När ska ni skaffa barn då?

 Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.

 

Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35. Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september 2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen. Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa missfall var ett faktum.

 

Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december 2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus. Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.

 

I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte. 

11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!

Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt!

Att få vara en mamma...

Det är mors dag idag och sociala medier fylls med hyllningar till mammor. För mig är det på många sätt en problematisk dag. Egentligen är jag inte mer brydd om mors dag än vad jag är om alla hjärtans dag eller kanelbullens dag. Däremot blir det oavsett min inställning en dag som påminner mig om mitt eget märkliga föräldraskap. Det är onekligen lite speciellt att vara ofrivilligt barnlös och samtidigt ha fyra fantastiska flickor som jag har förmånen att vara förälder till. Även om jag genom mina flickor har varit förälder i fjorton år tog det lång tid innan jag såg mig själv som en mamma. Det kändes som om jag inte riktigt hade rätt till det ordet eftersom jag inte själv burit och fött mina barn. Ganska märkligt egentligen eftersom det inte är biologin som är det avgörande i föräldraskapet utan de handlingar som en gör under barnens uppväxt. Rent logiskt vet jag att jag är en mamma eftersom jag gör och har gjort allt som en mamma skall göra. Samtidigt är ordet laddat och jag valde att inte använda det förrän mina barn själva gav mig den benämningen. Alltså är jag både en mamma och en mormor samtidigt som jag fortsatt sörjer barnen som inte blev.

Att få dela sitt liv med barn är en ynnest och en gåva oavsett hur en har fått sina barn. Att hantera konflikten i ofrivillig barnlöshet och föräldraskap är dock inte helt enkelt. Känner skuldkänslor inför att jag helt enkelt inte bara kan vara nöjd och tillfreds med det faktum att jag har barn. Samtidigt finns där ständigt tanken på barnen som inte blev, de barn som jag en kort tid burit. Att släppa tanken på hur livet blivit om allt varit annorlunda är svårt. En måste ge sig själv tid att sörja tänker jag och försöker acceptera alla dessa motstridiga känslor. En märklig dag på så många sätt men samtidigt fin då den började med ett grattis på mors dag från äldsta dottern och som sedan följdes av fina gratulationer från resten av barnen. Mina flickor är en ständig påminnelse om att moderskapet är förankrat i kärlek och handling främst! De har gett mig den största gåvan i livet, att få vara en mamma.

Förra sommaren tillsammans med mina äldsta döttrar och älskade barnbarnet

Alla de dagar som passerat...

En vecka har hunnit passera på det nya året och det skall bli spännande att se vad som väntar under de veckor som följer. Jag ser tillbaka på året som gått och ser ett märkligt händelserikt år. När jag går igenom alla bilder från månaderna som passerat blir jag nästan lite förvånad över allt jag har hunnit med. Samtidigt känns det som om året försvunnit snabbare än jag hunnit förstå. Händelser som känns alldeles nyss ligger numera nästan ett år tillbaka i tiden. Genom bilderna ser jag ett år präglat av mycket aktivitet, mycket glädje och många smått fantastiska saker.

Utsikten från Ales stenar i Skåne

Det är också ett år då sorgen tagit stor plats. Det har hunnit passera flera månader sedan jag fick missfall men sorgen känns fortfarande ny. Tänker det är märkligt att det varit så mycket svårare att gå vidare den här gången, jag har ju trots allt varit med om det flera gånger förut. Fast det är kanske just det som gör det så mycket svårare. Sorgen är numera en följeslagare på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. När det nya året så har börjat känns det som hög tid för våra vägar att skiljas åt. Det är lätt hänt att en fokuserar på det negativa och missar allt det positiva längs vägen. 2016 har faktiskt varit ett år då smått fantastiska saker har skett.

Tänk där i bokhyllan ligger min bok!

Precis i början av året släpptes äntligen boken Berättelser från Gamlestaden som jag varit med och skrivit. Vilken otrolig känsla att hålla i boken som en själv faktiskt är upphovet till. Det var en lång process dit och många alldeles fantastiska människor inblandade i det som resulterade i en riktigt fin bok. Känner mig otroligt stolt över boken och riktigt glad över att jag under året som gått fått många tillfällen att hålla bokpresentationer och prata om den.

Rügen, Zadar, Västerås, Viskafors, Edinburgh, Stockholm och Skanör är platserna på bilden

Jag älskar att resa och året som gått har gett mig många anledningar att ge mig av ut på tur. Några resor har varit utomlands medan de flesta har varit inom landet. I somras for Regina,Sophie och jag på vad vi kallade för #tantroadtrip och hamnade i Skåne. Jag förälskade mig helt i vår sydliga landsända och tänker att på sikt är det meningen att jag skall bo i den delen av landet. Drömmer om den fantastiska trädgård jag skulle kunna anlägga om jag istället bodde i Skåne. I september for Frida och jag till den tyska ön Rügen vilket även det kom att bli en förälskelse. Vilken otrolig plats! Det var verkligen otroligt vackert, nästan fånigt vackert överallt och jag hoppas på möjligheten att resa tillbaka i sommar. En stad som jag ständigt reser till är Stockholm men i våras var jag för första gången där som turist tillsammans med familjen. Riktigt trevligt att få se andra platser i en stad som jag så ofta vistas i

Rhapsody in Blue hör till en av de riktigt tjusiga rosorna i min rosenträdgård

Det som talar mot att anlägga en trädgård i Skåne är hur mycket jag älskar min egen trädgård här i Hult. Den är ett ständigt pågående projekt som ger mig otroligt mycket glädje och stolthet. I trädgården kan jag helt förlora tidsperspektivet och märka hur det helt plötsligt börjar skymma utan att jag riktigt varit medveten om timmarna som gått. Under säsongen som passerat har fler rosor planterats i rosenträdgården och fler planteringar anlagts. Växthuset byggdes ut och blev nästan dubbelt så stort för att rymma alla mina tomater som jag råkade driva upp.

Mitt arbetsrum

Året har varit ett smått kaotiskt år i huset i Hult. Det inleddes med att dottern Annas gamla rum förvandlades från ett övergivet tonårsrum till ett alldeles fantastiskt fint arbetsrum till mig. Under tiden som arbetet pågick rådde kaos i resten av huset vilket onekligen frestade på tålamodet. När så arbetsrummet var klart, huset städat och återställt i sin ordning ja då väntade nästa stora renoveringsprojekt.

Byte av fönster i köket

Nästa projekt blev att renovera köket, något jag längtat efter i tolv år! Att renovera köket visade sig vara än mer tålamodsprövande än någon annan renovering. Under flera månader var det inte möjligt att laga mat ordentligt och allt från köket förvarades i resten av huset. Mitt i vardagsrummet stod kyl och frys under hela renoveringen. Köksrenoveringen var ett stort projekt eftersom vi bytta fönster, satte in nytt element, öppnade upp en vägg, satte nytt tak och golv samt ny köksinredning. Resultatet är dock helt otroligt och jag njuter verkligen varje gång jag lagar mat eller bakar. Det är ett funktionellt och logiskt kök, helt anpassat efter hur jag vill att ett kök ska vara.

Mitt pinupjag Miss Penny Lane! Fotograf: Jana Mäkinen

Jag tycker om att utmana mig själv och göra sådant som jag egentligen inte vågar. Det är därför som jag flyger trots att jag är flygrädd. Hur skulle jag annars få se något av världen? En sådan möjlighet testa vad jag vågar var när jag fick möjligheten att vara med i Pinup Akademins kalender för 2017. Känner mig otroligt stolt över att vara med i kalendern och den representerar verkligen något jag tror på. Att människors kroppar är vackra hur de än ser ut, att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter! Otroligt roligt också att kalendern fått spridning i media och att vi som representanter genom det fått möjligheten att prata om kroppspositivism och ideal. För mig som feminist och som mamma kändes detta som otroligt viktigt att vara med om.

Det var mitt 2016 genom några av årets händelser. Nedan har jag samlat ihop vad jag skrivit i slutet av varje månad. Verkligen spännande att se hur många olika saker som kan rymmas under ett enda år.

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.

Passar inte riktigt in

Det är en lite märklig situation det här att vara ofrivilligt barnlös och ändå ha barn. Eftersom jag inte är biologisk mamma till de barn jag har räknas inte mitt föräldraskap märkligt nog inte fullt ut. Som mamman som efter några veckor anser att hon har mer mammaerfarenhet än vad jag har efter 13 år. Som hävdar att: Liza det är skillnad när du fött dina barn själv, hade du haft barn hade du förstått! Genom åren har jag också märkligt ofta fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? På vilket sätt är mina barn mindre riktiga för att vi inte har ett biologiskt band oss emellan?

Det är onekligen en sorg för mig att vara ofrivilligt barnlös. Jag sörjer inte att jag inte har biologiska barn men jag sörjer att inte ha fått möjligheten att vara med från början och genom barndomens alla faser. Jag sörjer också över de barn som inte blev,de barn jag förlorade innan de ens hade fötts. Förvisso tidigt i graviditeten men ändå en förlorad framtid och barn som jag aldrig fick veta vilka de skulle ha blivit. Tanken var ju att de skulle vara en del av mitt liv under resten av min levnad. Istället kom de att bli till parenteser i tillvaron.

Har under året sökt mig till grupper på bland annat Facebook för just ofrivilligt barnlösa som befinner sig på andra sidan alla försök att bli med barn. Där mottas inte min sorg på allvar. Får frågan om jag verkligen hör hemma i gruppen eftersom jag faktiskt har barn och således inte är barnlös. Här gör mitt föräldraskap att min sorg inte tas på allvar.

Det är märkligt vilket behov vi människor har att sätta etiketter och sortera andra människor. Det borde ju räcka med den egna upplevelsen för att en skall tas på allvar. Typ dela min sorg fast vi har olika erfarenheter. Acceptera mitt föräldraskap fast det inte ser ut på samma sätt som ditt gör! Det riktigt svåra i livet är väl just det där med att acceptera det en inte kan råda över. Det är ju så mycket som vi faktiskt kan påverka och styra över att det är lätt att tro att allt är möjligt. Allt är inte möjligt men det är möjligt att gå vidare och skapa nya drömmar. Sorg tar tid och en måste ge sig själv tid att sörja för att kunna ta nästa steg. Att passa in i andras föreställningar om hur något skall vara är inte ett måste, men ibland skulle det göra tillvaron något enklare känns det som.

The Ballad of Lucy Jordan

At the age of 37 she realized she'd never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair...

Ett av mina livsmål var att komma till Namibia. Bilden är från förra hösten då jag var där för tredje gången.
Kanske en dröm att återvinna!

Minns den där sången från min barndom, the Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithfull från skivan Broken English. Tyckte mycket om den men förstod inte som barn vad den egentligen handlade om. Att Lucy Jordan i sångens slut väljer att ta sitt liv eftersom hon är så pass olycklig i sin tillvaro. Det där kan jag inte alls relatera till, däremot har den där sången ofta fått mig att tänka på hur det skulle kännas att bli just 37 år. I slutet av den här månaden är det ju just 37 år jag fyller och helt ärligt hade jag nog tänkt mig att det skulle kännas annorlunda. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en plan och ett mål. Just nu befinner jag mig i det märkliga läget att jag helt saknar en plan. För första gången i mitt liv har jag inte en aning om vad som väntar i livet vilket helt ärligt känns lite skrämmande. Jag saknar inte valmöjligheter, tvärtom finns det många olika möjligheter att välja mellan. Fast så var det ju det där med att veta vad jag vill och veta vad jag ska välja. För Lucy Jordan var drömmen om att åka sportbil genom Paris så stark att allt annat bleknade i jämförelse. För henne var den drömmen så pass stark att när hon insåg att den inte var möjlig att genomföra då ville hon inte något annat heller.

Jag tror att det är viktigt att drömma och att sätta upp livsmål att det fungerar som en drivkraft. Särskilt i de stunder då livet är tufft, i de stunderna tycker jag att det är en trygghet att veta vad jag strävar efter. Däremot tror jag att det är farligt att att inte kunna ändra sig. Att om en inser att något faktiskt är helt omöjligt att lösa kunna acceptera det. Annars är risken tror jag att allt annat bleknar precis som för Lucy Jordan. När jag gick genom mina fertilitetsbehandlingar hade jag aldrig med mig tanken att vad händer om det inte lyckas. Det fanns inte utrymme för den typen av tankar när jag befann mig mitt i processen. Nu när jag befinner mig på andra sidan efter tio års kamp för att bli med barn är det inte enkelt att gå vidare. Alla mina planer har ju varit i relation till att tanken var att jag skulle få barn. Den dörren är stängd och jag måste gå vidare, kan inte sitta och sörja resten av mitt liv för att jag inte får några biologiska barn. Det finns ju så mycket som är gott i livet och jag vill kunna njuta av det. Alltså behöver jag nya drömmar och nya mål, men vad?

Att leva fullt ut trots motgångar är en av mina absoluta ambitioner

Pratade med en av mina fina kloka väninnor om att jag inte vet vad jag vill. Hon påpekade: Du vet ju vad du inte vill! Så är det ju, jag vet många saker som jag definitivt inte vill med mitt liv. Kanske är det helt enkelt där jag skall börja för att hitta fram till vad jag vill. Jag vet med säkerhet att jag inte vill vara bitter och gräma mig över att livet passerade utan att jag tog några chanser. Jag vill leva, dansa och kanske till och med sjunga. Vill springa långt och fort, vill inte bara se världen utan också vara med och förändra den. Så då återstår bara att drömma nya drömmar, sätta nya mål och komma på vad som blir nästa steg. Just nu har jag verkligen ingen aning!

Hålla handen

Sedan i höstas är jag inne i processen att hantera min ofrivilliga barnlöshet på allvar. I höstas, ganska kort efter mitt andra missfall kände jag en märklig befrielse. Kan låta märkligt men det var verkligen befriande att veta att det för min del inte kommer att bli några biologiska barn. Att det inte finns något att hoppas på och att jag nu var fri att gå vidare. Hur smärtsamt det än är att veta känns vetskapen betryggande och lättare att hantera än att leva i ovisshet. Själva begreppet ofrivillig barnlöshet blir även det lite märkligt för mig eftersom jag ju faktiskt har barn, jag har bara inte några biologiska barn. Jag har följt mina fyra flickor genom livet så här långt och de två äldsta är ju redan vuxna. De första åren har jag dock missat. De där småbarnsåren som förvisso innehåller mycket jobbigt men också tycks vara en fantastisk tid. Får lite glimtar av den världen när jag besöker bästa kompisen och hennes treåriga dotter. Treåringen berättade sist vi sågs att hon har känt mig länge. Det har hon helt rätt i eftersom jag har känt henne i hela hennes liv. Det är verkligen en förmån att få följa hennes utveckling och höra om allt hon har att berätta. En treårings perspektiv på världen är aldrig tråkiga att lyssna till! Tänker att jag ändå är lyckligt lottad som har förmånen att ha en treårig kompis som kan dela med sig av sina tankar och funderingar. Då tänker jag att de där missade åren inte spelar så stor roll ändå. Att jag får uppleva delar av dem och det dessutom utan vakna nätter och VAB.

Sen kommer de där dagarna då det är betydligt svårare att hantera det där lilla begreppet aldrig. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn och den självklarheten som det föräldraskapet innebär. Att ta in den tanken kan vissa dagar vara helt okej och helt överväldigande andra dagar. Som den där dagen på stranden vid öknen när min fyraåriga systerdotter sträckte sig efter min hand och vi strosade längs stranden. Plötsligt stannade hon upp för att rita i sanden det saknades nämligen ett hus precis där menade hon. När huset var färdigt släppte hon min hand och sprang den sista biten fram till vattnet. Jag var alldeles för långsam och hon ropade åt mig att skynda mig. Väl framme tog hon min hand igen och vi tog steget ut i det kalla vattnet. Så där hissnande kallt men ändå härligt. I den stunden kände jag en oerhörd saknad över barnen som inte blev och upplevelserna som vi aldrig kommer att dela. Jag är innerligt tacksam över de barn jag har och alla våra minnen, men de där upplevelserna som aldrig blev kommer jag nog alltid att sörja över. Tänker att det som inte blev påminner på många sätt om sorgen efter de människor en har älskat. Att sorgen kommer alltid att finnas där. Stark och överväldigande i början men med åren lättare att hantera och något som en vänjer sig vid. Det är märkliga är ju att en vänjer sig även vid saknad!

Tack!

Det kändes onekligen läskigt att skriva om det som är min största sorg. Jag brukar ha som riktlinje att låta bloggen vara personlig men inte privat. I ett ämne som ofrivillig barnlöshet är det omöjligt att inte beröra sådant som är ytterst privat. Just därför kändes det lite skrämmande att skriva ett inlägg om vår berättelse. Samtidigt kändes det både självklart och viktigt att skriva om. Ofrivillig barnlöshet är på många sätt ett svårt ämne. Det är omgärdat med tabun, med skuld, skam och okunskap. Min upplevelse är att mycket som är kopplat till kroppen och till sexualitet är svårpratat. Min egen erfarenhet är också att det är lätt att känna skam över att inte kunna bli med barn. Känslan som lätt infinner sig är ju att alla andra blir med barn hela tiden så hur svårt kan det vara? Tror att mycket av detta skulle vara lättare att hantera om vi pratade mer om dessa viktiga frågor. Är så oerhört tacksam över det gensvar mitt inlägg har fått. Många varma kommentarer som gjort mig rörd och glad. Fast kanske viktigast av allt är de samtal som inlägget genererat, de där svåra men viktiga samtalet om livet och dess svårigheter. Det kändes läskigt att blotta sig själv och berätta om denna svåra sorg men jag är otroligt glad över att jag vågade. Hoppas på att kunna öka kunskapen i ämnet och att fler vågar prata om just ofrivillig barnlöshet.

Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Längtan bor i mina steg

Jag har precis lyssnat klart på Klara Zimmergrens bok Längan bor i mina steg och det har varit ett känslosamt lyssnande. Boken handlar om hur Klara som är singel längtar efter någon att dela sitt liv med och dessutom längtar hon efter barn. När hon väl träffar mannen i sitt liv blir det inte några barn istället börjar en lång och smärtsam process med IVF som misslyckas gång på gång. Jag känner igen mig i så många delar av boken. Hur hon beskriver sin ofrivilliga barnlöshet och hur svårt det är att hantera. Att det enda en ser på stan är gravida kvinnor eller föräldrar med sina bebisar. Att lyssna har varit oerhört känslosamt och även tankeväckande. Jag har förmånen att få dela mitt liv med fyra barn varav två nu hunnit bli vuxna. Däremot är jag inte biologisk förälder till någon. Det där med biologin har ju egentligen inte så stor betydelse eftersom en älskar barnen oavsett.

Fast på ett sätt har biologin en betydelse. Eftersom jag aldrig har varit gravid och burit ett barn i nio månader så vet jag inte hur det är. Jag står helt ovetande i diskussioner kring förlossning eller amning eller annat som hör spädbarnstiden till. Jag vet inte heller hur det är att leva med en trotsig tvååring eller hur det är att hinna hämta och lämna på dagis. Däremot har jag koll på läxor, att pussla ihop en familjs alla aktiviteter, tonårstrots och annat som hör till livet. Kanske är allt det där som hör det tidiga livet till överskattat men jag önskar ändå att det funnits bland mina erfarenheter. Jag känner mig lite lurad och det svåra är att det är min egen kropp som lurar mig. Jag trodde att det här med ofrivillig barnlöshet skulle bli lättare att hantera med åren. Att det skulle bli något jag vande mig vid med tiden. Fast med tiden har chanserna blivit färre och motgångarna fler. Att bli med barn har vi konstaterat är inte så bara och i vårt fall börjar jag närma mig punkten där jag tror att det inte kommer att bli av. Någonstans där kommer också alla de goda råden att om vi bara slutade tänka på det och slappnade av så skulle vi bli med barn på ett litet ögonblick. Märkligt nog trodde jag att det bara var vi som råkat ut för den sortens okänslighet och därför kändes det skönt att lyssna till Klara och inse att vi bär med oss många liknande erfarenheter. Som jag ser det är Klaras bok ett absolut måste att läsa. Dels för den som är drabbad av ofrivillig barnlöshet men kanske ännu hellre av den som inte är drabbad. Klaras bok är en fantastisk källa till kunskap om vad någon inte bör säga till någon som är drabbad av ofrivillig barnlöshet.

Ibland...

Ibland kan jag känna en trötthet inför tillvaron och undrar varför något aldrig bara kan vara enkelt. Vi står inför att påbörja fertilitetsbehandlingar efter många års väntande och jag hade äntligen börjat våga hoppas. Min vikt var tidigare ett hinder för att vi skulle få göra fertilitetsbehandlingar. Att få ordning på vikten tog några år och jag har tidigare berättat att jag för drygt ett år sedan gjorde en gastric bypass. Kändes märkligt idag när läkaren påpekade att jag bör fundera över min vikt. Jag är fullt medveten om att jag inte är jättesmal men jag väger idag som många andra. Har haft ett BMI på 44 och ligger idag under 30 vilket jag är fantastiskt glad över. Inför framtida behandlingar vill dock läkaren att jag börjar träna och tänker på vad jag äter. Blir så trött känner jag men vet samtidigt att mat och träning är något jag har koll på. Känner mig ledsen rakt igenom idag, efter samtalet med läkaren. Man tänker sig nu en annan plan än tidigare vilket innebär att vi inte kommer påbörja några behandlingar i år utan istället till våren OM det blir aktuellt. Nu flyttas vi till en annan enhet, där nya läkare skall ta beslut om vi verkligen kan göra behandlingarna. Blir arg på mig själv för att jag började våga hoppas, vågade tänka tanken fullt ut att det skulle kunna vara möjligt.

Jag är otroligt tacksam för de barn vi har. Önskar så att jag skulle få möjligheten att få vara med från allra första början, få uppleva att vara gravid och att få hålla mitt nyfödda barn. Kanske blir det så men just nu har jag svårt att våga hoppas.

Det märkliga lilla livet

Att ha barn i sitt liv är en ynnest och förmån. Det är dock inte en självklarhet att ha barn i sitt liv vilket Raimo och jag har fått erfara. Det kallas att vara drabbad av ofrivillig barnlöshet men egentligen är det ett litet märkligt uttryck. Barnlöshet är vi ju verkligen inte drabbade av med tanke på de barn vi har förmånen att dela vårt liv med och så lilla barnbarnet. Det vi är drabbade av är att inte kunna få gemensamma biologiska barn. Att däremot vara helt barnlös är ett val. Vi valde att det viktigaste var att ha barn i vårt liv och inte att barnen inte behövde vara biologiska. Jag har skrivit om detta tidigare i inlägget Riktiga barn.

Sedan snart två månader har jag förmånen att ha ännu ett barn i mitt liv. Ett barn som jag väntat på i månader och varit otroligt nyfiken på att lära känna. När hon nu är här är det märkligt att lilla Vida inte alltid har funnits. Kan inte riktigt längre tänka mig hur Regina var utan Vida trots att så kort tid har gått. Visst hade det kunnat vara jobbigt när ens bästa kompis som dessutom är mycket yngre på kort tid lyckas bli med barn, men så ser inte jag det. För mig är det en förmån att ha Vida i mitt liv. Hur det blir med allt annat det vet jag inte men jag vet att jag har valt att ha barn i mitt liv!

Allt blir sött när det är i miniatyr!

Mitt liv 28 kilo lättare

Den 5 september 2012 kommer att vara ett datum jag minns så länge som jag lever. De var nämligen den dagen då jag gjorde en gastric bypass. Jag hade funderat länge och väl innan jag i slutet på 2011 beslutade mig för att ansöka om att få göra operationen. De var inte ett enkelt beslut och jag tvekade många gånger innan det väl var dags. Min vikt har de senaste åren gått sakta men säkert uppåt trots ett aktivt liv. En av förklaringarna är samma förklaring som varför jag inte har biologiska barn, nämligen att jag har PCOS. Kvinnor med PCOS har en högre benägenhet att öka i vikt och har även mycket svårt att kunna gå ner i vikt.

För min del hänger det här med ofrivillig barnlöshet och vikt tätt samman eftersom vi inte fick möjlighet att göra fertilitetsbehandlingar på grund av att jag hade ett BMI som låg över 35. Riskerna blir helt enkelt för många om den tilltänkta mamman är drabbad av fetma. Själv har jag i övrigt inte varit särskilt påverkad av att vara tjock, det har varit så jag har sett ut helt enkelt. Det som var avgörande för mig i mitt val att göra en gastric bypass var hälsovinster och möjligheten att kunna bli med barn. Vad gäller hälsan var den inte något problem innan operationen men på tio eller kanske tjugo års sikt med en så pass kraftig övervikt var det många tänkbara problem som väntade. Möjligheten att kunna bli med barn är fortfarande mycket liten, men nu kommer jag på sikt i alla fall ges möjlighet att pröva.

Att välja att göra en gastric bypass är inte en genväg. Det är livsförändrande på ett sätt som inte går att föreställa sig innan. Jag visste ju innan att jag bara skulle kunna äta mycket små portioner. Däremot visste jag inte hur svårt det skulle vara att lära ögat hur mycket mat som faktiskt är lagom. Jag var inte förberedd på hur trött jag skulle bli av mat eller att maten skulle smaka annorlunda mot tidigare. Innan operationen ens kom på tal hade jag under många år prövat olika metoder för att gå ner i vikt. Jag prövade mediciner och dieter och kände till slut att nu fick det vara nog! Antingen fick jag acceptera att övervikt var något som skulle följa mig genom livet eller så fick jag göra en radikal förändring. För mig blev den radikala förändringen en operation.

Den 7 juni 2012 skrevs jag in på NÄL i Trollhättan inför operationen och vägde då 110 kilo till en längd på 158 cm. Då hade jag börjat känna mig medveten om min vikt och kände att det gick inte längre så bra att trolla genom att klä sig klokt. Nu väger jag 28 kilo mindre och förstår inte hur min kropp orkade bära all den vikten. Min minsta dotter väger precis 28 kilo och jag prövade att bära runt henne en stund för att se hur det kändes att ha all den vikten tillbaka. Det går nästan inte att föreställa sig att jag har vägt så mycket mer. Jag orkar betydligt mer idag än tidigare och det är roligt att träna igen. Promenaderna med Ida har plötsligt blivit dubbelt så långa som tidigare och jag känner hur hela jag trivs med att åter kunna röra på mig ordentligt. Jag är glad över att jag vågade ta steget och operera mig. Däremot är det inte bara positiva erfarenheter. Jag har svårt att veta vad jag kommer kunna äta eller inte. Att gå på restaurang är något av en prövning på många sätt. Det är svårt att behöva förklara för främmande människor varför jag vill ha en mycket liten portion. Det är också svårt med mat som jag inte vet exakt vad den innehåller.

För mig har det varit viktigt att inte ta fula förebilder och sedan jämföra med ett nytt fantastiskt jag. Jag var ju fantastisk även innan, jag var bara tjockare än nu. Att vara tjock ses som fult och att man på något sätt skulle vara en sämre människa för att man inte kan kontrollera den egna vikten. För flera år sedan fick jag höra på jobbet att jag antagligen smygåt hemma. Anledningen menade hon att jag åt alltid så nyttigt på jobbet och om man åt nyttigt kunde man ju inte vara tjock. Visst kändes det tungt att behöva en operation för att kunna gå ner i vikt men det gör mig inte till en sämre människa. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten till ett mer hälsosamt liv och med det kanske också en ökad livslängd.

Något som är lite märkligt som har hänt den sista tiden är att jag nu plötsligt känner mig tjock! Jag har gått ner nästan trettio kilo och är fortfarande överviktig och kanske var det orsaken till att jag plötsligt blev medveten om min kropp på ett nytt sätt. Sen har kroppen förändrats med viktnergången. Även om jag tränar regelbundet så märker jag redan hur huden inte riktigt hänger med. För många kan det bli aktuellt med ytterligare operation för överskottshud. Jag hoppas att det inte skall bli nödvändigt eftersom den senaste operationen var något av det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Några månader har gått sedan mitt liv förändrades och jag var nog inte helt förberedd trots allt jag hade läst innan. Jag ångrar mig däremot inte en sekund. Jag mår bra, min kropp mår bra och jag har gett mig själv möjligheten att pröva fertilitetsbehandlingar. Livet är gott helt enkelt!

Riktiga barn?

Genom åren har jag då och då fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? Frågan som är märklig på många sätt kommer sig av att jag trots att jag delar mitt liv med flera barn  så är jag inte biologisk mamma till någon av dem. Ofrivillig barnlöshet är något som drabbar många och alla väljer sitt eget sätt att hantera frågan på. Att det är en stor sorg i livet är självklart men man måste inte fastna i sorgefasen. Min man och jag är drabbade av ofrivillig barnlöshet och det har varit svårt att hantera att vi sannolikt inte kommer kunna få några gemensamma biologiska barn.

För min del handlar det inte så mycket om att få ett barn som bär på mina gener utan det handlar istället om själva upplevelsen att vara gravid och att få en bebis. Att få vara med från första början och sedan följa det lilla barnet på vägen till att bli vuxen. Det är onekligen en av de större sorgerna i mitt liv att inte kunna få barn. Samtidigt är jag lyckligt lottad och förmånen att dela mitt liv med flera underbara barn som varje dag gör mig både glad och stolt. De två äldsta flickorna fick jag så att säga på köpet när jag träffade min man. Då var tjejerna 7 år och 11 år och att de skulle släppa in mig i deras liv var inte alls en självklarhet. Fast tjejerna har inte bara släppt in mig och accepterat mig de låter mig få vara förälder och vara en del av deras liv. När vår stora tös ringde och sa att jag skulle bli mormor då kände jag mig så oerhört glad över att hon valde mig som lilltösens mormor.

Frågan om jag vill ha riktiga barn blir fel på så många sätt. Barnen jag har förmånen att dela mitt liv med är riktiga barn, de är inte på låtsas men de är inte mina biologiska barn. Att ställa frågan tyder också på okunskap kring frågan om ofrivillig barnlöshet. Vi har förmånen att ha fått barn i vårt liv trots att vi inte kunde få några. Fast det gör inte frågan mindre känslig. Jag har valt att vara öppen och prata om min barnlöshet och hoppas att genom det bidra till att fler vågar prata om frågan. Risken är stor att man annars tänker att det är bara jag som har det så här, som tänker som jag gör.

Manda och jag