Ljus eller mörk?

I somras färgade jag håret mörkt och kände mig innerligt trött på att vara blond. Tänk att det där med hår är så ombytligt. Skall det vara långt eller kort? Lockar eller rakt? Färgen, ja vilken färg skall jag egentligen ha? När jag för många år sedan klippte håret riktigt kort då trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha det långt igen. Jag älskade verkligen att ha håret kort. Nu när jag äntligen sparat ut till lite längd igen då kan jag inte föreställa mig att jag skulle vilja ha det kort igen. Med färg är det lättare att vara ombytlig. Jag brukar växla mellan att vara riktigt blond eller att ha brunt hår. Skulle egentligen vilja ha vackert knalligt rött men provade en gång och konstaterade att det inte var för mig. Så snart jag känner att våren nalkas då vill jag alltid vara blond. Obeslutsamhet tror jag att det kallas.

Ljus eller mörk? Just nu lutar det åt att bli blond igen

Tålamod är en dygd...

För snart tre år sedan bestämde jag mig för att spara till långt hår. Jag hade då haft kort hår i några år och trivdes riktigt bra med det. Märkligt det där hur en kan ändra sig från en dag till en annan. Plötsligt ville jag åter ha långt hår och längtade efter möjligheten att att göra fina vintageuppsättningar. Sedan dess har jag således sparat och väntat på att håret skall bli längre. Längre har det givetvis blivit men attans vilken tid det tar!

Äntligen är håret så pass långt att det fungerar alldeles utmärkt att locka och sätta upp i tjusiga frisyrer. Fast jag vill ju ha håret än längre och tålamod är en dygd som jag inte besitter.

Tänk då så fiffigt att en kan köpa hår i rätt färg och på så vis kunna ha riktigt långt hår om en skulle önska. Betydligt mer effektivt än att vänta och med fördelen att jag kan välja om håret skall vara långt eller kort.

En vanesak

De senaste åren har jag varit blond. Förvisso i olika nyanser men alltid blond. Ibland lika tjusig som själva Marilyn Monroe och ibland i en mörkare nyans. Så plötsligt för några veckor sedan fick jag för mig att bli brunett istället. Märkligt det där med hårfärg. I många år var jag brunett och trivdes gott som det. Så en dag ville jag absolut bli blond igen och när så väl var fallet trodde jag aldrig att jag skulle vilja byta igen.

Nu är jag alltså inte blond längre och försöker vänja mig vid detta. Har förvisso inte jättemörkt hår men det är ändå en omställning och något att vänja sig vid. Det där med färgen på håret är egentligen samma som längden på håret. När jag för ett antal år sedan klippte håret kort och trodde aldrig jag skulle vilja ha det långt igen. Nu har jag ägnat två år till att spara ut till långt hår igen och är aningens frustrerad över hur lång tid det tar. Nu äntligen är det så pass långt att jag kan sätta upp det i fina vintagefrisyrer. I början var det svårt att få till frisyrerna rätt, men som allt annat är det en vanesak.

Tålamodskrävande väntan

Få saker är så tålamodskrävande som att spara ut från kort till långt år. Det har gått nästan ett år sedan jag bestämde mig för att jag ville ha långt hår igen och det känns som om jag väntat i evigheter. Tittar i spegeln och känner det som att håret har samma längd som när jag började spara förra året. Målsättningen är att jag skall kunna ha en tjusig håruppsättning i vintagestil på vår bröllopsfest i höst. Även om håret i min mening växer alldeles för långsamt så har det ändå hänt en hel del sedan förra året, dessutom är det långt kvar till september.

Bilden till vänster är från förra året när jag skulle på dop för lilla Vida. Då var hon knappt fyra månader och var bara en liten bebis. Så här ett år senare är hon ett litet busfrö som hellre tycks vilja springa än gå.

Märkligt det där med frisyrer och hur en kan ändra sig. När jag klippte håret kort för många år sedan kändes det nästan som en befrielse. Det var skönt att slippa det där långa håret och istället ha en kort tuff frisyr. Trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle vilja ha långt hår igen. Så en dag förra året stod jag och tittade i spegeln samtidigt som jag nålade upp en frisyr inför en fotografering och insåg att jag verkligen längtade efter långt hår igen. Undrar hur länge det dröjer innan jag åter längtar efter kort hår?

Att spara

För många år sedan hade jag riktigt långt hår och blotta tanken på att klippa mig kort var otänkbar. Så plötsligt en dag kände jag att tiden med långt hår var över och kort därpå klipptes håret kort. Under flera år trivdes jag med kort hår och trodde faktiskt att jag aldrig mer skulle vilja ha håret långt. I somras började jag dock mer och mer längta efter långt hår igen och började spara. Den som har sparat ut från kort till långt vet vilket tidsödande projekt det är. Man väntar och väntar och väntar och väntar... Ett halvt år har gått sedan jag började spara och visserligen är håret lite längre än tidigare men att kalla det långt vore att ljuga. Nu har det istället en irriterande mellanlängd där frisyren aldrig är riktigt bra. Det krävs i stort sett att jag alltid sätter upp håret just nu för att det inte skall se alldeles tokigt ut. Så kommer som alltid tanken att det är betydligt enklare att helt enkelt klippa en frisyr och låta pinan vara över. Fast jag har ju en vision om långt eller i varje fall längre hår på vår bröllopsfest i september. Alltså gäller det bara att tålmodigt vänta på håret som långsamt växer.

En fördel är att en otålig person som jag har lite fusk att tillgå när det blir för tråkigt att vänta! Perfekt att ha en tofs att använda när man för en dag önskar lite längre längder på sitt hår.