På en ö alldeles nära

Förra sommaren var de långväga resornas sommar medan denna varit en sommar på hemmaplan. Båda sorterna har sin charm och denna sommar om någon var onekligen helt rätt att tillbringa på hemmaplan. Trots att jag är född och uppväxt i Bohuslän är det fortfarande platser här som jag inte har besökt. Platser som är välbekanta till namnet men som jag bara passerat förbi eller möjligen besökt i tanken. Bohus-Malmön är en av dessa platser som jag inte hade besökt tidigare. Kanske ligger ön för nära för att jag skulle komma på tanken. Det blir ju gärna lätt att platser som ligger långt borta de anstränger en sig för att komma till medan platser alldeles nära tänker en att det inte behövs någon planering och så glöms det bort.

Sinnebilden för Bohuslän! Hav och klippor.

En dag i juli var jag och besökte en väninna i Hunnebostrand och sedan tog vi färjan över till Bohus-Malmön för att äta lunch och promenera. Besöket visade sig bli lite längre än vad vi tänkt oss eftersom när vi efter lunchen kom tillbaka till parkeringen då pågick det ett lopp på ön. Att komma därifrån var inte att tänka på vilket gjorde att vi fick oss en riktigt lång promenad.

Här och var finns minnen från stenhuggeriepoken

Ön är verkligen sinnebilden för Bohuslän med sina klippor och med havet. Precis så här ser mina barndomsminnen ut. När jag var riktigt liten brukade mamma, pappa och jag ta vår båt ut till öarna i närheten av Marstrand. Vi packade med oss mat för en heldag och valde sedan en ö med gott om plats för både lek och bad.

Bohus-Malmön bjuder på promenadstråk i ett charmigt bohuslänskt samhälle men också på fina naturvägar. Riktigt fint att det dessutom finns gott om badplatser längs vägen.

Redan nu ser jag fram emot att höstpromenader på den mysiga lilla ön. Det tar inte lång tid att åka dit vilket gör det till ett perfekt utflyktsmål under hösten. Jag älskar visserligen sommaren men Bohuslän är nog som allra vackrast om hösten. Kontrasten är så vacker mellan klipporna och träden som skiftar från grönt till gult och orange.

Den första sommarmånaden

Sommardagarna passerar en efter en och det slog mig idag att vi nu är flera dagar in i juli. Det är ju trots allt sommar även om vädret bitvis har lite svårt att förstå att det är så. Jag brukar ju samla ihop månaden som har gått och skriva lite om de dagar som har passerat. Tycker så mycket om att göra den där avstämningen varje månad. Fint att se hur mycket som kan rymmas i en månad och hur mycket glädje det finns i vardagen. Det är ju de glada stunderna som förevigas på bild och då blir det tydligt att varje dag finns det något som varit så fint att det måste fotas. Härligt att se all den samlade glädjen helt enkelt.

Juni har varit en trädgårdsmånad, det trots att jag inte riktigt hunnit med trädgården. Jag ser det dock som en övning i att acceptera att allt inte måste vara perfekt. Jag kan välja att se ogräset eller så kan jag välja att njuta av alla de fantastiska blommor som jag planterat genom åren. Nu har trädgården verkligen växt upp och blivit den färgsprakande oas jag alltid önskat mig.

Juni betyder sommar och det är ju också en månad som betyder skolavslutning. Tänk när hösten kommer då går båda de yngsta tjejerna på högstadiet. Alldeles nyss var alla fyra flickorna just småflickor medan två av dem nu är vuxna och utflugna och de andra två på god väg.

När lusten fallit på har jag rensat ogräs i trädgården, men helt ärligt har jag hellre fikat i rosenträdgården. Fick dessutom besök en dag av en väninna med en tjusig Pontiac från 1959. Medan vi satt där i rosenträdgården och drack kaffe hörde vi bilarna som körde förbi att sakta in och titta på hennes fina bil. En stannade till och med för att titta ordentligt. 

Sommaren bjuder verkligen in till både fika och utflykter och jag har sett till att hinna med båda. Har sett nya platser och fikat med kära vänner på favoritplatser med bekant utsikt. Onekligen svårslaget! Mellan varven har jag dessutom äntligen ro att läsa igen. Alla de där böckerna som jag köpt det senaste året har bara samlat damm i bokhyllan fram till nu. En efter en blir nu lästa och det är verkligen härligt att kunna förlora sig i främmande världar och berättelser.

Midsommar firades med traditionellt väder och med goda vänner. Fint och ganska stillsamt och alldeles, alldeles perfekt helt enkelt!

Tillsammans med Sophie och Regina for jag iväg till ett pelargonmuseum på Orust och längtar redan tillbaka. Blommorna var verkligen smått fantastiska. Det är något särskilt med pelargoner... eller snarare något särskilt med blommor över lag. Nu blommar rosorna i rosenträdgården och dessutom den vackra doftpionen. Varje blomma som blommar blir till min absoluta favorit! Kanske är det så att jag helt enkelt älskar blommor utan att behöva välja någon särskild favorit

Sommaren skall enligt mig innehålla jordgubbar, utflykter, tid med kidsen, trädgård och mycket fika. Hittills har sommaren precis det innehållet. Dessutom har jag hunnit med att fira gammelkatten Selmers födelsedag. Nu är han 17 år och en gammal och ibland lite vresig gubbe. Fast vi står allt ut med varandra katten och jag och nu väntar resten av sommaren på oss.

Binz

När jag gjorde min årskrönika för några dagar sedan satt jag och tittade igenom bilder från året som gått. Så många vackra platser jag varit på och så många resor som gjorts. Den resan som nog gjorde djupast intryck på mig var resan Frida och jag gjorde till Rügen i Tyskland. Trots att vi bara var där i lite mer än ett dygn så vandrar mina tankar ofta till den resan. Exakt vad det var som gjorde just den resan särskilt speciell vet jag inte riktigt egentligen. Det var förvisso otroligt vackert, men jag har varit på många vackra platser. Mitt resesällskap var synnerligen trevligt, men jag brukar sällan resa med otrevliga människor. Kanske var det då den oväntade gåvan att få en sommarhelg vid havet i slutet av september. Att solen sken från klarblå himmel och det var varmt som en sommardag. Kanske var det just kombinationen av allt det vackra, en vän där samtalet alltid är otvunget och att vi besökte sommaren.

På resans andra dag som var en söndag passade vi på att se lite av ön. Vi hade sett orten Binz på kartan och såg att den låg intill Prora som var vår enda egentliga måste på hela resan. Eftersom Binz låg nära intill tänkte vi att det kunde vara en passande plats att besöka. När vi väl kom dit snurrade vi runt och försökte hitta en parkering i centrum men utan resultat. Konstaterade att där verkade ändå ganska tråkigt och bestämde oss för att fortsätta vidare direkt till Prora. Det visade sig vara enkeltriktat i stort sett överallt vilket innebar att vi tvingades in på en väg vi inte alls hade tänkt oss. Först lite irriterade men ganska snart byttes det mot ständiga utrop om hur vackra husen var.

Vilken tur att det var enkelriktat och att vi med det inte gav oss av och missade denna otroligt vackra lilla plats. Nästan så att det var löjligt vackert och pittoreskt.

Vi tog oss tid att strosa genom en park och kom sedan ut till huvudgatan som ledde oss ner till havet och piren. Där möttes vi av en oändligt lång sandstrand och vatten som glittrade i solskenet.

På stranden fanns lustiga små solstolar som även fanns att köpa som souvenirer. För den som så önskade gick de att köpa som prydnadssak, kylskåpsmagnet eller varför inte som motiv på en t-shirt?

Sen var det ju den där sanden. Alldeles perfekt och härlig att gå barfota i.

Vi strosade i sakta mak, njöt av utsikten och av solen. Av att allt var så där löjligt perfekt som livet väldigt sällan är. En stund helt utan stress och där det var möjligt att bara vara. 

Besöket i Binz avslutades med fika på ett konditori med ett gigantiskt utbud av kakor, tårtor och bakelser. Svårt att välja när valmöjligheterna är många! Till sist lyckades vi bestämma oss, fikade i lugn och ro och fortsatte sedan till Prora.

Sommarens slut

Första september idag och med det har vi gått in i en höstmånad. Det har ju redan känts som höst en tid men nu tycker jag det är mer acceptabelt när kalendern visar på höst. Augusti var sitt väder till trots en riktigt härlig månad. Inte riktigt lika mycket resande kors och tvärs som under juli vilket faktiskt var lite skönt.

Månaden inleddes med en vecka då kidsen och jag åkte till Trollhättan varje dag för att tjejerna skulle vara med på fantastiska Popkollo. De ägnade dagarna åt sång och jag ägnade dagarna till att skriva på min mastersuppsats.

Under sommarlovets sista vecka hann vi med att skörda i trädgården, ta en tur till Varberg och dessutom ge oss ut i skogen och plocka bär. Jag läste dessutom om Det kallas manshat av Carin Holmberg som är en alldeles fantastisk bok. Har du inte läst den så LÄS! Lite skrämmande dock att den fortfarande känns lika aktuell tjugo år efter att den först publicerades.

Under den där sista veckan hann kidsen dessutom med att gå på cirkusskola tillsammans med Cirkusexpressen. Största händelsen i augusti måste dock vara att Camilla och jag startade CamiLiza Podd. Vi spelade in ett provavsnitt för att känna oss för lite och sedan körde vi igång på allvar. Idag publicerade vi avsnitt nummer två och det känns verkligen fantastiskt roligt. Vi har fått fin respons på podden och har riktigt kul när vi spelar in. Tänk att det skulle dröja så länge innan vi hittade ett gemensamt projekt att satsa på.

När skolan drog igång för kidsen satte också arbetet med politiken och med folkbildningen igång igen. Det är verkligen en fin förmån att få möjlighet att syssla med sådant som jag älskar allra mest. Som medlemsutveckling, internationella frågor, sociala medier och det dessutom med inspirerande och engagerande människor.

Lite färre utflykter den här månaden men en riktigt fin gjorde Sophie och jag till Tjolöholm slott. En otroligt vacker plats med spännande historia. Det regnade hela dagen vi var där men vi var riktigt nöjda ändå. Besöket gav mersmak och vi vill gärna komma tillbaka och se trädgården ordentligt.

Något som har varit lite av en prövning under sommaren har varit köket här i Hult. Äntligen börjar slutet närma sig och snart är det färdigt. Jag verkligen längtar efter att slippa ha kylskåpen i vardagsrummet och att ha ett funktionellt kök. Augusti avslutas som alltid med att jag fyller år på dess allra sista dag. I vanliga fall brukar det innebära att jag ställer till med kalas men inte i år. Istället får det bli ett ordentligt invigningskalas när köket är helt klart. Då skall jag baka och laga mat i mängder och fylla mitt kök med goda vänner och mycket skratt.

Hällekis säteri

När sommaren mer liknar höst får en tänka tillbaka på mer sommarlika sommardagar. Är på humör för att åka på utflykt och hoppas på mer sol och blå himmel. En plats jag gärna skulle vilja besöka igen är Hällekis säteri. Är lite svag för slott och herrgårdar måste jag erkänna. Skyller detta på en tidig förtjusning i Jane Austens böcker. När en har läst hennes böcker och förälskat sig i miljöerna och karaktärerna är det nog nästan omöjligt att inte känna ett intresse för platser som Hällekis säteri.

Visst går det att föreställa sig att Austens böcker skulle kunna utspela sig precis här!

Solsken, trädgård och vacker miljö vad mer kan önskas?

Jag fullkomligt älskar pelargoner och på Hällekis såg jag några av de tjusigaste exemplaren jag sett. Köpte dessutom med mig några sorter hem som nu två år senare fortfarande växer och frodas.

Det finns ett riktigt trevligt café på Hällekis. Taket är fullt av vindruvor vilket fick mig att vilja odla egna vindruvor. Vem vet kanske det är något jag borde satsa på till nästa säsong.

Förutom att deras café är mysigt finns det gott om fika att välja mellan.  Tillräckligt mycket för att valet skulle vara tämligen svårt!

Sommarutflykter är onekligen bland det allra bästa en kan göra. Fast när jag tänker tillbaka har nog de finaste utflykterna jag gjort varit under september och oktober. För när jag väl har accepterat sommarens avslut så njuter jag verkligen av hösten. Det är en tid för nystart och en tid då en är utvilad efter sommaren. Börjar så smått längta efter mustiga soppor, stickade tröjor och levande ljus.

Tidigt om morgonen

Under roadtripen i Skåne insåg Regina, Sophie och jag att vi passerat alldeles i närheten av Ales stenar när vi var ute och körde. Vi hade helt enkelt missat en plats som är ett måste att se om en befinner sig i närheten. Fast vi hade ju redan passerat och tanken var inte att åka tillbaka till det hållet igen. Vårt B&B serverade frukost först klockan nio så vi passade helt enkelt på att ge oss av tidigt om morgonen innan frukost. På så vis hann vi med det som skulle göras under dagen samt att se Ales stenar. Vi var lite förvånade över att det inte var så bra skyltat och lyckades köra några omvägar på vägen dit. Å andra sidan ligger det en charm i att köra fel eftersom en då hittar platser som en annars hade missat. För vår del fick vi se otroligt pittoreska stenhus, gårdar och rosor alltid dessa vackra rosor.

Jag är verkligen glad att vi valde att ge oss ut på tur tidigt om morgonen. Vilken otroligt vacker plats, svårt att börja en dag på ett bättre sätt tror jag. Vacker vy, härligt väder och fint sällskap är en perfekt kombination.

Redan på avstånd är skeppssättningen imponerande. Än mer imponerande än den i Blomsholm som vi besökte förra året.

Inte svårt att förstå varför de som en gång skapade skeppssättningen valde den här platsen. Något så vackert som en skeppssättning behöver en lika vacker plats för att göras rättvisa.

Här är en kulturarbetare som hjälper till att hålla marken fin och landskapet öppet.

En fantastisk plats att besöka, en sådan där som en lägger i minnesbanken för att alltid minnas. Vissa stunder och vissa platser är sådana att en redan i stunden kan känna att det är något som alltid kommer att finnas kvar.

Sälsafari

I november när jag var i Sydafrika gjorde vi några fina utflykter. Den mesta tiden spenderades i Community House med föreläsningar och det gör att de utflykter som gjordes blev särskilt minnesvärda. Den där första dagen när vi landade i Kapstaden for vi raka vägen till hotellet, lämnade våra väskor och gav oss sedan av igen. Vi hade flugit hela natten och jag var både trött och mör. Landskapet vi färdades genom var dock så vackert att en glömde bort att vara trött.

Första stoppet på vår utflyktsdag var i Hout Bay för att åka på sälsafari.

Det är något alldeles särskilt med att vistas till havs på en båt. Har alltid älskat havet och blir nästan barnsligt glad av att åka båt.

Vet att jag den där första lördagen i Kapstaden önskade att det skulle ha varit soligt. Förvisso var det ganska varmt, men jag saknade solen. När jag gick igenom bilderna från båtresan i Hout Bay konstaterar jag att landskapet kommer mer till sin rätt med det väder som var. Det är något riktigt fängslande med molnen som sveper ner över bergstopparna.

Målet för båtresa var att få se sälar och detta lyckades vi med. Redan innan vi kom fram till platsen där sälkolonin höll till kunde en känna lukten av dem. Har aldrig tidigare funderat över hur en säl luktar men konstaterar att många sälar i grupp luktar mycket och inte helt angenämt!

Som förr och uppväxt i Bohuslän är sälar inte något särskilt exotiskt egentligen. Ändå blir jag lika glad varje gång jag ser en. Den här gången var det dessutom fler än jag hade möjlighet att räkna!

Det är något särskilt med sälar ändå. Ett mycket märkligt djur egentligen. Klumpigt på land men smidigt och graciöst när de är i vattnet.

Livet som säl ser ut att vara ett ganska gott liv. Att ligga på en klippa och njuta av tillvaron är onekligen inte särskilt dumt!

När en tröttnar på att vila är det bara att kasta sig i havet!

Även om det var en upplevelse att se sälarna är det ändå landskapet som gjorde störst intryck. Kombinationen av klippor, hav och moln var både dramatisk och vacker.

Fördelen med att alltid ta många bilder är att det blir möjligt att upptäcka detaljer som en kanske missade där och då. Det finns dock en risk med att alltid betrakta världen genom kameran eftersom en då inte blir så social. Behöver bli lite bättre på att hitta en balans mellan fotograferandet och det sociala. Samtidigt är det ju så otroligt roligt att fotografera och tänk, hemska tanke om en skulle missa någon detalj och sedan gräma sig över det!

Samma klippa fast från ett annat perspektiv. På väg till nästa stopp stannade vi en stund för att titta på utsikten. Samma vyer fast ur olika perspektiv. Andlöst vackert och något som jag alltid kommer att bära med mig.