Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 

Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!

Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015

Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.

Sju år med VisaLiza

Idag för precis sju år sedan skrev jag det allra första inlägget här på VisaLiza. Det var både pirrigt och nervöst att trycka publicera den där första gången. I början var det fortsatt så att det kändes så stort att skriva ett inlägg och dessutom viktigt att allt blev helt perfekt. Alltså blev inläggen få och tämligen sporadiska. Med tiden insåg jag att det inte fanns så mycket att vara nervös över och att jag helt enkelt skulle skriva om det som intresserade mig. Jag lärde mig att fotografera eftersom jag ville komplettera mina ord med bilder och ganska snart blev VisaLiza en del av min vardag.

Vintage och trädgård

När jag började bloggen var tanken mest att jag skulle skriva om mina olika pysselprojekt. Just då tyckte jag det var fantastiskt roligt att måla om möbler. Med tiden har dock både mitt intresse och även bloggen förändrats. VisaLiza har blivit en blogg som till viss del är spretig och lite rörig, precis som dess författare. Det finns dock några röda trådar genom alla åren och det är vintage, trädgård och huset i Hult. VisaLiza har även blivit den plats där jag skrivit om de riktigt svåra sakerna i livet. Om fertilitetsbehandlingar och missfall, om att förlora sin förälder och om livet efter en gastric bypass. Ibland skriver jag också om de frågor som engagerar mig politiskt eftersom det som hjärtat är fullt av behöver jag också skriva om. Min målsättning är att skriva om det som gör mig glad och som är fint i livet. Ibland behöver dock även det svåra få plats eftersom det liksom glädjen är delar av vad livet består av.

Sju år har passerat sedan det där första blogginlägget och numera har jag nästan svårt att minnas hur det var att inte ha en blogg. Att inte ha en plats att skriva ner mina tankar och att dela med mig av bilder från livet. Detta trots att jag under senare tid fått allt svårare att hinna med att skriva. Det är så mycket liv i livet ibland att det känns som om allt i livet inte riktigt hinns med. Den här sommaren har jag ägnat mycket tid åt att fundera över just vad som är viktigt i livet och vad jag vill att min tid skall räcka till. Jag tror att det är viktigt att ibland stanna upp och fundera över de där sakerna och inte bara låta livet fortsätta som alltid. Ibland märker en att allt är rätt precis som det är men andra gånger kan förändringar behöva göras.

Huset i Hult har genom alla år varit ett huvudtema i bloggen. Det är verkligen fint att kunna följa alla förändringar både i huset och i trädgården genom arkivet här på VisaLiza. Precis idag inleds dock en ny era i livet och även här på bloggen. Idag är det dags att säga hej till huset vid älven och med det följa en ny resa!

Huset vid älven

Välkommen till VisaLiza

Statistik hör inte till ett ämne jag varit särskilt förtjust i någonsin. I allla fall inte förrän jag började blogga, då blev jag lite smått besatt över statistiken här på VisaLiza. I början var det så pass få läsare att jag i stort sett kunde namnet på dem som läste eftersom det till största delen var vänner och familj. Sen gick åren och fler läsare kom till. Den sista tiden har det kommit ovanligt mycket nya läsare vilket jag tycker är fantastiskt roligt. Välkomna hit till VisaLiza! Jag som driver bloggen heter Liza Kettil och bor på landsbygden i Munkedal i mellersta Bohuslän. Jag är en skoälskande vintagefantast som helst tillbringar min tid i trädgården och tror bestämt att det går att förändra världen. VisaLiza speglar mig, det jag jag tycker om och det som engagerar mig. Det blir mycket vintage, skor och rosor men även mer allvarligt. Jag är politiskt engagerad sedan tonåren och har ett brinnande intresse för kvinnors rättigheter och för internationella frågor med särskilt fokus på södra Afrika. Av olika anledningar har livet fört mig till den delen av världen i flera omgångar. Minns så väl första gången jag for till Namibia hösten 2005. Då hade min väninna Linda och jag fått ett stipendium för att genomföra fältarbetet till vår kandidatuppsats. Tänkte då att det skulle vara en resa som en bara har möjlighet att göra en enda gång i livet. Fast det hjärtat är fullt av brukar en hitta vägar att återvända till.

Nu eller förr? När en bild är tagen är inte helt lätt att veta

VisaLiza är en tämligen spretig blogg, men här finns en röd tråd. Bloggen liknar mitt liv och även det har en tendens att spreta åt alla håll och kanter mellan varven. Vem är då Liza? Jag är en 37-årig lantis med sporadisk stadslängtan. Huset i Hult med dess trädgård är min oas och favoritplats på jorden. Samtidigt känner jag varje år när det är vinter, mörkt och kallt en stark längtan efter att istället bo i en stad med närhet till allt. Familjen hamnade i Hult av en slump, vi hittade ett renoveringsobjekt för den händige. Hade vi varit just händiga hade vi istället valt ett annat hus. Å andra sidan har det tvingat oss att bli händiga längs vägen och kan med stolthet säga att allt som finns i huset i Hult det har vi själva skapat.

Skor, klänningar och väskor hör till några av livets viktigheter

Jag har fyra barn varav två fortfarande bor kvar hemma medan två är utflugna och den äldsta till och med har ett eget barn. Känner mig ständigt tacksam över dessa barn eftersom jag är drabbad av ofrivillig barnlöshet. Litet märkligt begrepp i sammanhanget eftersom jag har många barn. Att inte ha biologiska barn är en sorg för mig. Inte för att just ha en biologisk avkomma utan för att aldrig fått möjligheten att vara med från barnets första dag. Har med åren insett vilket svårt ämne det där med barnlöshet är vilket gör att det blivit en viktig fråga för mig att prata om. För att bryta tystnaden, att visa ett vi är många drabbade och att det är en allt annat än enkel fråga. Utan mina barn tror jag att det varit en betydligt svårare process.

VisaLiza är jag och jag är min blogg, till viss del i alla fall. VisaLiza är de delar som jag väljer att dela med mig av. Min blogg är en viktig del av den jag är och har under många år varit plats för mig att samla mina tankar och mina bilder. Sen har jag genom det förmånen att ha fina bloggläsare som väljer att följa, läsa och kommentera vad jag skriver om vilket känns riktigt fint.

Vemod i polyester

Går igenom gamla bilder och hittar en bild som jag faktiskt glömt bort. Den är från våren 2013 och det är dottern Anna som är fotografen. Märkligt att se sig själv på bild men nästan inte känna igen sig. Sällan jag ser så allvarlig ut på bild. Det ligger ett vemod i bilden som förstärks av att den är i svartvitt. Det är onekligen något spännande i hur en bild helt kan förändras beroende på om den är i färg eller ej. Jag tycker mycket om just svartvita bilder eftersom avsaknaden av färg ger dem ett extra djup och öppnar upp för fler tolkningar.

Den där dagen skulle vi fotografera en blå vintageklänning som jag fyndat, men ingenting ville gå riktigt rätt. Klänningen är från 60-talet och i polyester, det var attans varmt den där dagen och dessutom ville håret inte alls som jag ville. För den som undrar vad värmen har med det hela att göra så är polyester allt annat än trevligt när det är varmt eftersom det är ett material som inte alls andas. Håret fick jag råda bot på med en sjal i håret och fick för första gång till det så där tjusigt som jag alltid önskat. Det är ju så fint med sjal i håret men fram tills dess hade jag inte lyckats få till det på rätt sätt. Vad gällde klänningen var det bara att härda ut tills dess fotograferingen var avklarad och jag äntligen kunde byta kläder. Konstaterar att den där klänningen hänger långt in i klädkammaren men att det nu är precis rätt tid att plocka fram den igen. Hösten har sina fördelar kylan till trots!

Kanske var det just den där kombinationen av polyester och värme som gjorde bilden så bra. Den får ju till och med mig att undra vilka vemodiga tankar jag tänker på i den stunden.

Höst på VisaLiza

Vi är en bra bit in i oktober och hösten är onekligen här. Därför kändes det passande att hösta bloggen och byta till en lite mer passande header. Att göra en höstheader är verkligen en trevlig uppgift eftersom hösten är en synnerligen trevlig årstid. Svårt bara att välja mellan alla färgsprakande vackra höstfotografier jag har samlat på mig. Jag vill ju att min header ska säga något om innehållet här på VisaLiza och även passa för årstiden. Den här gången blev det alltså fika, höstlöv och lite vintage.

 Kanske borde jag haft med några tända ljus och lite soppa med för att plocka upp allt det jag älskar om hösten. En regnig dag blir om hösten inte till en tråkig dag istället blir det till en anledning att tända ljus och kura i soffan med en bra bok. Om hösten känns det märkligt nog alldeles rätt att göra just ingenting. Det måste tveklöst göra hösten till den bästa av årstider.

Tänder några ljus, avslutar veckan och blickar mot en ny

När orden tar slut

Det är lite märkligt det här när orden helt plötsligt tar slut. Jag har bloggat i över sex år och har nästan aldrig svårt att hitta orden. Fast ibland händer det att orden tar som helt slut. Inte bara så att det är svårt att hitta de rätta orden utan som om jag aldrig någonsin hade formulerat ett enda ord. Kan för mitt liv inte förstå hur det skall vara möjligt att sätta samman ord som bildar meningar. Dessutom skall det ju allra helst vara begripliga meningar som formar stycken och gör ett blogginlägg intressant att läsa. Den senaste veckan har orden och jag inte varit kompisar. Det är som att vi inte ens kände varandra och absolut inte hade en relation sedan trettio år tillbaka. En mycket märklig känsla för mig som verkligen älskar det skrivna ordet. Sedan dagen jag lärde mig att läsa inleddes en livslång relation. Just nu krisar vi lite, men så är det nog med alla förhållanden. Allt är ju inte en dans på rosor utan ibland är det mer av det svåra än av det enkla. Tror att vi hittar tillbaka till varandra, vi trivs ju egentligen alldeles utmärkt tillsammans. Kan inte ens föreställa mig ett liv utan mina ord. När jag lärde mig att foga samman ord till berättelser var det som att jag blev till jag. Det var då jag formade människan som jag är. Genom orden och genom fantasin spränger jag alla gränser. Det finns inte någonting som är omöjligt så länge som jag har mina ord. Genom dem kan jag ta mig var som helst i världen och till vilken tid jag så önskar. Orden gör allt möjligt, orden gör mig till en tidsresenär, till en som styr över människors liv och öden. Kort och gott gör orden mig till en författare!

En total oförmåga att följa en röd tråd!

I nästan alla guider kring vad en skall tänka om när en har en blogg eller ett Instragramkonto står det att en röd tråd är viktig. Att istället för att spreta åt alla håll och kanter skall en ha ett tema och hålla sig till det. På så vis blir det tydligt vilken sorts blogg eller vilken typ av konto det är. Jag har tänkt mycket på det där på senare tid och konstaterar att mitt tema är spretighet. Jag har någon gång tänkt att jag skulle ha ett enda tema på bloggen och fokusera helt på vintage eller kanske på trädgården men så inser jag att då skulle jag helt tröttna. Konstaterar också att de flesta av de bloggar jag läser också är just spretiga. Det vill säga de handlar om sådant i livet som intresserar bloggaren och då brukar det bli som allra bäst i min mening. Det skulle kunna ses som en total oförmåga att följa en röd tråd men jag ser det istället som något positivt. Hur skulle en kunna välja ut ett enda tema bland allt spännande som finns i livet. Är dock riktigt imponerad över den som lyckas hålla ett tema annat än spretighet.

Bohuslän om sommaren när det är som vackrast

Även om jag inte har ett särskilt tema på varken bloggen eller på Instagram är vissa saker ändå återkommande. Att resa hör till de saker i livet som jag verkligen tycker om. Det spelar egentligen inte så stor roll vart färden går, själva resan i sig och att uppleva nya platser är en upplevelse. Jag har en lång lista på platser i Sverige och i världen som jag vill besöka. Några av dem bockades av förra veckan när jag besökte sydkusten. Är dessutom bortskämd med att ha många av mina favoritplatser alldeles nära då de ligger längs västkusten. Eller kanske är de favoriter just för att jag besöker dem ofta och känner dem väl.

Lycka är att hitta en fantastisk vintageklänning på loppis

Vintage är även det ett återkommande tema. Det bara är så att skor, väskor, kläder och smycken var vackrare förr. Allt var inte bättre förr men somligt var onekligen vackrare. En del av tjusningen med vintage är själva jakten. Sällan är jag så nöjd som när en får syn på en vacker vintageklänning på en loppis. Alltid lite nervöst innan jag testat den och vet om den passar eller ej. Det är ju så förargligt när en hittar en fantastisk vintageklänning som inte passar. Fast än värre är när en får syn på en klänning tvärs över loppisen och någon annan hinner före. Sådant kan gräma mig i dagar, i värsta fall i veckor! Fast inte om det är en vän som gör ett fint loppisfynd, det är ju nästan lika bra som att loppa själv.

Somrig jordgubbstårta

Jag tycker om att baka och laga mat och delar gärna med mig av de recept jag hittar på. Just nu längtar jag verkligen efter ett fungerade kök igen så jag åter kan ägna mig åt just bakning och matlagning. Det är verkligen en prövning att inte ha ett kök, än värre än att ha ett ickefunktionellt kök har det visat sig. Nåväl snart är ordningen mer än återställd när det nya köket är på plats. Attans vad jag skall vara kreativ i köket då. Har ett helt gäng med nya kokböcker som väntar på att användas.

Louise Odier, en av många vackra rosor i min rosenträdgård

Om sommaren upptar trädgården mycket av min tid och mina tankar. Min trädgård är den plats på jorden där jag trivs som allra bäst. Där få själen både näring och utrymme. Det finns plats både för det vackra som rosorna i rosenträdgården och för det praktiska som grönsakerna i odlingarna.

Äpplemos samt marmelad med apelsin och hemodlade morötter

Att ta tillvara på det som odlas knyter fint ihop odlingen och köket.  Har ännu inte lyckats bestämma mig för vilka äpplen jag skall odla men har fina vänner som gärna delar med sig av sin skörd. Däremot har jag mycket annat att ta hand om och lägger in egen gurka och rödbetor samt saftar och syltar. Jag tycker att det är smått fantastiskt att äta sådant som jag har odlat själv. Det smakar bättre och det känns verkligen bra att veta precis vad det jag äter innehåller.

Det finns kanske ett visst tema i spretigheten trots allt. Jag fyller min blogg och mitt liv med sådant som jag tycker om och som skänker mig glädje.

Jag kan själv!

Jag är inte särskilt teknikintresserad och har egentligen aldrig varit det. Brukar definiera mig själv som teknikanalfabet just på grund av min bristande kunskap. Samtidigt inser jag att det där inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag är verkligen inte intresserad däremot kan jag numera ganska mycket. Bloggen är det som driver min vilja att lära mig mer tekniska saker. Att själv kunna förändra bloggens utseende och vilka funktioner som skall finnas är viktigt. Förvisso går det att be om hjälp men då kan ju inte förändringarna göras precis när jag vill göra dem. Alltså googlar jag hur en gör, jag testar, svär, testar lite till, blir extremt frustrerad när det inte fungerar och vill helst kasta ut datorn genom fönstret. Så plötsligt fungerar det och jag lyckas ändra det jag vill ändra eller lägga till och lyckan är total. Givetvis ber jag även om hjälp ibland men den där känslan av att lyckas själv är smått fantastisk. Känner mig minst en decimeter längre varje gång och dessutom kan jag lägga till ytterligare kunnande i kunskapsbanken.

Under en längre tid har jag varit frustrerad över storleken på bilderna på VisaLiza. Har velat ha dem större men det har inte fungerat. Bilderna har då gått in i elementen på höger sida och det har sett allt annat än bra ut. Så igår lyckades jag äntligen komma på hur jag skulle göra. Äntligen är bilderna stora och fina och jag känner mig stolt över att ha lyckats på egen hand.

Bray på Irland

Även om text är min stora passion är bilderna en viktig del av en berättelse. Text och bild hör ihop och kompletterar varandra. Ibland klarar den ene sig utan den andre men allt som oftast blir det bäst när de får vara tillsammans.

Hult om vintern

 Mitt nästa projekt i att lära mig själv handlar just om bilder. Jag vill lära mig mer helt enkelt och blir en tekniskt bättre fotograf. Att få till bilderna precis så där som jag vet att de skulle kunna bli med bara lite mer kunskap. Hittills har jag varit en tämligen lat fotograf trots att jag älskar att fotografera. Den stora fördelen med att lära sig mer är att en inser hur mycket som en inte kan. Just det där är sporrande. Att se att det ständigt går att utvecklas och lära sig mer är som lite skönt att veta.

Kärnsjön om hösten

Somliga saker kommer jag nog aldrig att lära mig, men det gör inte så mycket egentligen. Känner mig nöjd över att faktiskt hitta motivation till att lära mig även sådant som jag tycker är synnerligen tråkigt.

Varför en till?

Idag har jag startat upp en ny blogg. Varför då kan en ju undra, hur många bloggar kan egentligen behövas? Så många som behövs är kanske det allra enklaste svaret. Jag har under en längre tid känt att jag vill skriva mer politiskt. Det naturliga skulle ju då vara att helt enkelt bli mer politisk på VisaLiza. Samtidigt så är inte det här en politisk blogg. Det här är en blogg om stort och smått i livet och så mycket som möjligt om allt som rör vintage. Det är dock inte en politisk blogg! Sen är det ju egentligen svårt att dra gränsen för vad som är politik och inte. Skall en vara riktigt ärlig så är allt i livet egentligen politik.

Hur vi bor är i allra högsta grad en politisk fråga. Hur får en bostad se ut för att anses vara tillräckligt bra för att människor ska kunna bo där?  Byggs det tillräckligt med bostäder och har människor råd med de bostäder som byggs. Finns det bostad och arbete på samma ort?

Att välja att odla sin egen mat är onekligen en politisk fråga. Att välja att odla själv och att dessutom odla ekologiskt blir ett sätt att slippa köpa grönsaker. Det blir också en möjlighet att veta precis hur mycket arbete som krävs från frö till borg.

 Vintage är även det synnerlige politiskt. Dels är det en livsstil och med det ett uttryckssätt. Det fungerar nämligen alldeles utmärkt att vara både feminist och ha en passion för vackra klänningar, skor och handväskor. Fast främst handlar vintage enligt mig om kläders hållbarhet. Att det är något särskilt bra med kläder som tillverkats för femtio år sedan och fortfarande håller att användas. Det är en fin motvikt till dagens fast fashion. Att handla både kläder och saker på loppis är klimatsmart. Genom att dessutom skänka bort det jag själv inte har användning för bidrar jag till att skapa ett kretslopp för både saker och kläder. Bra för mig och riktigt bra för miljön.

Att fika är även det politik! När en väljer att gå ut och fika är det alltid klokt att fundera över hur de anställda har det. Får de avtalsenlig lön och bra arbetsvillkor? Det är enkelt att kolla upp om de helt enkelt har Schysta villkor och om så inte är fallet helt enkelt välja ett annat café. Mat som helhet är otroligt politiskt intressant. Hur har den tillverkats? Hur har den transporterats och vem har möjlighet att köpa maten? 

Hur vi mår är även det en politisk fråga. Träning och hälsa är något jag brinner för och jag är otroligt tacksam för att det är så. Däremot är det mycket som pekar på att vi svenskar mår sämre, att vi stressar, äter och sover dåligt. Detta trots att tillgången till kunskap är större än någonsin!

 Vem jag älskar är även det politiskt. I Sverige har jag möjligheten att gifta mig oavsett om den jag älskar är kvinna eller man. Jag har även möjlighet att bilda familj i en samkönad relation vilket även det är riktigt bra.

Det jag skriver om här på VisaLiza är således politiskt. Fast samtidigt är det en del av min vardag och det som jag tycker gör livet intressant och roligt. I den nya bloggen, den andra bloggen kommer det inte att handla varken om vardag eller om vintage. Den kommer istället att bara vara politisk.

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

VisaLiza 5 år

Idag är det precis fem år sedan jag startade VisaLiza. Hade läst bloggar i några månader och kände att jag också ville testa att ha en egen blogg. Då i början kändes det nästan lite nervöst att lägga upp inlägg. Vad skulle jag skriva om? Behövde det vara bilder med i inläggen och skulle någon läsa? Den där sommaren för fem år sedan då höll jag på att måla möbler. De flesta av möblerna i Hult blev vita i ett rasande tempo. Mitt allra första målningsprojekt blev också vad mitt första blogginlägg kom att handla om.

Sedan det där första inlägget har jag lärt mig otroligt mycket när det gäller att blogga och om sociala medier. Jag har lärt mig att fotografera och blivit en bättre skribent genom bloggen. Det jag inte hade väntat mig var alla otroligt inspirerande människor jag skulle möta genom bloggen. Bloggvännerna som lämnar kommentarer och läser. Bloggvännerna som inspirerar mig genom sina bloggar och får mig att upptäcka nya utflyktsmål, nya växter till trädgården och nya recept som jag vill pröva.

I augusti för fem år sedan hade vi märkligt nog inte någon hund. Istället hade vi fyra busiga kattungar vilket innebar att under tolv veckor hade vi galet många katter i Hult. Kattungarna flyttade så småningom till sina egna hem och vi konstaterade att fem katter är fullt tillräckligt och att vi inte behövde fler.

Däremot längtade vi efter en hund. Vår gamle hund dog i december 2009 och under sommaren 2010 längtade vi otroligt mycket efter en hund i vårt liv igen. Genom bekanta fick vi kontakt med en uppfödare som hade valpar och en av dem var vår älskade Ida. Bilden ovan är från första gången vi träffade Ida.

För fem år sedan hade jag mörkt hår precis som nu. Däremot hade jag ännu inte gjort min gastric bypass operation. Det har snart gått tre år sedan operationen och livet innan känns märkligt främmande. Idag är det svårt att förstå hur jag inte alltid varit som jag är nu.

Jag var inte en särskilt flitig bloggare den där första hösten. Det kunde gå någon vecka mellan inläggen och varje inlägg tog en halv evighet att skriva. Kändes som att det var svårt att veta vad jag skulle skriva om jag inte hade något projekt på gång här hemma. Ett projekt som jag ägnade mig åt under hösten var att måla våra dörrar på övervåningen. Att måla dörrarna tog betydligt mer tid och tålamod än vad jag hade räknat med. Fast jag tror nog att det tog än längre tid att skriva inlägget om dörrarna än vad det tog att måla dem.

I september 2010 fick vi äntligen hem vår hund Ida. Det vi inte visste då var att hon skulle visa sig vara den mest fantastiska hund vi någonsin träffat. De flesta hundar är trevliga varelser men Ida är en klass för sig. Hon är snäll och fungerar bra i alla lägen. När min pappa var sjuk och vistades på korttidsboende då var Ida den bästa medicinen han kunde få. Dagar då Ida varit på besök då mådde han alltid bättre än andra dagar.

På hösten 2010 blev vår katt Elvis ett år. Förutom att han var ovanligt social var han som alla andra katter. Sedan dess har det visat sig att Elvis är lite av ett mirakel. För drygt två år sedan fick vi veta att han har lungödem och förstorat hjärta och var döende. I bästa fall skulle han leva någon månad till. Elvis verkar dock inte veta om att han är svårt sjuk. Det enda som stör honom är medicinen han får varje dag, men i övrigt är han en katt som njuter av livet.

Då när jag precis börjat blogga längtade jag efter en trädgård och efter att odla. Den sommaren hade vi fått sniglar i Hult och det var inte längre möjligt att odla sallad i friland. Istället odlade jag i balkonglådor för att få ha min sallad ifred. I övrigt hade jag resignerat när det gällde trädgården och konstaterade att vi aldrig skulle få ordning på den. Tänk så fel jag hade.

För fem år sedan gjorde jag världshistoriens fulaste tårta. I alla fall enligt barnen. Den smakade förvisso gott vilket är viktigast men jag får hålla med barnen om att den var allt annat än vacker. Under våren som följde började jag följa ett antal bakbloggar och lärde mig att baka tårtor som både smakade gott och var vackra att titta på. Det skulle dröja lite till innan jag lärde mig att fotografera och presentera dem på ett tilltalande sätt. Idag har jag svårt att tänka mig en tillvaro där kameran inte är min ständige följeslagare. Märker hur jag faktiskt många gånger tänker i bilder. När det gäller planeringen av vår trädgård har detta varit tydligt. Jag tror faktiskt att fotograferandet har gjort att jag blivit bättre på att se hur saker kan bli. Nu när jag planterar eller bygger i trädgården ser jag den färdiga bilden framför mig vilket jag inte gjorde tidigare.

För fem år sedan höll vi på att renovera huset i Hult. Då hade vi ägnat nästan sex år till att röja och renovera och började undra när det skulle bli klart. Nu kan vi lägga till ytterligare fem år av renoveringar och är fortfarande inte klara. Börjar tro att huset i Hult är ett livsprojekt och att vi nog aldrig kommer att bli klara. När vi väl har renoverat och gjort i ordning allt då är det dags att börja om med det vi gjorde allra först. Tidigare gav det mig panik att vi aldrig blir klara. Nu konstaterar jag istället att det är ett sätt att leva. Ibland blir jag fasligt trött på vårt renoveringsprojekt och önskar mig ett alldeles nytt hus istället. Fast oftast trivs jag med huset i Hult och vårt liv även om varken livet eller huset är som alla andras. Det livet vi lever är ju det liv som passar oss allra bäst och så ska det ju vara.