Att köra fel och hitta ett slott

I somras var jag på Irland och reste runt under en veckas tid. Under åren min syster bodde i Dublin besökte jag landet många gånger men oftast bara området runt just Dublin. Har länge velat se mer av landet men det har aldrig blivit tillfälle. Så i somras kom det perfekta tillfället när en väninna skulle gifta sig på Irland. Då var det ju helt givet att ge sig ut på roadtrip och se mer av den gröna ön. Resans första mål blev byn Lisdoonvarna på västkusten. Från byn är det inte långt till de kända klipporna Cliffs of Moher. På vägen dit körde vi lite fel och hamnade på en slingrig väg som ledde ner mot havet.

Doonagore Castle

Mitt ute i ingenstans hittade vi ett slott med fantastisk utsikt över vidderna. Det visade sig vara slottet Doonagore som är byggt på 1300-talet. Det har en lång historia och har erövrats och bytt ägare många gånger. På 1970-talet var slottet i riktigt dåligt skick och renoverades av en privatperson. Idag är slottet ett semesterboende för en privat ägare och inte öppet för allmänheten.

Onekligen en udda sommarstuga! Platsen är otroligt vacker och utsikten från tornet bör vara helt fantastisk.

Intill slottet låg en stuga med en lika vidunderlig utsikt som själva slottet. Även en sommardag blåste det och det var lätt att föreställa sig hur vindpinad platsen måste vara om vintern.

Så fint att ta en oplanerad väg och genom det upptäcka platser som en annars aldrig hade sett. Att låta slumpen ibland få avgöra vart i världen du hamnar. I livet behövs visserligen viss planering men ibland är det nog klokt att fara längs oplanerade vägar för att kunna göra nya upptäckter.

På väg från slottet drog molnen in över landskapet och regnet hängde i luften. Var så säker på att regnet skulle vräka ner en stund senare men istället var det uppehåll hela dagen. Vi följde en slingrande väg genom landskapet och hamnade till sist i en liten by precis intill havet.

Från stranden kunde vi se slotten vi nyss besökt men också det som var resans egentliga mål, Cliffs of Moher.

Mest fascinerande var att se bäckarna som rann ut i havet. Eftersom landskapet slutade helt tvärt och störtade ner i havet blev bäckarna till vattenfall som rann ner över klippkanten. Onekligen både märkligt och intressant. Hade vi kört rätt från början, då hade vi missat allt detta. Nu fick vi istället förmånen att upptäcka ett vackert landskap som vi inte visste fanns och efter det lyckades vi till sist hitta vägen som ledde dit vi skulle från början

Rosariet

När jag var på roadtrip för en tid sedan besökte vi Ystad och passade då på att besöka klostret där. Anledningen till att jag så gärna ville dit är att där finns Rosariet. En rosenträdgård helt enkelt och är det något jag är svag för är det just rosor.

Förutom rosariet finns också  en pionträdgård samt en kål- och örtagård.

Hemma Hult blommade rosorna för full men i Skåne var de tidiga rosorna redan överblommade. Konstaterar att här måste ha varit otroligt vackert när trädgården stod i blom. Kände mig onekligen besviken över att inte få se rosenträdgården blomma. Å andra sidan ger det mig ännu ett skäl att åter vända till södra Skåne. Har sällan känt mig så hemma i ett landskap som just där. Kanske är det de många vackra trädgårdarna som skapade känslan av att komma hem.

Även om rosorna inte blommade fanns det mycket fint att titta på.

Tyckte verkligen om hur de byggt upp rosenträdgården. Fick med mig mycket fin inspiration till rosenträdgården i Hult. Byggde ut rosenträdgården förra året men börjar allt mer fundera på om den verkligen skall vara en separat del av trädgården. Kanske borde hela trädgården vara en rosenträdgård!

Flätat staket är verkligen fint. Charmig bänk dessutom.

Tänk att alldeles vanlig lök är så vacker när den blommar.

Några rosor fanns det kvar att titta på vilket onekligen gjorde mig glad. Rosariet har många gamla rosensorter. De är verkligen vackra men nackdelen är att de bara blommar en period. Av den anledningen har jag valt att satsa på remonterande sorter, det vill säga sådana som blommar om och länge. Nu när rosenträdgården växt till sig har jag dock tänkt komplettera med gamla sorter. De rosorna är ju en del av ett grönt kulturarv och det känns fint att få vara delaktig i att bevara dem.

Nästa gång jag besöker rosariet i Ystad skall jag se till att pricka in tiden då rosenträdgården blommar. Känner mig redan förväntansfull och konstaterar att jag med det faktiskt har planerat en av aktiviteterna för nästa sommar.

Tidigt om morgonen

Under roadtripen i Skåne insåg Regina, Sophie och jag att vi passerat alldeles i närheten av Ales stenar när vi var ute och körde. Vi hade helt enkelt missat en plats som är ett måste att se om en befinner sig i närheten. Fast vi hade ju redan passerat och tanken var inte att åka tillbaka till det hållet igen. Vårt B&B serverade frukost först klockan nio så vi passade helt enkelt på att ge oss av tidigt om morgonen innan frukost. På så vis hann vi med det som skulle göras under dagen samt att se Ales stenar. Vi var lite förvånade över att det inte var så bra skyltat och lyckades köra några omvägar på vägen dit. Å andra sidan ligger det en charm i att köra fel eftersom en då hittar platser som en annars hade missat. För vår del fick vi se otroligt pittoreska stenhus, gårdar och rosor alltid dessa vackra rosor.

Jag är verkligen glad att vi valde att ge oss ut på tur tidigt om morgonen. Vilken otroligt vacker plats, svårt att börja en dag på ett bättre sätt tror jag. Vacker vy, härligt väder och fint sällskap är en perfekt kombination.

Redan på avstånd är skeppssättningen imponerande. Än mer imponerande än den i Blomsholm som vi besökte förra året.

Inte svårt att förstå varför de som en gång skapade skeppssättningen valde den här platsen. Något så vackert som en skeppssättning behöver en lika vacker plats för att göras rättvisa.

Här är en kulturarbetare som hjälper till att hålla marken fin och landskapet öppet.

En fantastisk plats att besöka, en sådan där som en lägger i minnesbanken för att alltid minnas. Vissa stunder och vissa platser är sådana att en redan i stunden kan känna att det är något som alltid kommer att finnas kvar.

I min egen lilla bubbla

Just nu befinner jag mig i min egen lilla bubbla, min uppsatsskrivarbubbla. Första intervjun till min mastersuppsats är genomförd och jag varvar transkribering med att läsa litteratur. Just det där att transkribera är vansinnigt tråkigt. Att skriva ner en intervju ord för ord tar oändligt med tid och just därför är det vansinnigt tråkigt. Har insett att det är lite lättare om jag har lyssnat igenom hela intervjun en eller två gånger innan men det är trots allt en tidsödande uppgift. Samtidigt är det en alldeles nödvändig del av processen och således något som helt enkelt måste göras. Alltså transkriberar jag en liten stund och gör sedan annat en stund innan jag återvänder. Kanske inte det mest effektiva sättet men det fungerar för mig.

Det är lite märkligt det här med att skriva uppsats och helt uppslukas av ett ämne. Inte så ofta som en har möjlighet att ge en enda fråga det mesta av ens uppmärksamhet. Jag skriver om ABF och folkbildning som ett immateriellt kulturarv. Mitt fokus ligger på ABFs utbildning i Kapstaden som jag själv hade förmånen att gå i höstas. Ämnet är abstrakt, lite svårt och vansinnigt roligt. Känner hur jag verkligen utmanas. Älskar verkligen den här processen när en ser hur materialet börjar ta form. Än så länge är utgången inte given, men snart kommer pusselbitarna börja falla på plats och uppsatsens berättelse ta form.

Blev riktigt glad när nästan hemmavid lyckades hitta en av böckerna jag sökte till uppsatsen. Den var inte uppdaterad till det senaste utlåningssystemet eller systemet innan dess heller. Sist den skulle vara återlämnad var 30 mars 1978. Alltså dryga året innan jag föddes. Helt fantastiskt att det tog mindre än tio minuter för personalen på biblioteket att lokalisera boken i sitt magasin. Så den här helgen skall ägnas åt ABFs historia samt åt att fira mor som fyllt 60 år den här veckan.

Äntligen är boken färdig!

Det är en så märklig känsla att bläddra i boken Berättelser från Gamlestaden. Boken som jag har varit med och skrivit och varit redaktör för. Tänk från början var den bara en idé och nu är det en färdig bok, en riktig bok! Det har varit en lång process från tanke till färdig bok, men det har också varit mycket lärorikt.

Nu ligger ett exemplar av boken i min bokhylla hemma och jag är själaglad över detta. Det har varit mycket arbete men det har verkligen varit roligt att vara med i alla steg i processen. Först med att komma fram till vad boken egentligen skulle handla om, att skriva min egen artikel, att överblicka alla artiklar och hitta en bra ordning för dem. Vi har jämfört papperskvalitet och tittat på typsnitt och redigerat text i oändlighet. Flera dagar har ägnats åt att promenera runt i Gamlestaden för att fotografera och hitta de rätta motiven.

Omslaget till boken var kanske det som var svårast att hitta. Vad skulle vara passande till en bok om en stadsdel? När vi kom upp på en utsiktspunkt med hela stadsdelen framför oss då insåg vi att det här var vårt omslag.

Gamlestaden är en intressant stadsdel men många spännande miljöer. Många av dem finns med i boken men det är också andra som inte finns med. Inte för att deras historia inte är intressant utan för att allt kan helt enkelt inte rymmas.

Innan boken var Gamlestaden en tämligen okänd stadsdel för mig. Jag hade varit där någon gång men aldrig ägnat den någon djupare tanke. Nu känns det som att jag känner varje meter av stadsdelen.

Skulle jag någon gång flytta till Göteborg då skulle Gamlestaden med dess fina grönskande innergårdar vara ett trevligt val tänker jag. Det ligger något fint i kontrasten mellan stadens gator och buller och de tysta gröna innergårdarna.

Ibland tänker jag att det skulle vara trevligt att bo i en stad med cykelavstånd till allt.

Det märks att Gamlestaden är en gammal arbetarstadsdel. Förvisso i förändring men än så länge märks det fortfarande.

Nu är boken klar, nästa vecka är det dags för releasefest på bokförlaget och sedan väntar nya projekt. Har sällan varit så stolt som i den stunden när jag höll i vår bok för första gången. Tänk allt arbete och engagemang samlat mellan två pärmar.

Bohus fästning -en favorit från barndomen

Så ljuvligt att september visar sig från sin bästa sida och bjuder på varmt och fint väder. Då kan det vara idé att plocka fram de där utflyktsplanerna som kanske inte hanns med under sommaren. Fördelen är att även om det är varmt och behagligt är det inte stekande hett vilket kan göra en del utflyktsmål lite extra utmanande. En plats som vi brukar besöka varje år är Bohus fästning i Kungälv men i år har det inte blivit något besök. Kanske kan det ändå hinnas med ett besök i år!

Bohus fästning byggdes 1308 och fungerade som en gränsvakt för Norge. Fram till freden i Roskilde 1658 var Bohuslän norskt. När Bohuslän blev svenskt förlorade Bohus fästning sitt strategiska läge och övergavs någon gång i mitten på 1700-talet. I slutet av 1700-talet tilläts stadens befolkning att ta sten från fästningen och den blev allt mer raserad. Många av husen längs Östra gatan och Västra gatan i Kungälv har stenar från fästningen i grunden. En bit in på 1800-talet förbjöds detta och i slutet av samma århundrade påbörjades utgrävningar och restaurering.

Att fästningen till stora delar är en ruin är nog en av anledningarna till att jag alltid har älskat den. Den befinner sig i ett mellanrum mellan att vara något och att ha varit något. Den är där men inte som den har varit och det väcker fantasin till liv. Som barn älskade jag att tillbringa hela dagar på fästningen och kunde inte riktigt få nog. Tror att mycket av mitt historieintresse är kopplat till att växa upp just i Kungälv där historien genom fästningen blir tydligt närvarande i vardagen.

Om en verkligen vill se hela fästningen då behöver en ha gott om tid eftersom det finns många vinklar och vrår att upptäcka. Å andra sidan räcker det nästan att ta sig till en utsiktspunkt och blicka ut över det omgivande landskapet. Oavsett riktning är det en spännande utsikt och det mesta av den är riktigt vacker. Förvisso hör inte fabrikerna i Bohus till det vackra men även de bär på en historia och är ett viktigt inslag i landskapet.

Tornet Fars hatt är det enda som finns kvar av fästningens torn. De har varit fler och haft lite lustiga namn som Fars hatt och Mors mössa. Generösa ytor gör att det är möjligt för barn att härja runt och rusa av sig. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats eftersom det ibland kan vara murar med höga höjder.

Märkligt hur jag aldrig tröttnar på den här vyn. Har inte alls samma starka känsla för Carlstens fästning på Marstrand som även den hör till barndomens utflyktsmål. Vi hade båt på ön innan Marstrand och jag har tillbringat mycket tid även där. Kanske är det just det faktum att Bohus fästning genom sitt förfall väcker fantasin till liv och med det blir det blir till en fantastisk plats att besöka.

Kulturminnen i Blomsholm

Visst är det märkligt hur en kan åka förbi vissa platser och helt missa att det är ett ställe där en borde stanna. Tidigare i somras var Sophie, Regina och jag på utflykt. På vägen hem passerade vi en skylt som jag passerat oräkneligt många gånger men aldrig egentligen reflekterat över. Nu hade vi gott om tid och Regina föreslog att vi skulle ta oss en omväg och se vart skylten ledde oss. Först passerade vi Blomsholms säteri från 1600-talet. Där finns ett museum med en statarbostad inredd som på den tiden Sverige hade statare. Dessvärre hann vi inte med ett besök där denna gång, men har ju då en anledning att återvända till Blomsholm. Det som vi istället besökte var Blomsholms skeppssättning och domarring.

Även utan den vackra skeppssättningen skulle detta vara en plats värd att besöka. Naturen och utsikten är verkligen vacker. Skeppssättningen ligger på en höjd vilket innebär att den syns väl samt att utsikten från den är fantastisk.

Fyrtioen meter lång och nio meter bred och består av totalt fyrtionio stenar

Även idag skulle det krävas en ordentlig arbetsinsats för att resa dessa stenar. Svårt att förstå hur det ens var möjligt vid tiden då de restes.

Inne i skeppssättningen ligger en minnessten som lagts dit av familjen som tog över säteriet i mitten på 1600-talet

På vägen mellan skeppssättningen och domarringen ligger ännu ett kulturarv. Förvisso inte lika gammalt som de övriga båda men likväl en del av historien. En övergiven kvarn intill en å vittnar om en annan tid. Idag flagnar färgen och dess fönster är trasiga. En gång var detta en livlig plats som gav många arbete. I min mening lika viktig att bevara som forntida landmärken.

Tänk vilken spännande verksamhet som skulle kunna rymmas i en gammal kvarn. Där finns både yta och höjd i taket. Vem vet kanske får byggnaden ett nytt liv som något helt annat än industri.

Från domarringen har en utsikt över skeppssättningen. Dessutom finns där gravar från järnåldern och en otroligt vacker miljö. På vägen mellan domarring och skeppssättning passerade vi dessutom en stuga med en otroligt vacker trädgård vilket gjorde promenaden synnerligen trevlig.