Det fullkomligt bubblar av ord inom mig. Ord som vill formas till meningar och stycken. Ord som vill bli blogginlägg, som vill bli böcker och dom vill bli skarpa debattinlägg. De där orden virvlar runt mig när jag promenerar, på bussen och i kassakön i affären. Jag har fullt av saker som vill bli sagda och berättelser som vill bli berättad. Sen räcker inte tiden till för att fånga orden utan istället får de fortsätta virvla runt i likehet ned höstlöven som just nu dansar vid varje gånge vinden sveper förbi. För mig är det här något både nytt och märkligt. Det skrivna ordet har varit en oskiljaktig del av mig sedan jag lärde mig läsa och skriva. Jag har ständigt formulerat mina tankar i skrivna ord. I dagböcker, i berättelser och under de senaste åren här på VisaLiza som är mitt alldeles egna hörn i världen. Oavsett hur mycket jag haft att göra har tiden alltid funnits för att fånga orden och pränta ner dem i skriven text.
Att tappa bort mitt ord är istället ett tecken på att allt snurrar lite för fort, att det händer så pass mycket i livet att tiden för eftertanke och reflektion saknas. Min bearbetning av dagen och livet i stort har alltid varit att skriva. Många gånger att skriva bara för mig själv och mina ögon men andra gånger att skriva för andra att läsa. Oavsett vilket fyller skriverit funktionen att samla och sortera tankar och intryck för mig. Utan skrivandet är jag inte riktigt jag. Märkligt nog är det så svårt att komma tillbaka när en tappat vanan och rutinen att skriva. Inte helt olikt känslan av att komma tillbaka till träningen efter en tids frånvaro. När en vet att egentligen kan jag springa en mil men just nu protesterar kroppen efter bara någon kilometer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar