Fem år eller en evighet

Genom åren som gått har jag skrivit många inlägg om min viktresa. Flera gånger har jag känt mig färdig med frågan och tänkt att nu blir det inte fler inlägg. Så dyker det upp saker som trots allt gör frågan aktuell igen och det känns åter relevant att skriva om ämnet.

Idag är det precis fem år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Jag har sedan dess gått ner massor i vikt, gått upp lite och sedan gått ner lite igen. Numera är jag som de flesta andra som ibland väger något kilo mer och ibland något kilo mindre. Tidigare gav de där små uppgångarna mig ångest och en säker känsla av att nu skulle jag hastigt gå upp allt jag gått ner. En har ju hört om så många som operationen inte har fungerar för. Numera känner jag mig trygg och vet att vikten går både upp och ner och det där är tämligen normalt.

Så här fem år efter min operation har jag nästan svårt att komma ihåg hur livet var innan. Även om jag just för tillfället är lite slarvig med min träning så orkar jag oändligt mycket mer än förr. Det är ju just det där som i min mening är operationens vinst. Att jag orkar mer och mår bättre. De förlorade kilona är bara en bonus i sammanhanget. 

Att välja operationen var det klokaste jag gjort i mitt liv. Däremot är det valen jag gjort sedan dess som har den stora betydelsen. Att jag väljer att äta hälsosamt och att motionera är det som gör att jag mår gott och håller min vikt. Operationen var bara ett verktyg, förvisso ett bra sådant men det stora jobbet för jag själv varje dag. Jag har valt att fortsätta må gott och det är ett val som blivit till en livsstil som hållt i sig i fem år!

Det är inte okej att vara tjock!

Egentligen känner jag mig ganska färdig med min egen viktresa. Flera diskussioner den senaste tiden gör dock att ämnet åter känns aktuellt. Fyra år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass och den stora skillnaden mellan då och nu handlar inte om vikt. Den handlar istället om bemötande och välbefinnande. Jag har en starkare kropp som orkar det jag vill idag. Den orkar att springa, dansa och leva i det tempo som jag trivs i. Det där är något positivt och som höjer livskvaliteten.

Det som gör mig beklämd är att jag idag får ett annat bemötande än när jag var tjock. Med vikten kommer också föreställningar om svag karaktär. Det är märkligt nog fullt acceptabelt att förlöjliga och göra sig rolig över den som är överviktig. Jag hamnade för en tid sedan i en diskussion om gastric bypass där en i sällskapet berättade vilket dåligt alternativ denna operation var. Hen menade att den aldrig blev bra och att lägga sig under kniven var ett synnerligen dumt alternativ. Hen och övriga i sällskapet hade många missuppfattningar kring operationen och till slut valde jag att påpeka att jag gjort just en gastric bypass. Att det finns många svårigheter men att det är det klokaste valet jag gjort i mitt liv. Efteråt fick jag kommentaren: har du gjort en gastric bypass? Du som är så tjusig! Kommentaren var välmenad men är problematisk. Den betyder ju faktiskt att jag är tjusig nu när jag gått ner i vikt men att jag inte skulle vara tjusig om jag var tjock. Skönhet och tjusighet sitter knappast i vikten. I min mening handlar det mer om attityd och utstrålning. Att känna sig trygg och bekväm i sin egen kropp är viktigare än vilken siffra vågen visar!

Samma tjej, samma leende och samma inställning till livet!

Livsförändring, skuld och skam

Den här dagen markerar en årsdag för mig, det var nämligen idag för fyra år sedan som jag skrevs in på Näl för att påbörja en livsförändrande resa. För fyra år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur annorlunda mitt liv skulle bli efter min gastric bypass. Då hade jag precis fått besked om att jag var godkänd för operation och väntade på ett datum för när det skulle ske. Att operationen innebar att jag skulle gå ner i vikt såg jag i det närmaste som en bisats. Det som gjorde att jag tog steget var dels möjligheten att få en bättre hälsa samt att kvalificera för fertilitetsbehandlingar.

Jag trodde jag var väl förberedd på hur livet skulle förändras men konstaterar att det var jag inte. Det har gått snart fyra år sedan min operation, jag har minskat från storlek 50/52 till 38/40 och har i stort sett inte några komplikationer. Känner mig varje dag tacksam över att ha fått möjligheten att förändra mitt liv. Samtidigt är den där tacksamheten tveeggad. Även om jag känner mig glad och tacksam känner jag också ett krav på mig själv att visa att jag verkligen tar tillvara på möjligheten. Att jag helt enkelt inte slarvar bort alla de skattepengar som operationen har kostat.

Det som kanske är den största förändringen i livet är trots allt inte den förändrade vikten utan istället vad min kropp orkar med. Jag har en kropp som orkar springa en mil, som orkar att lyfta tunga vikter och har upptäckt att boxning är fantastiskt roligt. Trivs med utmaningen som träningen erbjuder, att ständigt kunna utmanas att orka lite mer eller att testa något nytt. Älskar träningen men känner lätt en känsla av skuld och skam om jag väljer att hoppa över träningen. För mig blir inte ett missat träningspass bara ett missat träningstillfälle. För mig blir det till ett misslyckande och en känsla av inte hålla måttet. Att ha dålig karaktär och med det snart åter riskera att drabbas av övervikt. Inte särskilt logiskt och inte heller särskilt vettigt men likväl tankar som smyger sig på. Att gå ner i vikt är så mycket mer än själva viktnedgången. Jag känner mig fortfarande överviktig. Glömmer mig när jag ska köpa kläder och tittar på storlekar som är alldeles för stora. Processen att skapa en ny bild av mig själv tycks ta betydligt längre tid än det har tagit att förändras kroppsligen. Samtidigt är det inte identiteten som smal människa jag söker. Att vara smal har egentligen inte någon som helst betydelse. Att ha en kropp som är stark och som klarar de utmaningar jag vill pröva det har betydelse. Att springa en mil var ett av mina livsmål och då måste nästa logiska steg vara att se om jag klarar två mil tänker jag.

Till vänster jag i Swakopmund i februari 2008, till höger jag i samma stad i november 2015

Tre år av tacksamhet

Igår var det precis tre år sedan jag gjorde min gastric bypass operation och mitt liv började på nytt. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att ha fått möjligheten att göra en operation och med det förbättra min hälsa. Vet att jag har skrivit om detta förut men kan inte nog betona hur härligt det är att ha en kropp som är frisk och stark och orkar hänga med i tempot i mitt liv. Ibland har jag svårt att förstå att det bara har gått tre år sedan operationen. Det känns som om livet alltid har varit så här. Idag är det svårt att förstå hur jag som älskar träning kunde bli så pass överviktig att jag behövde en operation för att klara hälsan. Faktorerna är många men det viktigaste av allt är att jag fick en möjlighet att börja på nytt. Har varje dag i tre års tid känt mig tacksam över detta. Det var inte ett enkelt val att välja operation men det var rätt val och jag har aldrig ångrat mig. För mig har alla fördelar vida överstigit nackdelarna. Fast det där hänger också ihop med träningen. Genom fokuserad träning och kostförändringar gav operationen bra resultat. Många ser en gastric bypass som en genväg och så är inte fallet. Det är en hjälp på vägen, ett verktyg men själva arbetet (och det är hårt arbete) får en göra helt själv.

Idag mår jag som allra bäst en dag som denna då dagen börjat med löpning och styrketräning. Kan komma på mig själv att verkligen längta efter att ta på mig mina löparskor och springa. Tävlar med mig själv och försöker alltid att springa lite fortare och lite längre. Hade till en början svårt att hantera bakslag som frånvaro från träningen på grund av sjukdom eller livspussel som verkligen inte gick att få ihop. Jag skadade min fot förra våren och nu i efterhand kan jag se att det ledde till något positivt. Det fick mig att börja styrketräna samt att hitta möjligheter till träning i vardagen. Det gjorde också att jag insåg att varje löprunda inte behöver vara en tävling för att förbättra sina tider. Den kan istället göras bara för att det är så attans kul att springa. Har också kommit till insikt om att hur mycket jag väger inte är relevant. Det som istället är relevant är just att orka springa, att inte bara orka leva utan också må bra nog att verkligen kunna njuta av livet.

Äntligen ett beslut!

Då har vi äntligen fattat ett viktigt beslut Magdalena och jag. Årets vårresa går efter många diskussioner till Edinburgh. Jag besökte ju Edinburgh så sent som i mitten av februari men för Magda blir det första besöket. Vi hoppas på att få se vackra parker och trädgårdar vilket det skall finnas gott om i staden och dess närhet. Mina tidigare resesällskap har inte varit så intresserade av detta och därför blir det mycket nytt att se även för mig. Sen lockar det så klart att jag har goda vänner som bor i staden och varje tillfälle att träffas bör tas. Det är ju inte så ofta det är möjligt att träffas när bostadsorterna ligger i olika länder.

Förra årets vårresa gick till Brighton i södra England vilket var en riktigt trevlig resa. Som synes på bilden ovan var vi två mycket nöjda resenärer. Förra året reste vi i mars och hoppades på lite vårvärme. Det var ju varmare än hemma i Sverige men inte riktigt så skönt som vi hade hoppats. I år väntar vi till början av maj med att resa och vem vet kanske kan det rentav kännas som att besöka sommaren!

Här är vi tillsammans med min syster när vi besökte Howth utanför Dublin för två år sedan. Tänk det där var innan min gastric bypass operation. Jag har lite svårt att förstå att jag har gått ner 46 kilo men när jag ser på gamla bilder blir det tydligt, jag känner ju knappt igen mig själv! Den där dagen när vi besökte Howth var vi ute och promenerade för att komma upp på en höjd och se på utsikten. Minns hur jag kämpade för att kunna hålla jämna steg med de övriga men inte lyckades trots vilopauser på vägen upp. Förra året när vi var i Brighton promenerade jag i nästan samma takt som Magda (vet inte riktigt vem som skulle klara samma takt som Magda!) och kände mig inte alls trött. En av dagarna promenerade vi närmare en mil längs havet och sedan fortsatte vi med att strosa runt i staden på eftermiddagen. Tänk att jag upplevde mig inte begränsad av min övervikt när jag hade den, men nu i efterhand när jag inser allt jag klara nu då blir skillnaden onekligen tydlig. Det skall bli riktigt roligt att åka ut och resa tillsammans med Magda igen och få se nya sidor av en stad jag verkligen tycker om.

Perspektiv

Ibland är det viktigt att stanna upp för att få perspektiv på tillvaron. Ett viktigt perspektiv för min del handlar om min vikt. Den vikt som jag gått ner på vad som faktiskt är mycket kort tid. Jag kommer på mig själv att bli frustrerad över att all träning inte märks på hur kroppen ser ut. Att den märks på hur kroppen mår är jag fullt medveten om, men jag vill ju att det skall synas också. Känner mig frustrerad över all extra hud som numera bara finns och som inte riktigt vill se normal ut. När jag kommer på mig själv med att tänka sådant då gäller det att stanna upp och tänka till och blicka bakåt. Knappt ett och ett halvt år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass operation vilket faktiskt är en mycket kort tid.

 Fast människans minne är kort och det går snabbt att vänja sig vid hur något är och samtidigt glömma hur det precis har varit. När vi har renoverat här hemma i Hult har jag varit noga med att fotografera mycket för att vi skall komma ihåg och reflektera över hur här faktiskt såg ut. När man befinner sig i ett gigantiskt renoveringsprojekt som vi gör då är det lätt att man glömmer bort allt arbete eftersom man snabbt vänjer sig vid de resultat man har uppnått.

Då kan det vara nyttigt att få en tankeställare ibland som ger de där perspektiven man behöver. Jag hittade fotografier på ett minneskort för några dagar sedan. Varför de aldrig hamnat i datorn vet jag inte men nu var de hittade. Tittade igenom den som hastigast och hann tänka tanken vem är det på bild med min familj. Sen insåg jag att det är ju jag!

Bilderna är tagna i augusti 2012 vilket är alldeles nyss egentligen. Då får jag äntligen det där nödvändiga perspektivet att saker tar tid!

Sista bilden är tagen i augusti 2013 och det är ju så här som jag har vant mig vid att jag ser ut. Fast det är en märklig känsla att knappt känna igen sig själv på bilder som inte ens är särskilt gamla.

Ett års skillnad

För ett år sedan skrev jag för första gången om min gastric bypass operaton och hur jag då gått ner 28 kilo. Då hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle gå ner mer i vikt utan jag var helt själaglad över resultatet. Eftersom jag redan gått ner så otroligt mycket så verkade det helt galet att gå ner mer. Mitt fokus har hela tiden legat på hälsoeffekterna men det är helt omöjligt att inte också tänka en del på vågens siffror under vägen ner. Det senaste halvåret har jag fortsatt att minska i vikt men inte i samma rasande tempo som tidigare. Det är bra eftersom det ger möjlighet att vänja sig vid förändringen. Samtidigt har det också varit svårt att acceptera att inte ständigt gå ner i vikt, det är lätt att bli fixerad.

På bilden från 2012 är det 28 kilos viktminskning och på bilden från 2013 är det 44 kilo. Den största skillnaden från förra året är de träningsvanor som jag har skaffat mig. Idag känns det fullt naturligt att göra några pass i veckan på gymmet. Blir glad av att springa på löpbandet och har upptäckt att jag är lite av en tävlingsmänniska. Vill gärna springa på lite bättre tid varje gång. Mitt mål är att klara av att springa en mil och det känns fullt möjligt att uppnå. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle bli en människa som springer.

Lätt att bli lite besatt när det egna jaget befinner sig i en förändringsprocess. Jag är så fantastiskt glad över att ha fått den här möjligheten. Det känns som ett helt nytt liv!

Ett år efter min omstart i livet

Idag är det ett år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Märkligt egentligen hur fort ett år kan gå. Samtidigt så känns det som att det är så mycket längre sedan, kan inte riktigt känna hur det var att bära runt på all den där extra vikten. För ett år sedan hade jag aldrig klarat att springa fem kilometer som jag gör idag och jag hade aldrig ens tänkt tanken att vilja springa Tjejmilen. Nu är det mitt mål att klara Tjejmilen i Stockholm i september nästa år. Inser dock att det hamnar mitt i valrörelsen men även en politiker måste ju ha en eller två dagars ledigt emellanåt. Jag vet att jag har skrivit tidigare om min operation och varför jag valde att göra den. Vill dock åter ta fasta på att vinsten med att göra en operation inte handlar om de kilon jag går ner utan allt det som min kropp orkar idag. Som att springa eller dansa eller cykla. Eller för den delen att sitta på möte en hel dag utan att få ont.

Jag har medvetet inte tagit några gräsliga före bilder. Tänkte faktiskt inte alls på det där med bilder före då när operationen skulle göras. Fast precis som när man renoverar sitt hus är det bra att ha bilder från innan för att lättare kunna se förändringen. Bilden till vänster är från för två år sedan när  jag var på modellfotografering. Riktigt roligt för oss alla tre och det är onekligen kul att ha så fina bilder. Det känns skönt att kunna titta på bilder på mig själv från då och konstatera att jag tycker om det jag ser, det är ju jag! Känner märkligt nog tacksamhet för min tid som överviktig eftersom det gjort att jag känner mig trygg och bekväm i min kropp. Jag kände mig vacker när jag vägde 110 kilo och jag känner mig vacker nu när jag väger 68 kilo.

För egen del har jag bara bra upplevelser av att göra en gastric bypass och det känns som att operationen har gett mig en nystart i livet. Jag mår bra, är gladare och orkar mer! Det som kan kännas svårt för min del hänger inte riktigt ihop med mig själv. Som igår när jag skulle äta ute och restaurangen där jag skall äta menar att de kan inte göra mindre portioner. Jag är flexibel och säger att jag kan ta barnportion och förklarar att det beror på att jag gjort en gastric bypass som jag vill ha mindre mat. Mannen i restaurangen svarar mig att vuxna inte kan få barnportioner och att man skall inte luras för att få betala mindre. Liknande saker har hänt flera gånger och det gör mig ledsen. Visserligen skulle jag kunna ta en hel portion och sedan slänga det jag inte äter upp, men det känns fel att slänga mat. Tanken är ju att matsvinnet skall minska. Dessutom känns det dumt att betala för något som jag inte kommer orka att äta upp. De allra flesta restauranger och caféer löser frågan åt mig och många gånger behöver jag inte ens förklara varför jag vill ha en liten portion och det känns verkligen skönt. Det känns ibland lite jobbigt att behöva lämna ut sig på det sättet till vilt främmande människor.

Ett år har gått och 42 kilo har jag gått ner. Målvikten har jag inte nått men det känns inte särskilt viktigt längre. Kanske går jag ner mer, kanske gör jag det inte och vilket som fungerar bra för mig. Jag är enormt tacksam över möjligheten att fått göra en gastric bypass och genom det fått en omstart i livet. Livet är gott och jag mår bra, bättre än så blir det inte!

Minus 40 kilo!

Egentligen är det bara en siffra på en våg och den säger väldigt lite om hur jag mår. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig riktigt glad och stolt över att vågen nu står på 70 kilo vilket innebär att jag har gått ner 40 kilo sedan i juni förra året. I början efter gastric bypass operationen gick det fort att gå ner i vikt men nu har det planat ut. Vill jag ner mer nu så krävs träning och fokusering. För egen del är jag rätt nöjd att väga som jag gör nu däremot förvånar det mig hur roligt det är att träna. Jag var aktiv och tränade även innan operationen men då mest som ett nödvändigt ont. Jag visste att jag var tvungen till det men tyckte alltid att det var hemskt och ville bara att det skulle ta slut. Idag ser jag fram emot mina träningspass och tävlar med mig själv om att prestera bättre från varje gång.

Tänk vilken skillnad ändå på livet före och efter operationen. Idag orkar jag springa fem kilometer, något jag inte ens kunde föreställa mig innan. För ett år sedan väntade jag på operationen och var mycket nervös för hur det skulle gå. Idag vet jag att det gick bra och att det kom att bli ett av de klokaste besluten jag har tagit. Vet att jag har sagt detta förut men det tål att upprepas. En gastric bypass operation är inte någon enkel lösning eller fusk. Alla sätt att gå ner i vikt kräver hårt arbete och uppoffringar från den som skall ner i vikt. Visst har jag fått en del besvär som är relaterade till min operation, men de är ingenting i jämförelse med de hälsovinster jag har gjort.

Jag är otroligt tacksam över att ha fått möjligheten att göra en gastric bypass. Hade jag bott i ett annat land är detta inte någon självklarhet men eftersom vi i Sverige finansierar sjukvården gemensamt via skatten så får vi möjlighet att få den vård vi behöver. Just det där att operationen är finansierad med skattemedel gör att det känns extra viktigt att förvalta den väl.

Jag var förberedd på att jag skulle gå ner i vikt men jag hade inte väntat mig att det även gäller fötterna. Har minskat nästan två skostorlekar vilket gör mig lite förtvivlad med tanke på alla vintageskor jag har. De flesta har dock fungerat alldeles utmärkt att använda med en sula. Resten brukar få följa med när vi har fotograferingar för Livåleva så då blir även de använda även om jag inte kan ha dem längre.

Kort sagt så är livet gott och min nya kropp och jag vi trivs bra tillsammans!

Ett år idag!

Idag är det precis ett år sedan jag skrevs in på NÄL inför min gastric bypass operation. Även om själva operationen gjordes i september förra året så ser jag dagens datum som dagen då min resa började på riktigt. Inskrivningen innebar att jag fick träffa kirurgen som skulle göra operationen, det togs massor av prover och jag fick lyssna på information som var lite svår att ta till sig. Innan operationen skulle jag gå ner 10 kilo genom att dricka pulver under fyra veckor. Jag kände mig mycket stressad av det där med viktnedgången och började ganska omgående med pulverdieten för att verkligen lyckas gå ner i vikt. Viktnedgången innan operationen upptog märkligt nog mycket mer av min tankekraft än själva operationen.

Här är jag på midsommar förra året. Jag är längst till höger i bild och väger 110 kilo. Då trodde jag att den största skillnaden före och efter operationen skulle vara siffran på vågen. Att den stora grejen skulle vara att väga mindre. Visst är det så men det som verkligen är den stora skillnaden är att jag har en kropp som orkar. Jag har idag en kropp som orkar att springa tre kilometer på löpbandet eller som klarar att dansa ett helt zumbapass. Jag har en kropp som längtar efter att röra på sig och som inte längre gör ont på samma sätt. Förut hade jag ofta ont i mina knän och vrister och det är helt borta idag.

Här har vi mig idag då jag väger 71 kilo och har gått ner 39 kilo på ett år. Jag känner mig som samma Liza på insidan som för ett år sedan fast ändå inte. Jag är en gladare Liza idag och orkar så fantastiskt mycket mer. Hade jag idag för ett år sedan kunnat se in i framtiden så hade jag varit mycket nöjd med det jag såg. Jag tvekade länge innan jag valde att göra en gastric bypass, men det var verkligen det rätta valet för mig!

Läs gärna artikeln En kropp som hänger med i tempot i Livåleva

Samma fast ändå annorlunda

Under våren har Regina och jag skrivit artiklar på Livåleva om gastric bypass. I den senaste artikeln En kropp som hänger med i tempot skriver Regina om min upplevelse av GBP. Alltid lite spännande att läsa det någon annan skriver om en själv och vad som fångas upp som viktigt. Jag kan inte bli annat än rörd över den otroligt fina artikel hon har skrivit.

Jag befinner mig fortfarande i processen att vänja mig vid den förändring som har skett och det är inte helt enkelt. Märkligast hittills har nog varit de senaste dagarna när jag har varit på kongress. Första dagen trodde jag att människor jag kände från förr valde att inte hälsa på mig, sen insåg jag att de verkligen inte kände igen mig. Inte helt lätt att kunna förstå eftersom jag är samma Liza på insidan fastän utsidan har förändrats. Jag är samma som innan fast det känns lite annorlunda att vara jag när hela jag förändras!

Mitt liv 28 kilo lättare

Den 5 september 2012 kommer att vara ett datum jag minns så länge som jag lever. De var nämligen den dagen då jag gjorde en gastric bypass. Jag hade funderat länge och väl innan jag i slutet på 2011 beslutade mig för att ansöka om att få göra operationen. De var inte ett enkelt beslut och jag tvekade många gånger innan det väl var dags. Min vikt har de senaste åren gått sakta men säkert uppåt trots ett aktivt liv. En av förklaringarna är samma förklaring som varför jag inte har biologiska barn, nämligen att jag har PCOS. Kvinnor med PCOS har en högre benägenhet att öka i vikt och har även mycket svårt att kunna gå ner i vikt.

För min del hänger det här med ofrivillig barnlöshet och vikt tätt samman eftersom vi inte fick möjlighet att göra fertilitetsbehandlingar på grund av att jag hade ett BMI som låg över 35. Riskerna blir helt enkelt för många om den tilltänkta mamman är drabbad av fetma. Själv har jag i övrigt inte varit särskilt påverkad av att vara tjock, det har varit så jag har sett ut helt enkelt. Det som var avgörande för mig i mitt val att göra en gastric bypass var hälsovinster och möjligheten att kunna bli med barn. Vad gäller hälsan var den inte något problem innan operationen men på tio eller kanske tjugo års sikt med en så pass kraftig övervikt var det många tänkbara problem som väntade. Möjligheten att kunna bli med barn är fortfarande mycket liten, men nu kommer jag på sikt i alla fall ges möjlighet att pröva.

Att välja att göra en gastric bypass är inte en genväg. Det är livsförändrande på ett sätt som inte går att föreställa sig innan. Jag visste ju innan att jag bara skulle kunna äta mycket små portioner. Däremot visste jag inte hur svårt det skulle vara att lära ögat hur mycket mat som faktiskt är lagom. Jag var inte förberedd på hur trött jag skulle bli av mat eller att maten skulle smaka annorlunda mot tidigare. Innan operationen ens kom på tal hade jag under många år prövat olika metoder för att gå ner i vikt. Jag prövade mediciner och dieter och kände till slut att nu fick det vara nog! Antingen fick jag acceptera att övervikt var något som skulle följa mig genom livet eller så fick jag göra en radikal förändring. För mig blev den radikala förändringen en operation.

Den 7 juni 2012 skrevs jag in på NÄL i Trollhättan inför operationen och vägde då 110 kilo till en längd på 158 cm. Då hade jag börjat känna mig medveten om min vikt och kände att det gick inte längre så bra att trolla genom att klä sig klokt. Nu väger jag 28 kilo mindre och förstår inte hur min kropp orkade bära all den vikten. Min minsta dotter väger precis 28 kilo och jag prövade att bära runt henne en stund för att se hur det kändes att ha all den vikten tillbaka. Det går nästan inte att föreställa sig att jag har vägt så mycket mer. Jag orkar betydligt mer idag än tidigare och det är roligt att träna igen. Promenaderna med Ida har plötsligt blivit dubbelt så långa som tidigare och jag känner hur hela jag trivs med att åter kunna röra på mig ordentligt. Jag är glad över att jag vågade ta steget och operera mig. Däremot är det inte bara positiva erfarenheter. Jag har svårt att veta vad jag kommer kunna äta eller inte. Att gå på restaurang är något av en prövning på många sätt. Det är svårt att behöva förklara för främmande människor varför jag vill ha en mycket liten portion. Det är också svårt med mat som jag inte vet exakt vad den innehåller.

För mig har det varit viktigt att inte ta fula förebilder och sedan jämföra med ett nytt fantastiskt jag. Jag var ju fantastisk även innan, jag var bara tjockare än nu. Att vara tjock ses som fult och att man på något sätt skulle vara en sämre människa för att man inte kan kontrollera den egna vikten. För flera år sedan fick jag höra på jobbet att jag antagligen smygåt hemma. Anledningen menade hon att jag åt alltid så nyttigt på jobbet och om man åt nyttigt kunde man ju inte vara tjock. Visst kändes det tungt att behöva en operation för att kunna gå ner i vikt men det gör mig inte till en sämre människa. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten till ett mer hälsosamt liv och med det kanske också en ökad livslängd.

Något som är lite märkligt som har hänt den sista tiden är att jag nu plötsligt känner mig tjock! Jag har gått ner nästan trettio kilo och är fortfarande överviktig och kanske var det orsaken till att jag plötsligt blev medveten om min kropp på ett nytt sätt. Sen har kroppen förändrats med viktnergången. Även om jag tränar regelbundet så märker jag redan hur huden inte riktigt hänger med. För många kan det bli aktuellt med ytterligare operation för överskottshud. Jag hoppas att det inte skall bli nödvändigt eftersom den senaste operationen var något av det läskigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Några månader har gått sedan mitt liv förändrades och jag var nog inte helt förberedd trots allt jag hade läst innan. Jag ångrar mig däremot inte en sekund. Jag mår bra, min kropp mår bra och jag har gett mig själv möjligheten att pröva fertilitetsbehandlingar. Livet är gott helt enkelt!

Sunda sinnen

Som mamma till flickor är det omöjligt att inte tänka på det här med dagens ideal. Det är en märklig värld vi lever i där unga flickors ideal är att vara supersmala och sexiga. Det är varken friskt eller särskilt vettigt. Märker redan att mina minsta tjejer på 7 och 8 år funderar över det här med vikt och de själva är normala eller avvikande. För egen del var jag lyckligt ovetande om det här med hur man skulle se ut tills jag kom upp på högstadiet. Jag har skrivit om precis detta innan, inlägget hittar du H Ä R !

Träffade Camilla Johansson på nättidningen Livskick tidigare i veckan och vi pratade om just det här med dagens ideal. Hon har egen erfarenhet av ätstörningar och delar med sig av detta. Hennes artikel är verkligen läsvärd och säger mycket om vad det handlar om. Länk till Camillas artikel hittar du H Ä R ! Vi har olika erfarenheter Camilla och jag, men de påminner ändå om varandra. Hon var smal och kunde själv inte se det, kunde inte förstå varför hon inte fick hjälp att gå ner lite till. Själv har jag övervikt som jag kämpar mot, jag har en önskan om att gå ner i vikt, inte för att främst bli smal utan för att vara frisk och orka mer. Jag passar inte idealen, är för tjock helt enkelt! Min främsta prioritet borde således vara att bli smal och vacker. Camilla passar in i dagens ideal, men blev sjuk av pressen. För egen del levde jag länge med en ständig känsla av skuld för att jag inte klarade av att passa in i mallen för hur en kvinna skall vara.

Märkligt hur två kvinnor med sunda tankar och sunda ideal inte passar in i mallen för hur en kvinna skall vara!

Kvinnoideal

Sista tiden har jag funderat mycket över det här med kvinnoideal. Ämnet känns viktigt med tanke på att jag har fyra döttrar och jag vill skicka med dem kraft och styrka inför deras liv som vuxna. Känns som om det är tufft att vara ung tjej idag, tuffare än vad det var på min tid. Det är mycket fokus på hur kvinnor ska se ut. Vad som är rätt och vad som är fel. Tjejerna själva har extremt bra koll på vad som är rätt och inte. Till och med min åttaåriga tjej vet vad som är rätt och hur man som tjej "ska" se ut. Är man uppväxt med Top model är det klart att mycket fokus riskerar att handla om tjejers utsida snarare än insida. När jag själv växte upp var pressen inte lika stor, vi hade inte heller det enorma mediaflödet. Idag kan jag ta flera hundra bilder med min kamera på en enda dag medan jag då fick välja om det skulle vara en rulle med 24 eller 32 bilder. I bästa fall tog det några dagar innan bilderna framkallades, men det kunde lika gärna ta flera månader. Idag är man ständigt medveten om hur man ser ut, det är ju bara att ta en bild sen har man beviset framför sig.

Som tonåring kände jag stark press på mig att inte vara tjock, det värsta som kunde hända var nog att vara tjock. Som tonåring var jag inte tjock utan såg ut som de flesta andra, men rädslan över att kunna bli tjock styrde många av mina val. Jag tränade och åt rätt men inte i första hand med målet att jag skulle må gott och ha ett sunt liv utan istället för att jag inte skulle gå upp i vikt. Testade alla möjliga bantingskurer eftersom det trots allt var möjligt att vara smalare än vad jag var. Glömde ofta bort att äta eftersom jag alltid hade fullt upp, tänkte att det kanske bara var bra eftersom då höll jag mig ju smal. Nu långt senare har jag svårt att förstå de tankar jag hade då och hur jag gjorde mina val. Det värsta i livet är inte övervikt! Det finns oändligt många saker som är värre. När jag var runt 20 år började jag gå upp kraftigt i vikt. På några få år gick jag från att vara en normalviktig tjej till att vara någon med kraftig övervikt. Förändringen var inte enkel att hantera, inte på något sätt. Jag följdes ständigt över skuldkänslor och känslan över att inte ha kontroll. Hur kunde man låta sig själv förfalla så? Önskar att jag vetat då vad jag vet idag, att det inte handlade om dålig kontroll eller om förfall. Det handlade istället om en hormonrubbning, en sjukdom som heter PCOS som jag fick veta att jag hade när vi gjorde vår första fertilitetsutredning. PCOS påverkar inte bara möjligheten att bli med barn utan också vikten och mycket annat. För min del innebar det att jag äntligen kunde släppa alla känslor av skuld inför min egen vikt. Jag är jag och stolt över den jag är!

Det här är jag och det är helt ok att se ut som jag gör!