvisa, solidaritet och jämställdhet. Att måna om varandra är den enda vägen att gå!

Vägen är lång, vägen är lång, min kära. Men vänd inte om, vänd inte om, min kära. Vi har inget val, vi har inget val, 

för om nånting skall ändras, får vi göra som andra har gjort: 

Vi får göra det själva. 

Vänder ryggen mot rasismen

Att vända rasismen ryggen och lämna den i historien känns som rätt sak att göra. Den senaste tiden har många valt att vända ryggen till när företrädare för främlingsfientliga partier talar och jag tycker att det är helt rätt sak att göra. Genom att vända ryggen till visar de sitt missnöje men stör inte den demokratiska rätten till att hålla möten. Det skrämmer mig dock hur Sverige har förändrats genom att ha ett rasistiskt parti i riksdagen. Nu bjuds de in till partiledardebatter i TV och ges på så vis möjlighet att som alla andra partier argumentera för sin sak. Det är förvisso rätt och riktigt att de liksom övriga riksdagspartier skall ges samma sorts möjlighet. Däremot är Sverigedemokraterna inte ett parti som andra partier! De representerar en syn på människan som jag aldrig kan acceptera eftersom de menar att varifrån en människa kommer eller färgen på hennes hud är avgörande. Förvisso hävdar de att de inte är ett rasistiskt parti men det räcker att läsa deras partiprogram och se till historien för att snabbt kunna se att de visst är rasister. Deras närvaro tillsammans med övriga partier får dem dock att framstå som ett alldeles vanligt parti. Kickan Wicksell har skrivit om denna normaliseringsprocess på ett mycket klokt och bra sätt. Klicka gärna vidare till henne och passa på att även läsa hennes övriga texter på temat rasism men också de om feminism och alla andra texter eftersom hon har en fantastisk förmåga att förklara svåra saker på ett enkelt sätt.

Liza Kettil vänder rasismen ryggen och hoppas att fler väljer att göra samma sak!

Ni kan inte skrämma mig att vara tyst!

Egentligen hade jag tänkt mig ett soligt och trevligt inlägg denna förmiddag men det känns som att dagen kräver en allvarligare ton. För en tid sedan skrev jag ett inlägg som handlade om jag var tvungen att fly. Jag ville med detta lyfta fram att människor som flyr inte gör det med lätt hjärta och att det är något svårt att lämna hela sitt liv bakom sig för att bli flykting i ett främmande land. Jag hade väntat mig att jag skulle kunna få en del påhopp av detta. Att vara främlingsfientlig är ju dessvärre rumsrent idag och vi har ett rasistiskt parti i vårt lands riksdag. Istället blev jag positivt överraskad över mina kloka bloggläsare som kom med kloka inlägg och glada tillrop. Det finns hopp om mänskligheten tänker jag och känner mig varm ända in i hjärtat. En enda kommentar kom som menade att invandrade människor skulle vara en annan typ av människor. 

Sedan gick tiden och jag som glömde bort mitt inlägg. Det vill säga tills i förrgår då kommentarerna började ramla in och sedan har fortsatt att komma. Helt uppenbart är att någon form av rasistisk grupp har valt att göra gemensam sak och försöka upplysa mig om att invandring inte är bra. Jag modererar alla kommentarer som är äldre än en vecka vilket jag just nu är tacksam över. För att börja någonstans så publicerar jag inte kommentarer som är anonyma eller som är hotfulla och de senaste två dagarna har jag fått gott om båda sorter. Man måste inte hålla med mig för att kommentera på min blogg däremot förväntar jag mig att man är artig, trevlig och vågar stå för vem man är. Att lämna hotfulla anonyma kommentarer är inte bara otrevligt utan också mycket fegt. 

Någonstans mitt i allt detta är det ändå intressant hur mina åsikter kan provocera människor till den grad att de önskar att jag skall brinna och lida helvetets kval eller att jag skall bli sjuk och få se hur det svenska samhället inte kan hjälpa mig. Om jag har förstått kommentaren rätt är det invandringens fel att sjukvården i Sverige inte fungerar. Här skulle jag kunna göra en lång utläggning om hur skattesystemet fungerar men känner att jag faktiskt inte orkar. För mindre än ett år sedan gjorde jag en gastric bypass som bekostades av skattemedel och samma dag opererade min ena dotter sin käke. För dryga året sedan bröt min man armen och hamnade på sjukhus och under hela mitt liv har min far varit svårt sjuk. Genom allt detta kan jag konstatera att sjukvården i vårt land är helt fantastisk. Visserligen kändes det svårt när jag förra sommaren fick vänta två månader på att komma till bröstkliniken och undersöka knölen jag hittat i mitt ena bröst. Det håller jag med om att det är under all kritik. Däremot är det tydligt att det handlar om personalresurser under sommaren. Ge sjuksyrrorna det de vill ha i lön så är det garanterat lättare att hitta sommarpersonal. 

Det här är inte en politisk blogg även om jag som driver bloggen faktiskt är politiker. Däremot är bloggen min och en plats där jag skriver det jag vill skriva. Oftast vill jag skriva om huset där jag bor eller kanske om vintage och retrokläder. Ibland vill jag skriva om politik och den som inte håller med om det jag skriver får hemskt gärna kommentera så länge som tonen är trevlig och saklig. Är man osäker på hur detta fungerar kan man läsa Regina Johanssons artikel Diskutera snyggt i nätmagasinet Livåleva. De senaste dagarna har fått mig att inse hur viktigt det är att lyfta fram frågor i ljuset. Om ni som är hotfulla tror att ni har skrämt mig till tystnad så tror ni fel!

Jag heter Liza Kettil och jag tänker aldrig vara tyst för att någon annan tycker det!

Om jag var tvungen att fly!

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara en flykting. Att behöva lämna allt man håller kärt bakom sig för att söka trygghet i ett annat land. Hur skulle det kännas att lämna huset i Hult och inte veta om jag någonsin skulle se mitt älskade hem igen. Hur skulle kännas att bara packa med mig de tillhörigheter jag kunde bära och sedan tvingas lämna allt annat bakom mig? Kanske skulle jag få med mig hela min familj men resten av mitt liv behöva leva i en ovisshet kring vad som hade hänt mina vänner och släktingar. Kanske skulle jag se nyhetsbilder från min barndomsstad och se brinnande ruiner och människor på flykt. Jag blir så illa berörd när jag hör människor som på fullt allvar menar att vi inte skall ta emot människor på flykt. Tror någon på allvar att det är ett lätt beslut att bryta upp och lämna allt bakom sig? Varje gång jag ser nyhetsbilder från krigszoner känner jag en så stark tacksamhet över att jag lever med mina barn på en plats som är trygg och säker. Det borde vara varje förälder förunnat att kunna känna så! Genom att ha förmånen att vara född i ett land med fungerande välfärdssystem behöver jag inte oroa mig när mina barn blir sjuka, jag vet att jag kan ta dem till en läkare utan att familjen ruineras. Jag vet att mina barn får tillgång till en bra skola och att de om de vill kan läsa vidare på högskola och universitet. Just eftersom jag kan känna den tryggheten inför mina barns framtid vill jag också att det skall vara en möjlighet för alla föräldrar.
Att välkomna människor som flyr sitt hem känns inte bara självklart utan också som en medmänsklig plikt. Även om jag själv inte är kristen så känns den gyllene regeln som en bra princip att leva efter! Det vill säga att: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem!

Det vill säga att om jag ger gott kommer jag också att lönas gott! Många angriper mitt resonemang med att vi måste se till våra egna först. Att se till sina egna är ett begrepp som inte är helt enkelt utan behöver problematiseras. Som jag ser det är mänskligheten våra egna. Att öppna upp vårt hem för människor i nöd är således att se till våra egna. Vad de som säger en sådan sak menar är nog att vi skall  i första hand se till dem som bor inom nationalstaten Sveriges gränser innan vi hjälper någon annan. Jag blundar inte för att det finns stora svårigheter i Sverige och att människor även här lever i social utsatthet och misär. Däremot är Sverige ett land där det råder fred och frihet och där det finns sociala skyddsnät. Sedan ser jag inte någon motsats i att hjälpa människor i andra länder samtidigt som vi hjälper människor som råkar bo i Sverige.

Här kan jag känna mig trygg och vet att samma gäller för hela min familj och släkt.
Det är onekligen en förmån och en ynnest ha ha det så i livet!

Kan inte vara tyst längre!

Länge länge har jag varit tyst men nu går det inte längre! Fast helt tyst har jag dock inte varit, jag pratar, pratar och pratar om denna fråga med alla jag träffar men nu känns det som om jag även måste skriva. För åtta år sedan köpte min man Raimo och jag vårt hus i skogen i Munkedal. Det var tänkt som ett fritidsboende men vi förälskade oss snart i platsen och några år senare flyttade vi permanent ut på landet för att bli sörbölingar som det heter. Jag har aldrig trivts så gott på någon plats som jag gör här. Vi har ett bra och tryggt boende, bor nära ett litet samhälle där jag trivs med att alltid träffa någon jag känner. Våra barn går i en skola som jag känner mig mycket nöjd med och jag vet att även barnen trivs. Det som dock gör mig bekymrad är att jag upplever hur människor i Munkedal förändras, hur de plötsligt är rädda och arga och letar efter någon som får vara syndabock till deras rädsla. Vad är de då rädda för kan man ju undra. Svaret är mycket märkligt, man är rädd för människor som man inte känner! Människor som kommit till Sverige för att söka asyl. Sedan en tid tillbaka finns det boende för asylsökande i Munkedal. Själva boendet är en fråga för sig eftersom den som driver boendet enbart tycks se de kronor och ören som varje människa representerar.

Plötsligt startas grupper på Facebook som vill skapa ordning och reda i Munkedal och som vill stoppa invandringen i kommunen. Tonen har under månaderna som gått blivit allt tuffare och det gör mig bekymrad. Jag kan verkligen inte känna eller förstå den rädsla som de känner. Jag är så innerligt tacksam över att ha förmånen att vara född i en välfärdsstat som Sverige och jag är stolt och glad över att vi har möjlighet att ge en fristad till människor som behöver lämna sitt eget hem. Det är medmänsklighet och solidaritet att öppna sitt hem för den som inget har. Jag tror starkt på att om jag själv gör gott då kommer jag att få gott tillbaka. Skulle jag någon gång behöva fly mitt hem då önskar jag att det finns solidariska människor som ger mig en fristad.

Ett vanligt argument jag får höra är att vi måste ta hand om våra egna först innan vi tar in en massa andra människor. Vilka är då våra egna? Min egen familj? De som bor i Hult eller vilka då? Min familj har sina rötter i Sverige, Finland, Syrien, Turkiet och Namibia. Dessutom bor lillsyster i Dublin. Fast min familj räknas visst inte, det är ju inte blodsband som knyter samman vår familj utan kärlek och det är tydligen inte lika starkt. För att återgå till frågan om vi har råd att ta emot människor så är svaret JA! Ja vi har råd att ta emot människor som kommer till vårt land. Jag ger gärna bort kommande skatteavdrag och de jag redan har fått till förmån för att fler människor skall få trygghet. Sedan finns det också en generell uppfattning om att det är så extremt lätt att få stanna i Sverige när man väl har kommit hit vilket inte stämmer. Jag har i många år suttit i migrationsrätten och sett hur människor överklagat sina avvisningsbeslut. Jag har många, många gånger argumenterat för människors rätt att stanna och förlorat eftersom de inte ansågs ha tillräckliga skäl, de saknade synnerligen ömmande omständigheter som det heter. Även det är en annan diskussion men informationen är nog så viktig.

Främlingsfientlighet är något mycket märkligt och mycket skrämmande. Vad är det egentligen man är så rädd för? Är man rädd för att det finns andra sätt att leva sitt liv på? Kanske är det så att man egentligen är rädd för sig själv och sina egna tillkortakommanden! Fast om det är det egna livet man är besviken på då är det ju bra mycket enklare att skylla på någon annan än att försöka ändra sin livssituation!

Varje droppe olik men ändå helt lik de andra, alla är de vatten!