Plymspirea

Konstaterar att jag skriver vissa inlägg en gång om året ungefär. Ett om min vackra pion och ett om den vackra plymspirean i Hult. Det ligger faktiskt något tryggt i det att veta att vissa saker återkommer år från år. Plymspirean är verkligen helt magnifik när den blommar. Som bäst är den om natten då den blir näst intill självlysande.

Precis vid ingången till roseträdgården står en enorm plymspirea. Den växer sig större från år till år och jag undrar hur stor den egentligen kan tänkas bli. Märkligt nog är det denna som jag ser som pampigast trots att jag har en lång häck bestående av spirean. Den är mäktig på sitt sätt men den ensamma mitt i trädgården är något alldeles särskilt.

Enda nackdelen med plymspirean är att den i likhet med min pion inte är helt kompatibel med häftigt regn. Det har ju en tendens att regna mycket kring midsommar, just då som spirean blommar. Många år innebär det att den slås till marken och inte lyckas hämta sig förrän blomningen är över. I år har det dock varit ett lagom regn och spirean står där vacker och mäktig till min stora förtjusning.

Plymspirea

Igår innan regnet kom då fotograferade jag vår vackra plymspirea. Den är så otroligt vacker men samtidigt skör. Ett kraftigt regn räcker för att de tjusiga plymerna skall lägga sig mot marken. Ibland hämtar de sig igen och ibland inte. Förra årets regn på midsommar gjorde att de inte hämtade sig, men i år ser det ut som att de strävar uppåt igen.

Plymspirean är en av de få växter som fanns i vår trädgård när vi köpte huset. Denna stora buske såg vi inte ens första året eftersom trädgården då var helt täckt av rönnspirea som gjorde att ingenting annat hade en chans att komma upp. Året därpå när vi röjt då kom en liten buske upp och sedan har den ökat i omfattning för varje år den växer upp. Ganska fantastiskt egentligen att denna enormt stora buske vissnar ner helt och börjar om varje vår.

Det är nästan helt magiskt att gå ut i sommarnatten när plymspirean blommar eftersom den blir självlysande. Har försökt att fånga det med kameran men har ännu inte lyckats.

Längs trädgårdens ena sida löper en pampig häck av spirea. Sommartid är den helt fantastisk men vintertid skulle jag önska en annan häck som gav insynsskydd även då. Fast jag skulle aldrig byta ut den eftersom jag inte kan tänka mig något vackrare sommartid.

Plymspirea

Trädgården här i Hult har sedan vi köpte huset varit allt annat än uppstyrd. Fast även i kaoset finns det ljusglimtar att njuta av och vara stolt över. Jag har ju tidigare ondgjort mig över rönnspirean (läs helvetesspirean) som täckte större delen av trädgården. Det är alltid lätt att fastna i det som är negativt istället för att se till det som är positivt. Något som alltid varit både vackert och imponerande i Hult är vår häck av plymspirea. Nu är den nästintill överblommad men den är vacker resten av sommaren ändå.

Till vintern vissnar hela häcken ner, vilket nästan känns lite märkligt med tanke på hur stor och fin den är. Tänk vilken växtkraft den har som klarar att bli så hög och fin varje år.

Det som är lite häftigt är att blommorna har en glow in the dark effekt och det är nästan magiskt att gå ut om natten när de blommar. Mycket vackert men dessvärre helt omöjligt att fånga på bild.

Även intill rosenträdgården står en stor och fin plymspirea fast den får stå ensam istället för i sällskap som här. När gårdsplanen grävdes om passade vi också på att flytta en plymspirea därifrån för att sätta på annat ställe. Det är verkligen en tacksam växt att ha i trädgården eftersom den växer och blir stor och fin men kräver inte alls något arbete. Spirea tycks vara en växt som trivs i Hult och jag tänkar att det är bättre att jobba med förutsättningarna än mot dem. Således inhandlades två nya spireasorter förra sommaren som även de tycks trivas riktigt bra.