Livets skörhet.

Att livet är skört är något vi vet men ibland glömmer bort. Den senaste tiden har det kommit väl många påminnelser om att så är fallet. Allt annat i livet känns tämligen trivialt. Jag är frisk och har tak över mitt huvud. Jag behöver inte känna oro för om min familj kan äta sig mätt eller ej. Det där är egentligen den viktiga grunden för ett bra liv. Allt annat är mindre viktigt. Att vara frisk, leva i frihet och säkerhet och ha möjlighet att äta sig mätt. 60 miljoner människor befinner sig på flykt i världen vilket är den största mängden flyktingar sedan andra världskrigets slut. Känner en sådan förtvivlan över de människor som dör i sin strävan att få komma hit. Här där vi har fred och trygghet och där vi har råd att visa medmänsklighet. Dagligen kommer ensamkommande flyktingbarn till Sverige och har fått lämna allt bakom sig. Jag förlorade min pappa för åtta månader sedan och känner mig fortfarande tagen av den händelsen. Tror att det kommer att dröja lång tid innan jag känner att jag inte längre befinner mig i sorg. Fast jag har bara förlorat min far och det dessutom i vuxen ålder. Jag har fortfarande mitt hem kvar, min familj och mina vänner. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att som barn förlora allt och tvingas fly till ett främmande land. I en annan situation kunde det ha varit mina barn som befann sig på flykt, det kunde ha varit jag som befann mig på en båt som kapsejsade någonstans på medelhavet. Varje människa som flyr är någons närmaste, någons barn, förälder, syster, bror, partner. Bakom varje siffra finns en människa som har levt ett liv och varit viktig för andra människor. De förtjänar medmänsklighet och möjligheten att komma till en plats där de kan sluta fly och mötas av vänlighet.

Tänder ljus för dem som omkommit i flykten och välkomnar dem som överlevt färden hit.

Om jag var tvungen att fly!

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara en flykting. Att behöva lämna allt man håller kärt bakom sig för att söka trygghet i ett annat land. Hur skulle det kännas att lämna huset i Hult och inte veta om jag någonsin skulle se mitt älskade hem igen. Hur skulle kännas att bara packa med mig de tillhörigheter jag kunde bära och sedan tvingas lämna allt annat bakom mig? Kanske skulle jag få med mig hela min familj men resten av mitt liv behöva leva i en ovisshet kring vad som hade hänt mina vänner och släktingar. Kanske skulle jag se nyhetsbilder från min barndomsstad och se brinnande ruiner och människor på flykt. Jag blir så illa berörd när jag hör människor som på fullt allvar menar att vi inte skall ta emot människor på flykt. Tror någon på allvar att det är ett lätt beslut att bryta upp och lämna allt bakom sig? Varje gång jag ser nyhetsbilder från krigszoner känner jag en så stark tacksamhet över att jag lever med mina barn på en plats som är trygg och säker. Det borde vara varje förälder förunnat att kunna känna så! Genom att ha förmånen att vara född i ett land med fungerande välfärdssystem behöver jag inte oroa mig när mina barn blir sjuka, jag vet att jag kan ta dem till en läkare utan att familjen ruineras. Jag vet att mina barn får tillgång till en bra skola och att de om de vill kan läsa vidare på högskola och universitet. Just eftersom jag kan känna den tryggheten inför mina barns framtid vill jag också att det skall vara en möjlighet för alla föräldrar.
Att välkomna människor som flyr sitt hem känns inte bara självklart utan också som en medmänsklig plikt. Även om jag själv inte är kristen så känns den gyllene regeln som en bra princip att leva efter! Det vill säga att: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem!

Det vill säga att om jag ger gott kommer jag också att lönas gott! Många angriper mitt resonemang med att vi måste se till våra egna först. Att se till sina egna är ett begrepp som inte är helt enkelt utan behöver problematiseras. Som jag ser det är mänskligheten våra egna. Att öppna upp vårt hem för människor i nöd är således att se till våra egna. Vad de som säger en sådan sak menar är nog att vi skall  i första hand se till dem som bor inom nationalstaten Sveriges gränser innan vi hjälper någon annan. Jag blundar inte för att det finns stora svårigheter i Sverige och att människor även här lever i social utsatthet och misär. Däremot är Sverige ett land där det råder fred och frihet och där det finns sociala skyddsnät. Sedan ser jag inte någon motsats i att hjälpa människor i andra länder samtidigt som vi hjälper människor som råkar bo i Sverige.

Här kan jag känna mig trygg och vet att samma gäller för hela min familj och släkt.
Det är onekligen en förmån och en ynnest ha ha det så i livet!