En stunds stillhet

Höstlovet är slut och huset i Hult är åter lugnt och stilla. Hunden Ebba har fått på sig sin varma tröja och kurar under täcket. Ida däremot sitter vid dörren och längtar efter att få komma ut och leka i snön. Själv sitter jag vid min dator med utsikt över trädgården och med en kopp kaffe som sällskap. Under veckan som gått har jag försökt att sitta och skriva men haft svårt att få fokus när huset varit fullt av liv. Nu är här tyst, väldigt tyst och jag tänker att kanske hade det varit enklare att arbeta om huset varit fullt av liv istället. Sådan är människan tänker jag, vill alltid ha det vi inte har helt enkelt. Fördelen med ett tyst hus är dock att distraktionerna blir färre och möjligheten till fokus är större. Nackdelen är kanske att då finns det inte någon att skylla på när arbetslusten inte riktigt vill infinna sig. Så jag dricker lite av mitt kaffe, öppnar upp mitt dokument, börjar peta lite i referenslistan och inser efter en stund att jag faktiskt fått till nästan en hel sida text. Det är måndag, texten flyter på fint och dessutom är det solsken ute.

Utsikten från min arbetsplats

När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!

Svartvit dramatik

En bild säger mer än tusen ord sägs det ju. Till skillnad från orden är bilden mer öppen för tolkning. Förvisso går det även att tolka ord och saker kan ges en mening som en inte alls tänkt sig när en skrivit dem. Med det skrivna ordet utgår jag oftare från att så som jag skriver är så som min text uppfattas. Med bilden är det mer öppet, mer flytande och tolkningen en del av förutsättningarna. Kan nästan förlora mig i bilder och alla de möjliga berättelser de rymmer. Leker med bilderna när jag redigerar dem och på så vis kan samma bild berätta helt olika berättelser.

Dramatiskt i svartvitt, nästan lite olycksbådande och svårt. Ett hav där skepp möter sitt öde och där stormvindar härskar. I svartvitt känns berättelsen trolig och möjlig. I färg syns det istället att solen skiner, att det inte är storm, bara vågor som slår mot en klippa en härlig sommardag. I färg finns inget olycksbådande över bilden och den berättar snarare berättelser om sommarlov, utflykter och härliga stunder. Lite så som livet är i stort egentligen. Allt blir lite enklare att hantera när solen skiner och världen har färg.

It's complicated!

Mitt förhållande till bloggen och till tiden är lite komplicerat just nu. Har så mycket jag vill skriva om samtidigt som jag har så pass fullt upp med livet att jag inte riktigt hinner med. Fast just det här med att skriva och att fotografera hör till något av det roligaste jag vet att lägga min tid på. Att vara vuxen innebär dock ibland att en måste ge avkall på det en vill göra till förmån för det som måste göras. Då är det dock tur att mycket av det som måste göras dessutom är sådant som är riktigt roligt.

Någonstans längs vägen från Windhoek till Swakopmund

Bloggen är aldrig ett måste utan har alltid varit något roligt och som jag ser fram emot. När annat kan vara svårt att skriva är det sällan svårt att hitta orden och bilderna att dela med mig av. Har ägnat mycket tid åt att redigera mina bilder från resan till södra Afrika i november och längtar verkligen efter att dela med mig av både bilder och berättelser. Först måste dock en del måsten skrivas. Sådana där måsten som jag inte kan skjuta på fast jag onekligen försöker. Lite lustigt när en kommer på sig själv att förhandla med just sig själv. Att om jag gör det här tråkiga först då kan jag skriva det roliga som jag hellre vill sedan.

Gatukonst i Dublin

 De måsten som skall skrivas just nu är två bokprojekt och en uppsats. Egentligen riktigt roligt, spännande och kreativt. Det handlar nog mest om att hitta fokus, att bestämma vad jag skall börja och sedan bara sätta igång. Även om det är stora projekt så påbörjas de precis på samma sätt som de små och avslutas även på samma sätt. Det är bara det där i mitten som är lite längre. Fokus som sagt! Fokus är vad som krävs och även lite planering. Tror dock att små avstickare från planen är alldeles nödvändigt. Utan det där som är extra roligt blir livet synnerligen tråkigt. Alltså ska jag planera både för bloggande och för fotograferande. När alla projekt har rotts i land skall jag dessutom planera in en resa som belöning. Dublin känns som ett lämpligt mål att jobba mot.

Jag kan själv!

Jag är inte särskilt teknikintresserad och har egentligen aldrig varit det. Brukar definiera mig själv som teknikanalfabet just på grund av min bristande kunskap. Samtidigt inser jag att det där inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag är verkligen inte intresserad däremot kan jag numera ganska mycket. Bloggen är det som driver min vilja att lära mig mer tekniska saker. Att själv kunna förändra bloggens utseende och vilka funktioner som skall finnas är viktigt. Förvisso går det att be om hjälp men då kan ju inte förändringarna göras precis när jag vill göra dem. Alltså googlar jag hur en gör, jag testar, svär, testar lite till, blir extremt frustrerad när det inte fungerar och vill helst kasta ut datorn genom fönstret. Så plötsligt fungerar det och jag lyckas ändra det jag vill ändra eller lägga till och lyckan är total. Givetvis ber jag även om hjälp ibland men den där känslan av att lyckas själv är smått fantastisk. Känner mig minst en decimeter längre varje gång och dessutom kan jag lägga till ytterligare kunnande i kunskapsbanken.

Under en längre tid har jag varit frustrerad över storleken på bilderna på VisaLiza. Har velat ha dem större men det har inte fungerat. Bilderna har då gått in i elementen på höger sida och det har sett allt annat än bra ut. Så igår lyckades jag äntligen komma på hur jag skulle göra. Äntligen är bilderna stora och fina och jag känner mig stolt över att ha lyckats på egen hand.

Bray på Irland

Även om text är min stora passion är bilderna en viktig del av en berättelse. Text och bild hör ihop och kompletterar varandra. Ibland klarar den ene sig utan den andre men allt som oftast blir det bäst när de får vara tillsammans.

Hult om vintern

 Mitt nästa projekt i att lära mig själv handlar just om bilder. Jag vill lära mig mer helt enkelt och blir en tekniskt bättre fotograf. Att få till bilderna precis så där som jag vet att de skulle kunna bli med bara lite mer kunskap. Hittills har jag varit en tämligen lat fotograf trots att jag älskar att fotografera. Den stora fördelen med att lära sig mer är att en inser hur mycket som en inte kan. Just det där är sporrande. Att se att det ständigt går att utvecklas och lära sig mer är som lite skönt att veta.

Kärnsjön om hösten

Somliga saker kommer jag nog aldrig att lära mig, men det gör inte så mycket egentligen. Känner mig nöjd över att faktiskt hitta motivation till att lära mig även sådant som jag tycker är synnerligen tråkigt.

Ett ögonblick

Vissa bilder blir till berättelser. Ett fruset ögonblick kan väcka många tankar och skapa mängder av möjliga berättelser. Vem är hon? Vart är bilden tagen och när togs den? Det där uttrycket att en bild säger mer än tusen ord är onekligen passande. Fast kanske skulle en hellre säga att en bild berättar tusen berättelser. Vissa bilder är enkla att sätta i sitt sammanhang medan andra är i stort sett omöjliga att placera vilket gör dem så spännande. Kanske är bilden tagen i en förort till Paris, i centrala Berlin eller kanske i en gångtunnel på ett köpcentrum i Uddevalla.

Hemlighetsfull

Råkade verka lite hemlighetsfull igår när det gäller mina bokprojekt. I sin helhet handlar det om tre olika projekt som befinner sig i lite olika faser. Projektet som har kommit längst och där jag har stora förhoppningar om att det snart är dags för publicering handlar om Gamlestaden i Göteborg. När jag läste mastersprogrammet Kulturarv och Modernitet då ägnade vi en termin åt ett projekt som resulterade i en rad artiklar som tillsammans utgör en riktigt fin bok. Det är dock inte så bara att bli publicerade och när själva boken väl var skriven har mycket tid ägnats åt att söka fondmedel, hitta ett bra förlag att samarbeta med, redigera text, redigera text, redigera text och redigera text. Hade ingen aning om vilken stor apparat det faktiskt är att få en bok publicerad. Boken om Gamlestaden resulterade också i att mina studiekamrater och jag startade Aldir kulturkooperativ. Det är också genom Aldir som nästa projekt skrivs. Det är en bok som handlar om traditioner och dess förändringar. Riktigt roligt projekt och attans så mycket jag har lärt mig under arbetets gång. Det är lätt att tro att de traditioner vi har är uråldriga men det är sällan så vilket är otroligt intressant. Nåväl det sista projektet är mitt, bara mitt. Det är en skönlitterär bok som till en början nästan skrev sig själv. Jag skrev om detta i december förra året att det kändes som att vara nyförälskad. Då ville jag bara skriva och skriva och skriva. Fast även med en sådan förälskelse så svalnar den första intensiteten och vardagen tar vid.

Jag älskar att skriva men att bearbeta och redigera text om och om igen är en mer omfattande uppgift än vad en kan ana. Det är dessutom en uppgift som kräver både fokus och disciplin. Det är så lätt hänt att om en tappar fokus då slinker det igenom meningar som inte är riktigt bra eller nya stavningar av ord. Allt möjligt spännande kan hända. Tanken är förvisso att skapa spännande texter men lite ordning får det dock vara. Under den här perioden när texten har skapats ord för ord som verkligen inte har kommit lätt har jag insett vilket otrolig tillgång det är att också blogga. Även om jag så klart vill att texten även på bloggen skall vara bra så finns det en frihet i bloggandet som jag tycker om. Jag tror inte att någon läser en blogg för att den har perfekta texter utan istället för det som texten och bilden förmedlar. Även om bloggen är friare så fungerar den som en nyckel till inspiration för min del. Ofta när jag sätter mig för att skriva börjar jag med att skriva blogginlägg. Kan verka som en märklig prioritering men det har visat sig vara en arbetsmetod som fungerar bra. Genom att först skriva en friare text har det visat sig vara betydligt lättare att skriva även den svårare texten.

Vissa dagar just nu känns det dock helt omöjligt att foga samman ord till meningar och då brukar det bästa vara att göra något annat. En stund i trädgården brukar ge mig fokus och inspiration. Nu är snart trädgårdssäsongen över men märkligt nog trivs jag fortsatt lika bra i min trädgård. Istället för en trädgård som nästan befinner sig i vinterdvala så ser jag de projekt som skall sättas igång till våren. Svårt att inte känna sig inspirerad och kreativ då. Sen är det bara att fortsätta skriva!

Hösten i trädgården är vacker även den och snart väntar vinterdvalan

Svårfunna ord

Tröttare än tröttast och försöker att formulera ord. Det skall helst vara ord som passar ihop med andra ord och bildar intressanta texter till bokprojekt och till artiklar till Livåleva. Tidigare har jag alltid kunnat förlita mig till både skrivarlust och inspiration. Just nu handlar det istället om att lyckas fylla sidor med text trots en överväldigande trötthet och total brist på inspiration. Kommer på mig själv med att ständigt söka efter orsaker till att inte behöva sätta mig vid datorn i mitt arbetsrum. Jag är mycket tacksam över att ha min arbetsplats i mitt hem men det ligger också en fara i det. När hemmet ligger ett endaste steg från arbetsplatsen då är det lätt att skapa många ska bara innan en sätter sig och arbetar. Jag brukar vara ganska duktig på att bortse från alla måsten i hemmet och även allt roligt och jobba fokuserat. Just nu får jag tvinga mig själv att sätta mig vid min arbetsplats som jag egentligen älskar. Har aldrig varit med om att orden är så svåra att finna. Nåväl förr eller senare kommer inspirationen tillbaka och tills dess får jag fortsätta att skriva ett ord i taget

Utsikten från min arbetsplats

Inspirerande vår

Ibland är det som att det helt tar stopp i förmågan att skriva. Förutom min blogg driver jag ju ett livsstilsmagasin på nätet vilket innebär att skrivandet är en del av min dagliga rutin. Varje dag jobbar jag med artiklar till magasinet eller så skriver jag på inlägg till bloggen. Under en tid har artikelskrivande gått trögt, det kändes nästan som om jag skrivit om allt som gick att skriva om. Så plötsligt fick jag inspirationen åter och jag hinner nästan inte att skriva så fort som jag får nya idéer till artiklar. Det märkliga är att när jag plötsligt åter har mycket att skriva artiklar om så vet jag inte längre vad jag skall skriva om här på VisaLiza. Kanske ryms det bara en viss mängd tankar i ett huvud! Nåväl det är riktigt roligt att åter känna lust att skriva artiklar och jag har dessutom dammat av min mastersuppsats som sedan länge är ett dåligt samvete. Nu känns det åter otroligt spännande med teorier kring kulturarv och hur det kan användas för att marknadsföra en stads varumärke. Jag dyker ner i teorier och material och känner mig märkligt nöjd.

Jag tror att det är våren som ger mig inspiration att skriva. Ljuset och värmen gör allt så mycket trevligare. Inser hur mycket jag har saknat att vara ute i min trädgård. Förvisso går det att vara ute året om men det är inte lika trevligt att bara sitta ute i trädgården när det är mörkt och kallt. Nu går det att åter ta med sig en kopp kaffe ut i trädgården för att bara vara en stund och det är onekligen livskvalitet!

Idag hade scillan börjat blomma här i Hult. Verkligen en vacker och efterlängtad blomma!

Ord och bild

Ord brukar inte vara någonting som jag har problem med men de senaste veckorna har det varit så. Det är märkligt trögt att skriva både här på bloggen och de artiklar jag skrivet för Livåleva. Allt tycks ta dubbelt så lång tid och det är svårt att alls veta vad jag skall skriva om. Livet rullar förvisso på i en hög hastighet för närvarande och sådant tenderar att ta död på kreativiteten. Å andra sidan håller jag ett högt tempo jämt så det är egentligen inte någon större skillnad. Läser dock att det är många bloggare som upplever samma sak just nu och jag tänker att kanske är det årstiden som gör det svårt att skriva. Det är fortsatt mörkt och kallt och även om våren är helt nära är det alltid svårt att förutse när den verkligen kommer. Förra våren tog ju onekligen tid på sig innan den väl bestämde sig för att anlända. Ljuset är mer tillförlitligt, det blir lite ljusare för varje dag oavsett om det råder bister vinterkyla eller ljumma vårvindar.

Frågan om hur man skall hantera skrivkramp återstår dock. Det är nämligen inte helt praktiskt att inte kunna skriva när man driver en tidning. Ofta när jag saknar inspiration till bloggen brukar jag ta fram min kamera och ägna mig åt att fotografera och helt släppa tanken på skrivandet. När jag sedan går igenom bilderna och redigerar då brukar texten bara komma. En bild har ju alltid minst en berättelse som kan berättas.

När jag började blogga för dryga tre år sedan var det texten som stod i fokus för mig. Bilderna var en bisak, något som var trevligt att ha med men kanske inte helt nödvändigt. Idag ser jag bilderna och texten som två delar av en helhet och där båda behövs för att skapa något. Det innebär också att jag idag fotograferar oändligt mycket mer än tidigare, att jag lärt mig otroligt mycket och samtidigt förstår hur mycket jag skulle behöva lära mig för att bli ännu bättre. Jag har också förmånen att ha tålmodiga vänner som villigt låter mig använda dem som fotomodeller. När jag går tillbaka i mitt bildarkiv märker jag också att det inte bara är jag som blivit bättre på att fotografera utan också att de har lärt sig precis hur man skall göra för att bli bra på bild. Fast de bästa bilderna är inte alltid de perfekta bilderna. Många bilder kan vara alldeles suddiga och fel i sina proportioner och ändå vara alldeles underbara eftersom man lyckats fånga ett särskilt ögonblick på bild.

Magdalena är en av mina tålmodiga fotomodeller

VisaLiza 3 år

Idag är det precis tre år sedan jag startade VisaLiza! Jag vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig att livet som bloggare skulle bli men jag kände starkt att jag hade något att säga och att jag ville ha möjlighet att skriva mer än vad jag gjorde. Något jag inte hade förväntat mig är hur mycket jag skulle lära mig genom att blogga. Det är verkligen fantastiskt roligt samtidigt som det är lärorikt och utvecklande. Utan bloggandet kan jag med säkerhet säga att jag inte hade drivit ett livsstilsmagasin på nätet. Även om jag alltid har haft drömmen om att driva en egen tidning så hade jag utan bloggens hjälp inte förstått att det faktiskt är möjligt. Genom att vara bloggare utmanar jag mig själv att lära mig nya saker. Hade ingen aning om att jag har ett passionerat intresse för fotografi. Visst har jag fotat tidigare men det var på ett annat sätt. Idag månar jag om att ta bilder som har något att säga precis som de ord jag skriver.

Genom bloggen blir det också tydligt hur mycket som händer här i Hult på ett år. Även om VisaLiza inte är en dagbok så blir det ju ändå ett slags tidsdokument över mitt liv. När jag startade upp bloggen var jag inne i en fas då jag målade alla möbler i Hult vita. Skulle gärna måla lite fler möbler här hemma men det var länge sedan jag hade tid att hålla i en pensel nu. Idag är det andra saker som upptar min tid vilket också påverkar innehållet på VisaLiza.

Med åren som har gått har jag också blivit modigare och vågar tycka mer. Kan ju låta lite märkligt att inte våga tycka på sin egen blogg. För mig var det dock viktigt att VisaLiza inte skulle vara en politisk blogg även fast jag själv är politiker. Fast det går ju inte riktigt att dela upp de olika viktiga delarna i sitt liv. Idag vågar jag plocka fram ämnen som kan vara svåra och lyfta fram hur jag ser på dem. Det finns oändligt många frågor som intresserar och berör och det känns verkligen bra att ha ett forum där jag kan skriva ner och sortera mina tankar. I tre år har bloggen varit en del av mitt liv och idag skulle det kännas konstigt att inte ha min blogg.

Måste ju säga några ord om bilden också. Det är något jag har lärt mig att man skall ha med bilder i sina inlägg om de skall bli lästa. Bilden måste inte ha något med texten att göra, bara genom att finnas där gör den texten mer intressant. Den här bilden har faktiskt en hel del med texten att göra eftersom den är tagen 1 augusti 2010, alltså dagen då jag startade VisaLiza. Minns vilket sjå jag hade att få våra fyra kattungar att sitta stilla tillsammans så jag kunde ta ett kort. Ett enda kort lyckades jag ta där alla satt stilla och nästan tittade in i kameran. Fast ett kort var allt som räckte och bara några minuter efter att jag lagt upp kattungarna på annons började människor att ringa. Kattungarna flyttade sedan till olika väderstreck till Göteborg, Tjörn, Kungshamn och Hedekas.

Mina ord har tagit slut...

Det är lite märkligt det här med förhållandet till det skrivna. Oftast har jag en mängd saker som jag inte bara vill utan nästan måste skriva om på en dag. Det är ju så fantastiskt roligt att skriva att det inte går att låta bli. Det finns så många berättelser att berätta och saker att visa och dela med sig av. Att blogga och att skriva för Livåleva är något jag verkligen älskar. Sedan jag lärde mig att skriva har det nog inte passerat en enda dag utan att jag skrivit något. Under nästan tjugo år skrev jag dagbok i stort sett varje dag. Skrev ner mina tankar och funderingar över dagen som gått, över sådant jag drömde om, kring sådant som var svårt, ja allt rymdes mellan pärmarna på mina dagböcker. Så plötsligt slutade jag för några år sedan. Det passerade veckor utan att jag skrev något och till slut slutade jag helt. Kanske hade jag tillräckligt med att leva livet istället för att skriva om det. En blogg blir ju till viss del som en dagbok, här finns mina tankar om det lilla likväl som det stora fast minus det mest privata som rymdes i dagböckerna. De senaste dagarna är det som att mina ord helt har tagit slut. För mig som är van vid, som förlitar mig på att ha orden nära blir det plötsligt mycket konstigt när de inte bara kommer till mig. Fast kanske är det bara så att mitt huvud behöver lite vila!

Katter kan verkligen konsten att vila och ta det lugnt i livet, kanske skulle jag lära mig lite av dem

Kan inte låta bli att lägga upp en bild till på de söta små liven som vi hade förmånen att ha oss oss  förrförra sommaren