När ska ni skaffa barn då?

 Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.

 

Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35. Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september 2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen. Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa missfall var ett faktum.

 

Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december 2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus. Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.

 

I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte. 

11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!

Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt!

Att få vara en mamma...

Det är mors dag idag och sociala medier fylls med hyllningar till mammor. För mig är det på många sätt en problematisk dag. Egentligen är jag inte mer brydd om mors dag än vad jag är om alla hjärtans dag eller kanelbullens dag. Däremot blir det oavsett min inställning en dag som påminner mig om mitt eget märkliga föräldraskap. Det är onekligen lite speciellt att vara ofrivilligt barnlös och samtidigt ha fyra fantastiska flickor som jag har förmånen att vara förälder till. Även om jag genom mina flickor har varit förälder i fjorton år tog det lång tid innan jag såg mig själv som en mamma. Det kändes som om jag inte riktigt hade rätt till det ordet eftersom jag inte själv burit och fött mina barn. Ganska märkligt egentligen eftersom det inte är biologin som är det avgörande i föräldraskapet utan de handlingar som en gör under barnens uppväxt. Rent logiskt vet jag att jag är en mamma eftersom jag gör och har gjort allt som en mamma skall göra. Samtidigt är ordet laddat och jag valde att inte använda det förrän mina barn själva gav mig den benämningen. Alltså är jag både en mamma och en mormor samtidigt som jag fortsatt sörjer barnen som inte blev.

Att få dela sitt liv med barn är en ynnest och en gåva oavsett hur en har fått sina barn. Att hantera konflikten i ofrivillig barnlöshet och föräldraskap är dock inte helt enkelt. Känner skuldkänslor inför att jag helt enkelt inte bara kan vara nöjd och tillfreds med det faktum att jag har barn. Samtidigt finns där ständigt tanken på barnen som inte blev, de barn som jag en kort tid burit. Att släppa tanken på hur livet blivit om allt varit annorlunda är svårt. En måste ge sig själv tid att sörja tänker jag och försöker acceptera alla dessa motstridiga känslor. En märklig dag på så många sätt men samtidigt fin då den började med ett grattis på mors dag från äldsta dottern och som sedan följdes av fina gratulationer från resten av barnen. Mina flickor är en ständig påminnelse om att moderskapet är förankrat i kärlek och handling främst! De har gett mig den största gåvan i livet, att få vara en mamma.

Förra sommaren tillsammans med mina äldsta döttrar och älskade barnbarnet

Han fattas mig!

Fars dag idag och för andra gången passerar den här dagen utan att min egen far finns med. Förra året reflekterade jag inte ens över dagen. Då befann jag mig i Kapstaden och skulle fortsätta till Namibia och var helt uppfylld av den upplevelsen. I år är jag hemma och konstaterar att den här dagen som egentligen aldrig varit viktig för mig plötsligt känns vemodig. Min far och jag hade inte en enkel relation till varandra. Det främsta skälet är nog egentligen att vi var alldeles för lika. Det där gjorde att vi ständigt blev ovänner när jag växte upp, särskilt under tonårstiden. Vår relation var också präglad av att min far valde att ta ett steg åt sidan och inte vara aktivt närvarande under lång tid. Under flera år hade jag en förälder som jag sällan talade med och knappt kände att jag egentligen visste vem han var som människa.

Det finns de som hävdar att människor inte kan ändras och att en helt enkelt får gilla läget och acceptera det för vad det är. Min pappa och jag fick en chans att förändra vår relation och lärde känna varandra på nytt. Det var inte enkelt, särskilt inte som det var alldeles nödvändigt att prata om allt det svåra och hur sviken och övergiven jag känt mig under lång tid. Det var inte enkelt men det var helt rätt och ledde fram till nya insikter för både mig och för min far. Vi var båda förändrade och från det kunde vi bygga en ny relation. På så vis fick vi några riktigt fina år tillsammans och mina barn fick lära känna sin morfar. Känns också fint att skicka med som erfarenhet till barnen att även det som kan tyckas omöjligt att förändra faktiskt kan vara möjligt. Är innerligt tacksam över att vi gav oss själva chansen att börja om. Genom det är min far en människas närvaro som jag sörjer varje dag. Han fattas mig och min familj

Pappa och Ida sommaren 2013

När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.

Passar inte riktigt in

Det är en lite märklig situation det här att vara ofrivilligt barnlös och ändå ha barn. Eftersom jag inte är biologisk mamma till de barn jag har räknas inte mitt föräldraskap märkligt nog inte fullt ut. Som mamman som efter några veckor anser att hon har mer mammaerfarenhet än vad jag har efter 13 år. Som hävdar att: Liza det är skillnad när du fött dina barn själv, hade du haft barn hade du förstått! Genom åren har jag också märkligt ofta fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? På vilket sätt är mina barn mindre riktiga för att vi inte har ett biologiskt band oss emellan?

Det är onekligen en sorg för mig att vara ofrivilligt barnlös. Jag sörjer inte att jag inte har biologiska barn men jag sörjer att inte ha fått möjligheten att vara med från början och genom barndomens alla faser. Jag sörjer också över de barn som inte blev,de barn jag förlorade innan de ens hade fötts. Förvisso tidigt i graviditeten men ändå en förlorad framtid och barn som jag aldrig fick veta vilka de skulle ha blivit. Tanken var ju att de skulle vara en del av mitt liv under resten av min levnad. Istället kom de att bli till parenteser i tillvaron.

Har under året sökt mig till grupper på bland annat Facebook för just ofrivilligt barnlösa som befinner sig på andra sidan alla försök att bli med barn. Där mottas inte min sorg på allvar. Får frågan om jag verkligen hör hemma i gruppen eftersom jag faktiskt har barn och således inte är barnlös. Här gör mitt föräldraskap att min sorg inte tas på allvar.

Det är märkligt vilket behov vi människor har att sätta etiketter och sortera andra människor. Det borde ju räcka med den egna upplevelsen för att en skall tas på allvar. Typ dela min sorg fast vi har olika erfarenheter. Acceptera mitt föräldraskap fast det inte ser ut på samma sätt som ditt gör! Det riktigt svåra i livet är väl just det där med att acceptera det en inte kan råda över. Det är ju så mycket som vi faktiskt kan påverka och styra över att det är lätt att tro att allt är möjligt. Allt är inte möjligt men det är möjligt att gå vidare och skapa nya drömmar. Sorg tar tid och en måste ge sig själv tid att sörja för att kunna ta nästa steg. Att passa in i andras föreställningar om hur något skall vara är inte ett måste, men ibland skulle det göra tillvaron något enklare känns det som.

Mina vuxna barn

Det är en märklig fas i livet när ens barn har blivit vuxna. När de är självständiga individer som inte längre bor under samma tak som en själv. Å ena sidan måste en då som förälder släppa taget och acceptera att ens barn kommer att göra sina egna val. Det är dessutom alldeles nödvändigt att de får göra de där valen och att jag lär mig att bita mig i tungan och vara tyst även om jag tror att de kanske gör ett felaktigt val. Som förälder vill en ju sina barns bästa och vill inget hellre än att allt skall gå bra för dem. Samtidigt om jag tittar bakåt kan jag också konstatera att det är genom de felaktiga valen och de många misstagen som jag har gjort viktiga livslärdomar.

Alltså är det bara att konstatera att mitt jobb med att uppfostra dem är klart, nu handlar det istället om att finnas och stötta när det behövs. Fast främst handlar det om att skapa en ny relation med barnen, en där vi alla tre är vuxna. Spännande och lite skrämmande på en och samma gång. Samtidigt har jag ju gjort den här resan förut, fast då var jag barnet som blivit vuxet och skulle skapa mig en ny relation till mina föräldrar. Det har ju hunnit gå ett antal år sedan dess och jag konstaterar att det trots allt ligger något trösterikt i att för ens föräldrar är en alltid liten. När jag var yngre gjorde detta mig mycket frustrerad och irriterad. Tänk att de aldrig kunde förstå att jag var gammal nog att fatta mina egna beslut! Idag när jag själv har vuxna barn känns det där snarare som en omtanke och en trygghet. Att trots att jag är vuxen ville mina föräldrar vara delaktiga i mitt liv och mina beslut. Alltså försöker jag att vara en närvarande mamma som biter mig i tungan för att inte för ofta protestera mot barnens beslut. Tänk dessutom så många gånger som de redan har motbevisat mig genom att beslut jag inte trott på har visat sig vara riktigt kloka! Dessutom sträcker jag på mig ordentligt och tänker att om jag någon gång har en dålig dag och tvivlar på mig själv då är våra flickor ett kvitto på något som vi har gjort riktigt bra. Onekligen en bra självförtroendeboost!

Inser att jag den senaste tiden har funderat mycket kring just det här med föräldraskap och relationen mellan barn och föräldrar. Nästa vecka har det gått ett år sedan min egen pappa gick bort och en sådan förlust gör en liten och vilsen. Jag tycker att det fortfarande är svårt att förstå och acceptera att han faktiskt är borta. Samtidigt som jag förlorade den relationen har jag idag två vuxna barn som jag har fått en förändrad relation till. Tänk dessutom att dessa tjejer är så starka och självständiga på ett sätt jag inte var i deras ålder. De får mig att vilja utmana mig själv och pröva nya vägar i livet!

Mina äldsta döttrar och jag

Längtan bor i mina steg

Jag har precis lyssnat klart på Klara Zimmergrens bok Längan bor i mina steg och det har varit ett känslosamt lyssnande. Boken handlar om hur Klara som är singel längtar efter någon att dela sitt liv med och dessutom längtar hon efter barn. När hon väl träffar mannen i sitt liv blir det inte några barn istället börjar en lång och smärtsam process med IVF som misslyckas gång på gång. Jag känner igen mig i så många delar av boken. Hur hon beskriver sin ofrivilliga barnlöshet och hur svårt det är att hantera. Att det enda en ser på stan är gravida kvinnor eller föräldrar med sina bebisar. Att lyssna har varit oerhört känslosamt och även tankeväckande. Jag har förmånen att få dela mitt liv med fyra barn varav två nu hunnit bli vuxna. Däremot är jag inte biologisk förälder till någon. Det där med biologin har ju egentligen inte så stor betydelse eftersom en älskar barnen oavsett.

Fast på ett sätt har biologin en betydelse. Eftersom jag aldrig har varit gravid och burit ett barn i nio månader så vet jag inte hur det är. Jag står helt ovetande i diskussioner kring förlossning eller amning eller annat som hör spädbarnstiden till. Jag vet inte heller hur det är att leva med en trotsig tvååring eller hur det är att hinna hämta och lämna på dagis. Däremot har jag koll på läxor, att pussla ihop en familjs alla aktiviteter, tonårstrots och annat som hör till livet. Kanske är allt det där som hör det tidiga livet till överskattat men jag önskar ändå att det funnits bland mina erfarenheter. Jag känner mig lite lurad och det svåra är att det är min egen kropp som lurar mig. Jag trodde att det här med ofrivillig barnlöshet skulle bli lättare att hantera med åren. Att det skulle bli något jag vande mig vid med tiden. Fast med tiden har chanserna blivit färre och motgångarna fler. Att bli med barn har vi konstaterat är inte så bara och i vårt fall börjar jag närma mig punkten där jag tror att det inte kommer att bli av. Någonstans där kommer också alla de goda råden att om vi bara slutade tänka på det och slappnade av så skulle vi bli med barn på ett litet ögonblick. Märkligt nog trodde jag att det bara var vi som råkat ut för den sortens okänslighet och därför kändes det skönt att lyssna till Klara och inse att vi bär med oss många liknande erfarenheter. Som jag ser det är Klaras bok ett absolut måste att läsa. Dels för den som är drabbad av ofrivillig barnlöshet men kanske ännu hellre av den som inte är drabbad. Klaras bok är en fantastisk källa till kunskap om vad någon inte bör säga till någon som är drabbad av ofrivillig barnlöshet.