Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 

Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!

Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015

Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.

Efter lång tids tystnad

Efter en lång tystnad är det märkligt svårt att ta steget att skriva igen. Att bestämma vad det första inlägget ska handla om. Jag valde i slutet av sommaren att helt pausa att blogga. Skrivandet rymdes inte i livet och bloggen blev till ett dåligt samvete istället för något kreativt och roligt. Under en tid valde jag att skala bort allt som inte gav energi och som inte kändes roligt. Allt som gav mig dåligt samvete sattes på paus om det var möjligt. Vissa saker är inte möjliga att välja bort, en har trots allt en del måsten i livet som inte är valbara. Det var svårt att välja bort sådant som jag tycker om att göra och som jag egentligen ser som viktiga. Första tiden gav det mig än mer dåligt samvete än att inte hinna med allt. Efter en tid ersattes det dåliga samvetet med en känsla av utrymme och frihet.

Efter ytterligare en tid märkte jag hur jag saknade somliga saker medan annat faktiskt kändes bra att ha släppt. Något som jag verkligen saknade var bloggen och skrivandet. Jag är en skrivande varelse, utan skrivandet är jag inte jag. Alltså skriver jag igen! Har ingen aning om hur ofta, däremot vet jag att jag kommer fortsätta så länge som det känns lustfyllt och kreativt. Tror att en paus var alldeles nödvändig för att jag skulle förstå hur viktigt skrivandet är för mig.

Det är helt okej att inte orka

Jag läste ett blogginlägg för en tid sedan som jag har gått och irriterat mig på. Det handlade om hur en på ett enkelt sätt kan hålla sitt hem stökfritt genom att passa på och plocka lite hela tiden och att utnyttja tiden på bästa sätt. Att till exempel passa på att plocka undan på köksbänken och fylla diskmaskinen under tiden som vattnet kokar i vattenkokaren. Förvisso smart tänkt men också ett skuldbeläggande! Jag kanske inte orkar vara effektiv medan vattnet kokar, vad jag behöver är kanske någon minut då jag kan titta ut genom fönstret och göra just ingenting. Mitt hem blir lätt en källa till ångest för min del. En organiserad mamma ska ju klara av att hantera familjen, lösa allt som måste lösas och dessutom se till att hemmet är prydligt. Ett stökigt hem är ett tecken på att du inte riktigt håller ihop. Tror att många av oss är fostrade till att vara duktiga flickor som får allt att funka samtidigt som hemmet dessutom är städat och propert.

På senare tid, egentligen i flera år har mitt liv snurrat ganska snabbt av olika skäl. Alltså står jag ofta sent på kvällen och laddar tvättmaskinen, städar köket och plockar undan medan just vattnet i vattenkokaren bubblar. Oftast leder det till att jag går och lägger mig efter midnatt och först när kag krupit ner i sängen kommer på att jag glömde bort att dricka mitt te som jag kokat vatten till. Jag hade så fullt upp med att vara effektiv att jag helt glömde att det jag skulle göra var att ta en kopp te, en smörgås och sitta en stund i fåtöljen med en bok. Alltså har vattnet kallnat, smörgåsen blev aldrig gjord och boken är fortfarande oläst. Förvisso är hemmet städat men jag fick aldrig den där stunden av lugn och ro som jag verkligen behövde. Så när jag kom hem sent igår satte jag på vattenkokaren och skulle som alltid börja plocka och vara effektiv när jag kände att nu räcker det! Det är okej att inte orka och det är okej att hemmet ibland, kanske till och med ofta är stökigt. Anledningen är ju att jag har fullt upp med att leva livet. Så jag väljer att titta ut genom köksfönstret och lyssnar på vattenkokaren. Gör sedan mitt te och går igenom mitt stökiga matrum och ut på altanen. Där sitter jag sedan under tystnad, tittar på älven precis nedanför och dricker mitt te. Jag är helt ineffektiv, hemmet är stökigt och det är helt okej!

Ljuvligt, härligt och alldeles förfärligt

Så länge jag kan minnas har jag älskat julen. Denna fantastiska högtid med ett skimmer och magi över sig. Som doftar av kanel och kardemumma och bäddas in i ett täcke av snö. Underbar på så många sätt men samtidigt helt förfärlig om en inte är uppmärksam. Det är så lätt att låta sig svepas med i alla krav och måsten som omgärdar julen. Att helt tappa fokus på vad du själv vill och istället försöka uppfylla andras föreställningar av hur det borde vara.

För några år sedan insåg jag att jag inte längre kände någon glädje inför det som alltid varit min favorithögtid. Jag kände mig stressad och pressad och all glädje hade försvunnit. Först på juldagen kunde jag andas ut och börja njuta av julen och ledigheten. Så en dag för några år sedan konstaterade jag att det där inte var tillräckligt för mig. Varför accepterade jag att stressa mig igenom den högtiden som jag egentligen älskar som mest? Alltså bestämde jag mig för att bryta stressen och pressen och istället fokusera på att njuta. Första steget för att nå mitt mål blev att fundera igenom hur jag själv vill ha min jul. Vad med julen älskar jag och vad kändes mindre viktigt? Pepparkaksbak, julmusik och gott om tid att umgås hörde till det som jag älskar. Däremot är jag inte särskilt brydd med traditionell julmat eller julklappar. Julgranen gör mig barnsligt glad och då undrar jag varför jag bara hade en enda?

Förra årets jul, en fin kombination av allt det där som gör julen särskilt härlig!

Jag gjorde en lista med det som var viktigt och en lista med det som inte kändes särskilt viktigt. Nu har det gått några år sedan jag gjorde mina båda listor och jag känner inte längre den där julstressen. Däremot så njuter jag av att gå på julmarknader, av att fika, spelar julmusik på hög volym och jag har flera julgranar. Några stora och flera små. Det är fortfarande mycket som jag vill hinna med innan julen är över. Skillnaden mellan nu och tidigare är att jag har gjort prioriterade val, har rensat bort allt som känns oviktigt och fokuserar på det jag verkligen vill ha. Då är julen åter ljuvlig och härlig och väldigt lite av det stressade och förfärliga. Jag gör helt enkelt så som jag själv vill och struntar i hur mycket eller lite andra pyntar och köper julklappar. Jag gör det som gör mig lycklig och njuter åter av den älskade julen.

Det är mycket liv i livet

Just nu befinner jag mig i en tillvaro där det känns som att tid är en konstant bristvara. Där allt som skall göras behöver prioriteras och ställas mot varandra. Vad är viktigast att göra just idag? Alltså ser hemmet allt mer kaotiskt ut, i trädgården frodas ogräset och de förkultiverade plantorna väller ut över alla bredder i biblioteket. Bloggen står utan uppdateringar och gymmet har glömt bort vem jag är. För första gången någonsin har jag börjat titta ordentligt i min kalender för att se vad som kan strykas på riktigt. Konstaterar att det faktiskt är viktigare just nu att organisera kaoset hemma. Än så länge kan jag komma undan med bohemisk rörighet men det kommer en gräns när en upplever att det är helt omöjligt att komma i ordning. Trädgårdsarbetet går inte heller att prioritera bort. Trädgården kräver att jag befinner mig i nuet vilket jag normalt sett gillar. Det funkar liksom inte att skjuta upp att så i odlingslådorna i juli när jag har mer tid. Det måste göras nu om det alls skall finnas något att skörda i höst. För min del har det onekligen varit en fördel att våren är sen i år.

Den här veckan har blivit lite av en nystart för mig. Då jag prioriterat bort kvällsmöten till förmån för att vara hemma och göra läxor med barnen och att hänga tvätten. Jag har prioriterat bort andra möten för att kunna ägna den här dagen åt att vara i trädgården och igår hann jag med att tillbringa några timmar på gymmet. Samlar ny kraft och konstaterar att planeringen måste bli bättre. Alla de där mötena är nog så viktiga men det måste också finnas balans för att det egna jaget skall orka med och må bra. Tid hemma, trädgård och träning får mig att må bra och hamnar just nu överst i prioriteringsordningen. Sen vet jag ju att får jag ordentligt med påfyllning av just det där då kommer inte något av det andra att kännas särskilt jobbigt eller ansträngande. När saker snurrar lite för fort är det dock allt för lätt att prioritera bort det som gör att en orkar.

Att stanna upp och njuta av solen kan vara dagens viktigaste uppgift!

Alla dessa måsten är de verkligen nödvändiga?

Att göra saker själv, att göra dem från grunden är något som tar tid och som kräver planering. Hembakat bröd är onekligen godast, men det innebär att jag måste prioritera min tid på ett sådant sätt att jag också hinner att baka. I ett hektiskt liv där en har fullt upp med livspusslet är de där prioriteringarna inte helt enkla. Många gånger handlar det om att lösa vardagen så enkelt som möjligt och då blir enkla lösningar det som en lättast väljer.

När tvätten får torka ute känns det betydligt roligare att hänga den. Älskar när kläderna luktar av sommar!

Att försöka göra förändringar när en befinner sig mitt i det där livspusslandet är nog ganska svårt. Särskilt om en verkligen önskar att göra saker i livet annorlunda. För min del är det tydligt så att jag känner mig stressad när jag inte hinner med de där sakerna som jag verkligen vill göra. När jag känner mig stressad över att alla mina plantor måste skolas om och jag egentligen inte har tid. Eller när jag för tredje gången på en vecka köper bröd för att jag inte har hunnit baka. Länge gick jag med ett konstant dåligt samvete och kände att jag aldrig räckte till. Att hur jag en försökte var det inte tillräckligt för att göra allt det där jag ville göra.

Att fika hör i min mening till livets viktigheter

Alltså tog jag mig tiden en dag när livet var lugnt och ledigt och funderade igenom vad jag verkligen tycker är viktigt att prioritera. Var alla de där sakerna jag försökte hinna med verkligen nödvändiga eller kunde jag kanske släppa taget om dem. Att äta bra mat varje dag i veckan hör till det jag ser som riktigt viktigt. Vi har här hemma i Hult under många år gjort matlistor för att underlätta planeringen. Nu började jag göra planeringen samtidigt som jag stämde av den mot min kalender. Dagar med mycket aktiviteter, när barnen skall hämtas och lämnas på olika håll är inte rätt dagar för att lägga lång tid på matlagningen. Alltså planerade jag in mindre tidsödade mat till hektiska dagar, alternativt sådant som kunde förberedas redan under helgen och sedan värmas. Planeringen tar lite tid medan den görs men underlättar livet varje dag vilket gör det värt att lägga tid på.

Kaffe i trädgården är något som ger energi 

Att dricka kaffe i min trädgård så snart solen skiner hör till det som jag verkligen älskar. Alltså släpper jag allt så snart solen skiner, gör mig en kopp kaffe och går ut och sätter mig. Det tog tid att lära mig inse att det faktiskt är helt okej att göra så. Att prioritera något bara för att jag vill och inte för att jag måste.

Hemmagjord marmelad

Jag insåg längs vägen dessutom att även om jag föredrar hembakat bröd så går det precis lika bra att köpa bröd. Dessutom tycker jag ju bäst om att äta knäckebröd och övriga familjen bryr sig inte så mycket. Alltså bakar jag när tid finns och när lusten faller på. I övrigt köper jag bröd och konstaterar att det fungerar alldeles utmärkt. Marmelad och sylt däremot prioriteras eftersom ingen i familjen hittat någon köpt sort vi gillar.

Mammas hembakta bullar

Bakning hör till sysslorna som jag verkligen gillar att ägna mig åt när jag känner att jag har tid. Däremot har jag insett att det tråkigaste jag vet är att baka kanelbullar. De är fantastiskt goda att äta men vansinnigt tråkiga att göra. De köpta är dock aldrig lika goda som de hembakta vilket skapar ett dilemma. Fast lösningen visade sig vara enkel! Mamma tycker nämligen att det är roligt att baka bullar och jag lämnar med varm hand över det till henne när hon är på besök i Hult.

Det finns givetvis fler måsten i livet, många av dem är alldeles nödvändiga och går inte att komma undan. Men planering har en tendens att göra dem mindre jobbiga och på så vis mindre krävande. Genom att sortera bort sådant som en faktiskt inte behöver göra blir livet lite enklare har jag upptäckt. Om jag dessutom planerar det övriga blir hela tillvaron helt annorlunda. Inte så att jag egentligen har mindre att göra men jag har plötsligt mer luft mellan sysslorna och hinner bättre med sådant som jag verkligen vill!

It´s the most wonderful time of the year

Det är måndag och jag har helt gått in i christmasmood. Jag förstår verkligen inte konceptet med julstress, istället väljer jag att njuta så mycket som det bara går. Spelar julmusik på hög volym och frossar i mat smaksatt med sådant som saffran och kanel. I övrigt tänker jag som så att det som hinns med det hinns med och det blir julafton oavsett. Kanske är det åldern som gör det enklare att förhålla sig till högtiden och i så fall är det onekligen en fördel med att åldras. Kanske är det också en insikt om att det är synd att stressa bort sin favorithögtid. Förr om åren har jag haft långa listor med alla måsten innan det fick lov att bli jul. Allt skulle vara perfekt städat, all mat skulle vara klar innan julafton, det skulle göras eget godis och bakas. Numera gör jag fortfarande allt det där men bara de delar som är roliga, annars låter jag det vara. Förr längtade jag efter stora julkalas, med huset fullt med folk och massor av mat och aktiviteter. Idag ser jag istället fram emot en stilla jul med bara familjen hemma. Vi har ingenstans vi behöver åka, inga tider att passa och helt enkelt inte några måsten alls. Skulle jag önska mig något mer är det i så fall ett strålande vackert väder. Det behöver inte vara snö, men jag önskar mig sol och långa promenader med vovvarna. Fast skulle vädret vara dåligt då tänder jag istället massor av ljus, spelar mer julmusik och ser det som en fin anledning att sitta i soffan och läsa.

Skulle inte köpa mer julpynt men kunde inte motstå en ljuslykta med texten till min favoritjulsång

En månad som kändes längre än alla andra

Varje månad tänker jag samma sak, märkligt vad fort tiden går. Ännu en månad har passerat och nu närmar sig det här året sitt slut. Oktober har varit en galet händelserik månad, det känns nästan som om jag har proppat in aktiviteter för flera månader i denna enda månad.

Oktober inleddes på allra bästa sätt, på ett soligt Bommersvik. Två dagar ägnades till politiska studier vilket var otroligt trevligt och inspirerande. Blir alltid så otroligt peppad av förmånen att umgås med folkrörelsemänniskor. Det finns så otroligt mycket kraft och engagemang runt om i landet och det är fint att få vara en del av.

Från Bommersvik for jag vidare till Göteborg för fotografering tillsammans med Pinup Akademin. Tänk jag hade nog aldrig trott att jag skulle bli kalenderflicka i en pinupkalender men det var en otroligt rolig upplevelse och jag ser med spänning fram emot att se den färdiga kalendern. Så kul att ibland få utmana sig själv och göra saker som faller lite utanför sin komfortzon. Väl hemma igen var det dock alldeles vanliga aktiviteter som gällde. Som att skriva på min uppsats som aldrig tycks blir klar, att fika i trädgården samt att hålla kurser om sociala medier. Bara skojigheter helt enkelt!

När dottern Anna fyllde år for vi några dagar till Edingburgh och njöt av härliga höstdagar, vackra vyer och fantastiskt god mat. Det var några år sedan jag senast var i staden och jag kände att jag saknat att inte vara där. Vissa platser känner en onekligen en särskild koppling till och för mig är Edingburgh en sådan plats.

Oktober har bjudit på många vackra höstdagar och jag har äntligen haft tid att ta tag i min försummade trädgård. Har sedan tidigt i våras haft planer på att anlägga en ny plantering men det har inte hunnits med förrän nu. Förutom att den nu är på plats har jag också fyllt den med härliga vårlökar och kan njuta av fina blommor redan till våren och sedan i lugn och ro fylla på med sommarblommor. Just det där med tid är en viktig faktor, särskilt konsten att kunna ta sig tid. Känner att jag har blivit bättre på att styra om min kalender och prioritera sådant som är extra viktigt. Som att greja i trädgården eller att umgås med mina vänner. Lätt hänt att det där hamnar långt ner i prioriteringarna när en har mycket att göra.

Det nya köket är nästan färdigt och jag märker hur min lust att baka och laga mat har återvänt. Tänk så mycket enklare och roligare allt är med ett ordentligt kök. Lite småsaker kvar som skall fixas men sedan är vi faktiskt klara. Nästa projekt får vänta fram till i januari efter att julen har stökats undan.

Något som kändes lite vemodigt den här månaden var avslutningsfesten för Socialdemokraterna i Bohuslän. Efter årskiftet ser distriktet annorlunda ut eftersom valkretsarna i vårt område har förändrats. Det känns lite märkligt att jag inte längre ska vara med i samma organisation som jag varit de dryga tjugo år jag har varit engagerad. Sa,tidigt är det spännande med möjligheten att få vara med och forma något nytt. Festen var riktigt trevlig och jag fick chansen att inviga en klänning med rosor på som jag ännu inte haft tillfälle att använda. Kändes onekligen som en given klänning till en sådan tillställning.

Just klänningar känns som ett avslutande tema för oktober. I helgen som gick var Sophie och jag på Vintagemässa i Trollhättan. Mysigt och riktigt fint ordnat med gott om vintagekläder och även lite prylar. Fyndade en alldeles fantastisk festklänning, en sommarklänning och en dräkt, samtliga från 60-talet. Förutom att det var synnerligen fina fynd var det också en riktigt härlig dag att vara iväg. Sophie och jag strosade i trollhättan i solskenet, fikade och tog det lugnt. En alldeles perfekt lördag helt enkelt och en fin avslutning på en mycket händelserik månad.

Tid för detaljerna

Det har varit en riktigt fin höstdag idag. Med mild luft, sol och möjlighet att vara ledig. Så fint att ibland kunna välja bort alla måsten för sådant som en helt enkelt vill göra. Som att spendera någon timme med att köpa nya blommor till både hus och farstutrappen, som att dricka kaffe i sängen och att äta lunch riktigt länge. Eller varför inte ta en lite längre promenad med hundarna och verkligen ta sig tiden att se detaljerna i landskapet där vi promenerar. Sådant har jag gjort idag, sådant där som jag inte riktigt tar mig tiden att göra när det ständigt är så mycket annat som måste göras. Det märkliga är att när en tar sig tiden för allt det där som en önskar göra men inte måste, då blir alla måste plötsligt mindre tunga. Då går det av bara farten att ta tag i tvätten eller sopsorteringen eller vad det nu kan vara som är viktigt. Det roliga ger kraft och energi nog att få det tråkiga att kännas alldeles acceptabelt. Jag vet ju att det är så, ändå glömmer jag mellan varven och prioriterar bort det där som jag helst vill lägga min tid på. Alltså blev den här dagen till en dag då jag helt valde att göra det jag ville men ändå hann med det som måste göras av bara farten. Ska försöka komma ihåg att det är ju så det är tänker jag.

Sporadisk närvaro

Det blir just nu tämligen sporadiska uppdateringar här på bloggen. Det är mycket som skall hinnas med i livet just nu och dessvärre har bloggen inte riktigt hunnits med. Men var lugna den finns kvar bland mina prioriteringar och snart kommer uppdateringarna åter att bli fler. För den som ändå är nyfiken på vad som sker när jag inte uppdaterar så finns jag på Instagram och där är uppdateringarna betydligt fler. Så snart jag har en ledig stund väljer jag just nu att vara i trädgården. Gräver i mitt potatisland och mina odlingslådor för att kunna så till helgen. Jag har ägnat mig åt att skola om mina plantor och sedan ställa in dem i växthuset. Blir smått lycklig över att se växthuset åter fyllas med grönska. Min trädgård är den plats på jorden som jag älskar allra mest. Den är min stora stolthet och min plats för återhämtning och vila. En anledning till att jag inte tycker om vintern är att jag då inte har samma tillgång till min trädgård som under resten av året. Den tiden som är nu älskar jag däremot. Nu när det gröna är så där alldeles nytt och när en blir fånigt glad över att det åter är varmt ute och över att hela skogen i Hult är fylld med kvittrande fåglar. Då gör hjärtat små glädjesprång och det går som inte att motstå lyckan helt enkelt!

Mitt liv genom Instagram den senaste tiden

Dags att skolka lite

Drömmar är ju ofta ett bra sätt att avgöra om en är stressad eller ej. Eller rättare sagt så är det för min del men möjligen inte för alla. När jag i mina drömmar väver in saker från mina dagar på ett märkligt sätt brukar det vara dags att försöka varva ner och vara ledig. Som i valrörelse när jag drömde att en kamrat och jag var hemliga agenter på uppdrag och färdades med en undervattentandemcykel. Då var det bara att inse att jag behövde lite ledigt från politiken. Eller eventuellt söka professionell hjälp för drömtydning!

Nu befinner jag mig där igen där ledig tid nog är att prioritera. Drömde en natt alldeles nyss att jag var tvungen att åka till försäkringskassan för att få ett personbevis. I min dröm låg den enda tillgängliga försäkringskassan i Langa i Kapstaden. Förvisso var själva byggnaden en ytterst ordinär svensk myndighetsbyggnad men likväl låg den i en kåkstad i Sydafrika. Väl där fick jag vänta i timmar i olidlig värme innan det till sist var min tur. Något personbevis kunde jag dock inte få. Inte på grund av det faktum att detta sköts av skatteverket utan för att jag var tvungen att lösa en uppgift först. En väninna har strul med sin mail som inte vill fungera som den ska vilket onekligen är både frustrerande och irriterande för henne. Av någon anledning var jag tvungen ordna detta för henne innan jag kunde få mitt personbevis. Dessvärre misslyckades jag med uppgiften och lyckades istället vidarebefordra all hennes mail till en person som jag jagat den senaste tiden. Eller jagat är kanske inte rätt uttryck jag har snarare varit angelägen om att få besked i frågor som står stilla men eftersom jag misslyckats i detta har känslan av att vara tjatig istället infunnit sig!

Nåväl personen i fråga blir i min dröm upprörd över alla mail hen får skickat till sig och ringer och är mycket otrevlig och skäller ut min väninna. Hon svarar med en polisanmälan och båda är synnerligen irriterade på mig och försäkringskassan konstaterar att jag misslyckats helt med min uppgift. Förutom att jag inte får något personbevis måste jag därför ägna den kommande månaden åt att klistra igen och frankera alla deras kuvert!

 Konstaterar att jag just nu har många projekt som snurrar på samtidigt som jag inte har full kontroll över hela processen. Alltid svårt att behöva invänta andras medverkan samtidigt som det är alldeles normalt och bara att förhålla sig till. Undermedvetet känner jag nog just nu att mina vänner får stå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte hinner med att träffa dem så som jag skulle önska. Resultatet blir således märkliga drömmar som ibland borde skrivas ner då de innehåller material nog att fylla en hel bok! Den stora fördelen med detta är att jag oftast vaknar på ett gott humör. Det är som omöjligt att vara sur när en har så märkliga drömmar att tolka.

Det enda rätta den här helgen har således varit att skolka från de flesta av mina måsten till förmån för viktiga saker. Sådant som att gå på loppis med kidsen, fika med barn och barnbarn, dricka kaffe hemma hos bästa vännen och fnittra åt just ingenting, dricka ännu mer kaffe fast i en vitsippsbacke, hänga i min trädgård och att tillbringa några timmar på gymmet. Alla mina måsten finns förvisso fortfarande kvar men märkligt nog känns de betydligt enklare att hantera.

Här någonstans ligger det enligt mina märkliga drömmar en svensk försäkringskassa!

Avklarade små projekt

Just nu är jag inne i en synnerligen effektiv period. Jag tar tag i saker som blivit liggande under lång tid och ser till att få saker avslutade. En del stora saker som att ta tag i min mastersuppsats och andra lite mindre som att stryka gardiner eller att sy i knappar. För två år sedan köpte jag en kappa på loppis. Redan då när jag provade den kände jag att den var alldeles för lång i ärmarna. Ett ganska vanligt problem för mig som är kort. Eftersom kappan passade bra i övrigt köpte jag den trots allt och tänkte att jag kan ju lägga upp ärmarna. Kom hem med kappan, hängde in den i garderoben och har sedan inte använt den alls eftersom den inte passade.

Så idag när jag hängde undan mina vinterkappor hittade jag min fina lila kappa och tänkte att nu får det vara nog. Jag kan ju inte ha en kappa hängandes i garderoben och aldrig använda den. Alltså bestämde jag mig för att helt enkelt ta tag i att sy upp ärmarna. Det var betydligt enklare än vad jag väntat mig och nu har jag plötsligt en härlig vårkappa att använda.

När jag ändå plockat fram nål och tråd passade jag på att åtgärda lite fler plagg som blivit liggande. En av dem en riktig favorit. En klänning med söta små fåglar som under lång tid har saknat en knapp och där flera suttit löst. Inte heller det tog särskilt lång tid och en kan ju verkligen fundera över varför det skall vara så svårt att ta tag i den där projekten. När kappa och klänning var ordnade fortsatte jag att laga kläder för barnen, sy i knappar i en kofta och kände mig synnerligen nöjd när allt var klart. Bockar av punkten laga kläder på min lista och tar tag i nästa. Så otroligt skönt att få gjort allt det där som blivit liggande och som känts jobbigt just för att jag inte tagit tag i det!

Vardagsplanering

Jag är en planeringsmänniska! Älskar att planera, skriva listor och sedan kunna stryka och bocka av. Vi är en aktiv familj som ofta är på språng och då är planering och struktur alldeles nödvändigt för att vardagen skall fungera. Bästa hjälpen för en fungerande vardag är som jag ser det vår matplanering. Jag sätter mig ungefär varannan månad och planerar middagarna för de kommande två månaderna. Från början planerade jag två veckor i taget, men eftersom det tar tid att sitta och gå igenom recept och få till bra matveckor så var det lika bra att ta ett lite större grepp. Jag återanvänder ofta de gamla planeringarna och lägger in familjens favoriter i den nya planeringen. Samtidigt älskar jag att testa nya recept och pröva ny mat vilket gör att det blir mycket omväxling också.

Under en tid i början av året orkade jag inte ta tag i att göra en ny planering, det var så mycket annat som pockade på både tid och uppmärksamhet. Alltså stod jag varje eftermiddag och konstaterade att jag hade inte en aning om vad det skulle bli till middag och visste knappt ens vad vi hade hemma. Utan planering blev det tråkig mat, utan variation eller inspiration. Alltså var det bara att ta sig tiden att sätta sig ner med kokböckerna, några dessutom alldeles nya för lite extra inspiration och sen kunde planerandet börja. Jag gillar ordning och reda helt enkelt och nu är allt i sin ordning när min matplanering åter är på plats. Jag vet vad som skall lagas och med det också vad jag behöver handla. Praktiskt, smidigt och skönt. Dessutom en anledning till att med jämna mellanrum se det som alldeles nödvändigt att investera i nya kokböcker.

Hur skall jag hinna med allt?

I förra veckan kände jag verkligen en stark oro över hur jag skulle få tiden att räcka till. Kände mig trött och under press över alla måsten som helt enkelt måste genomföras. När en har mycket att göra behöver en prioritera om och välja annorlunda. Det som har varit enklast att prioritera bort då har varit träningen. Det har varit enkelt att välja bort den eftersom det frigjort tid för annat. Fast träningen är ju nyckeln till allt, det är ju den som gör att jag orkar och att jag mår bra.

Alltså tänk om och tänk rätt! Har sett till att noga planera in träningen i vardagen igen, bokat in tid med min PT och så har en vecka passerat. En vecka med regelbunden träning är något helt annat än en vecka utan träning. Känner mig åter pigg och fylld av energi. Har till och med tagit tag i den där listan med saker som jag borde ha tagit tag i för länge sedan. Lite märkligt hur en kan må bättre av att göra mer. Fast egentligen inte särskilt konstigt alls med tanke på hur himla roligt det faktiskt är att träna. Märkligt hur jag hinner glömma bort det om det går för länge mellan passen. Då börjar jag istället att komma på ursäkter för att slippa träna. Det är dock inte många dagar som krävs för att åter vara tillbaka i sina gamla vanor och åter vara en tränande människa. Gör mer och orkar mer och känner nu inte alls någon oro för att livet innehåller mycket som skall göras.

Löpning och styrketräning hör till mina favoriter. Trots att det varit så i några år nu är jag fortfarande förvånad. Tänk att jag är en sådan människa som gillar att springa och att lyfta tunga saker!

It's complicated!

Mitt förhållande till bloggen och till tiden är lite komplicerat just nu. Har så mycket jag vill skriva om samtidigt som jag har så pass fullt upp med livet att jag inte riktigt hinner med. Fast just det här med att skriva och att fotografera hör till något av det roligaste jag vet att lägga min tid på. Att vara vuxen innebär dock ibland att en måste ge avkall på det en vill göra till förmån för det som måste göras. Då är det dock tur att mycket av det som måste göras dessutom är sådant som är riktigt roligt.

Någonstans längs vägen från Windhoek till Swakopmund

Bloggen är aldrig ett måste utan har alltid varit något roligt och som jag ser fram emot. När annat kan vara svårt att skriva är det sällan svårt att hitta orden och bilderna att dela med mig av. Har ägnat mycket tid åt att redigera mina bilder från resan till södra Afrika i november och längtar verkligen efter att dela med mig av både bilder och berättelser. Först måste dock en del måsten skrivas. Sådana där måsten som jag inte kan skjuta på fast jag onekligen försöker. Lite lustigt när en kommer på sig själv att förhandla med just sig själv. Att om jag gör det här tråkiga först då kan jag skriva det roliga som jag hellre vill sedan.

Gatukonst i Dublin

 De måsten som skall skrivas just nu är två bokprojekt och en uppsats. Egentligen riktigt roligt, spännande och kreativt. Det handlar nog mest om att hitta fokus, att bestämma vad jag skall börja och sedan bara sätta igång. Även om det är stora projekt så påbörjas de precis på samma sätt som de små och avslutas även på samma sätt. Det är bara det där i mitten som är lite längre. Fokus som sagt! Fokus är vad som krävs och även lite planering. Tror dock att små avstickare från planen är alldeles nödvändigt. Utan det där som är extra roligt blir livet synnerligen tråkigt. Alltså ska jag planera både för bloggande och för fotograferande. När alla projekt har rotts i land skall jag dessutom planera in en resa som belöning. Dublin känns som ett lämpligt mål att jobba mot.

Även i livets Bottenvik...

De senaste veckorna har varit lite märkliga på så vis att jag har jobbat i ett högre tempo än någonsin samtidigt som jag har varit sjuk. Dessutom har jag ställts inför flera livsomvälvande händelser som kommer att påverka hur livet ser ut framåt. Just att vara sjuk är något jag har som svårt att acceptera, blir nästan förolämpad över att inte kunna göra det jag vill. Nu får jag dock inse att jag kommer att vara sjuk under ganska lång tid framöver och förhålla mig till det oavsett om jag vill eller ej. Samtidigt är det skönt att veta vad jag har att förhålla mig till. Har börjat att sortera i de senaste veckornas intryck och händelser och konstaterar att förändring är utveckling och att det i sin tur är något synnerligen positivt.

Tänker mig livet lite som i Sjöväderrapporten med ett väder som istället för att vara klart till halvklart består av dåligt sikt och dimma. Fast även i livets Bottenvik skingras dimman och drar förbi...

Det är ju så att precis som att dimman skingras och vädret åter blir klart kommer även det som känns svårt i livet att förändras. Det som idag känns svårt kommer imorgon att te sig enkelt och när en tittar tillbaka kanske en inte ens minns det som en svårighet. Min inställning är och har alltid varit att ingenting är omöjligt att lösa och att varje problem också representerar minst en ny möjlighet. Det är lätt att tänka sig att livet alltid ska se ut så som det alltid har sett ut. Samtidigt tänker jag att det skulle vara synnerligen tråkigt. Hur skulle en då utmanas och utvecklas? Nu väntar istället många nya spännande utmaningar och jag ser fram emot att ta mig an dem!

När dimman skingrats är vädret åter klart!

I balans

Jag befinner mig just nu på resande fot. Har tillbringat större delen av dagen med att ka tåg genom Sverige. Har sett ett vackert sommarlandskap utanför mitt tågfönster och kunnat njuta av det vackra vädret fast lite på avstånd. Anlände till huvudstaden sen eftermiddag och checkade in på mitt hotell. Hade egentligen flera planer på saker jag skulle passa på att göra när jag för ovanlighets skull befann mig i Stockholm. Valde istället att promenera genom staden, äta middag och sedan ta en tidig kväll. Har läst i en bra bok, skrivit lite på ett skrivprojekt och haft gott om tid för tystnad. Nu närmar sig kvällen natt och jag känner mig för första gången på länge helt nervarvad. Märkligt att det skulle krävas en resa till en storstad för att jag skulle hitta utrymme att göra just ingenting. Imorgon väntat en lång dag med fullt program innan jag åter beger mig hem till Hult. Ser redan fram emot tågresan då jag skall fortsätta med att göra just ingenting. Dagen imorgon kommer garanterat bli riktigt bra den med, men jag har svårt att tro att någonting kan slå känslan av att faktiskt vara helt i balans.

Ett annat tempo

Jag har de senaste veckorna fått anpassa mig till ett annat tempo än det jag är van vid. Har varit sjuk i flera veckor och tycks inte bli helt bra. Hostar om nätterna och tycker synd om mig själv. Om dagarna är jag enormt trött eftersom jag som sagt inte sover ordentligt. Skyller på vädret och tänker att hade det bara blivit soligt och varmt då hade jag snart varit frisk och piggelin igen. Just nu räcker orken knappt till allt det där jag måste göra vilket innebär att det jag vill göra orkas inte med. I detta väcktes dock en insikt om att jag prioriterar alldeles tokigt. Att en behöver det där som gör en lätt om hjärtat för att få energi. Så är det givetvis även när en är sjuk. Det jag längtar efter som jag tror kan ge mig energi och kraft är en strand, en varm sol och en bra bok. En strand har jag i närheten och böckerna jag vill läsa ligger på hög men hur beställer jag bra väder? Å andra sidan är det varmt och gott i mitt växthus oavsett väder. Alltså tänker jag imorgon flytta in i växthuset, läsa en bra bok och se hur månader av arbete växer och grönskar runt omkring mig.

Fantastisk sandstrand i Malahide på Irland

Inte enligt plan

Efter en intensiv helg sitter jag i min fåtölj hemma i Hult. Dricker te och är invirad i varma filtar och försöker att hålla värmen. Märkligt hur jag helt plötsligt när jag kom hem från Västerås igår fick hög feber och började hosta. Tänker att det är kanske kroppen som försöker säga åt mig att jag måste ta det lite lugnare. Problemet när en har så mycket roligt omkring sig är att det är svårt att välja bort. Helgen som har passerat har bestått av spännande möten, intressanta diskussioner, en fantastiskt rolig fest och har varit otroligt bra. Bäst av allt var dock att jag fick möjligheten att umgås med två fina vänner som jag bodde hemma hos. För första gången träffade jag också deras son som föddes i februari. Märkligt hur en så ny människa kan kännas alldeles självklar. Nu går det inte att föreställa sig mina vänner som något annat än föräldrar.

Att köra bil tur och retur till Västerås i helgen var lite av en utmaning eftersom jag tycker att det är så vansinnigt tråkigt. Förvisso är det trevligt att se ett föränderligt landskap som susar förbi men mest blir jag frustrerad över att behöva ägna tid åt att transportera mig själv från punkt A till punkt B. Att resa med tåg ser jag däremot som ren lyx och jag njuter verkligen av resan. Då kan jag läsa, se på film, titta på landskapet utanför fönstret.

Min plan för veckan var att börja beta av en lång lista med saker som behöver göras. Istället kapitulerar jag för feber och hosta och konstaterar att allt i livet går inte att styra eller planeras.

När ska jag andas?

Den här våren har nog varit den mest hektiska i hela mitt liv tror jag. Det är någonting hela tiden och de flesta kvällar sitter jag antingen i skypemöten sent eller så sitter jag och jobbar. För att detta alls skall vara möjligt har jag varit tvungen att planera in andningspauser med jämna mellanrum. Vår timme bland vitsipporna i söndags var en sådan planerad paus. Även vår resa till Zadar för en tid sedan var en sådan nödvändig paus. Förr hade jag svårt att växla mellan uppgifterna men har lärt mig att stänga av och vara i stunden. När jag har paus då finns inte något annat än där och då. Det behöver inte vara långa pauser för att jag skall orka med allt annat jobb men att de finns är alldeles nödvändigt. När en paus är slut bestämmer jag nästa och har på så vis alltid en paus i sikte.

Nu när sommaren är alldeles nära är behovet av att pausa märkligt mindre. Dessutom är det enklare att hitta de där stunderna i vardagen. Vår rosenträdgård är en sådan plats där jag alltid känner ro. Där kan jag sitta och bara vara och samla kraft. Att skapa den tog mycket tid och kraft men det är ett arbete som redan har lönat sig. Rosenträdgården ligger mitt i trädgården i Hult och jag brukar se den som hjärtat i vårt hem. Det är dit jag längtar när jag är ute och reser och befinner mig långt från Hult.

Fast det är inte alltid som en paus och tid att andas är det som bidrar till att fylla på energin. På förmiddagen idag mötte vi upp vår äldsta dotter och vårt barnbarn. Nu har vi förmånen att rå om vårt barnbarn i några dagar. Det innebär att vi har allt annat än lugn och ro men istället fyller vi på med ren glädje och det är värt mer. Snart kommer dock livet i Hult att bli lite lugnare och jag har en lång lista på saker som jag längtar efter att göra då. Det är dock inte en lista över måsten utan en lista över önskningar. Det som inte blir gjort finns kvar på listan och kan göras en annan dag eller kanske ett annat år eller för den delen årtionde. När allt är lite för mycket tittar jag på den där listan och tänker att snart, snart då blir det tid för andra saker.