Jag brukar oftast inte tappa tålamodet helt totalt men så är fallet just nu. Igår när jag kom hem såg jag att
vår kruka vid vägen låg ner. På kvällen igår då genererade detta mest djupa suckar och viss irritation från min sida. I morse var jag dock ute för att ställa upp krukan och lägga tillbaka blommorna igen. Blommorna planterade jag så sent som i söndags så jag var irriterad redan när jag klev ut genom dörren.
Konstaterade ganska snabbt att det inte skulle gå att ställa upp krukan igen. Den var inte bara påkörd utan också ordentligt överkörd. Tittade på spåren på vägen och ser att den som kört på krukan haft ett stort fordon och där fanns inte några bromsspår alls. Inte några bromsspår alls! Tänk om det istället varit ett av barnen som stått där eller kanske hunden eller pappa med sin rollator. De hade inte haft en chans, de hade blivit påkörda! Nu hade irritationen släppt helt och hållet och istället började ett obehag att infinna sig. För den som kör här är det så viktigt att ta sig fram fort att personen i fråga inte bemödar sig om att sakta ner farten i en kurva utan bara kör på i samma hastighet. Hastigheterna är ibland höga här i vår lilla by vilket ofta oroar mig. Det här börjar dock kännas riktigt obehagligt eftersom det hänt flera gånger förut.
Anledningen till att vi ställt ut krukan vid vägen är att vi försöker att hålla trafiken från huset. Tidigare hade vi bilar alldeles in på husknuten. Där den har stått har den fortfarande stått ungefär en halv meter in på vår tomt och dessutom varit noga markerad med reflexband. Som framgår av bilden är det en rejält tilltagen korsning så det borde verkligen inte vara ett problem att hålla ut från huset och sakta ner innan det är dags att svänga höger. Det borde ju vara ett normalt trafikvett!
Från andra hållet syns än tydligare hur korsningen har brett ut sig. När vi köpte huset i Hult var vår tomt helt igenväxt och när vi började röja då började också vägen att breda ut sig. Lite hjälp har den dessutom fått på traven när den skrapas. Det är tydligen helt ok att skrapa en liten bit mer in på vår tomt varje år. Just nu känner jag mig trött, uppgiven och ledsen. Känner en stark oro för mina barns och djurs säkerhet som onekligen är befogad. Någon kör med stora maskiner förbi vårt hus utan att ens sakta ner för att kunna svänga i korsningen. Hur mycket tid sparar den personen på att inte sakta ner? Är den besparingen så viktig att den resulterar i att ett husdjur eller barn körs på? Just nu känner jag mig inte trygg på den plats jag egentligen älskar mest av allt. Det handlar alltså inte om en påkörd kruka utan en överkörd trygghet!
Ett av projekten för våren och försommaren är att sätta upp staket runt huset. Nu undrar jag om det är någon idé. Orkar vi verkligen lägga så mycket tid, arbete och pengar på något som snart kommer att mejas ner? Hur kan någon visa så lite respekt mot en annan människas hem? Jag förstår verkligen inte!
