Tre år senare

Idag är det tre år sedan Ebba blev en del av familjen och nu känns det märkligt att hon inte alltid har varit här. Numera är det konstigt att tänka att Ida länge var ensam hund i familjen. När Ebba kom tvivlade jag på om hon skulle kunna stanna. Hon hade bott i flera hem tidigare och var rädd för precis allt. Trots att hon var nästan två år var hon inte helt rumsren och hon skällde konstant. Att någon reste sig upp ur soffan var tillräckligt för att hon skulle skälla besinningslöst i någon timme. Hon har ett gällt skall som skär i huvudet och situationen var ohållbar. I mötet med andra människor blev hon så rädd att hon bara skakade. Helt ärligt var jag beredd att ge upp och tänkte att det bästa för henne kanske inte var att fortsätta försöka. Så en dag när jag satt och tittade på TV då hoppade hon upp i mitt knä och kröp nära intill mig. I den stunden kände jag att den rädda lilla hunden litade på mig och kände att jag ville henne väl. En tid senare började hon för första gången att vifta på svansen och var en allt gladare hund.

Solälskande vovven Ebba

Idag är Ebba en trygg, men bestämd liten dam. Om hon vill bli klappad då duger det inte att greja med datorn eller att göra något annat eftersom hon helt enkelt lägger sig på tangentbordet. Hon sover helst under täcket nära de människor hon älskar. När hon blir rädd då kryper hon upp i famnen och litar på att vi ska ta hand om henne.

Ebba vill gärna sova nära och hålla tass

När det kommer besök då skäller hon fortfarande och jag inser att det där lyckas jag nog aldrig få henne att sluta med helt. Däremot så finner hon sig efter någon minut och när hon fått hälsa brukar hon vara nöjd och accepterar att det kommer in gäster i hennes hem. Det har varit ett hårt arbete att få henne att bli en trygg och glad hund men det är verkligen värt varje möda. Hon är en ljuvlig liten varelse som jag är innerligt tacksam över att ha i mitt liv. Hon är smart, rolig, söt och även lite knäpp. Om en hund kan sägas ha humor då passar det in på Ebba!

Trygg tillsammans med storasyster Ida

Hunden Ida var inte helt förtjust över att behöva dela sin familj med en jobbig liten hund. Ebba dyrkade genast sin storasyster medan Ida länge var avvaktande mot den nya familjemedlemmen. Ida är fortfarande noga med att markera att hon är den som bestämmer av de båda. Hon skulle aldrig acceptera att Ebba hälsar först när jag kommer hem. Ebba har till sist lärt sig och väntar snällt på sin tur numera. Så fint att se dessa båda tillsammans när de är ute på promenad eller ligger och sover. Ida hade blivit en ganska bekväm vovve innan Ebba men den lilla sätter fart på henne. Ida är till skillnad från Ebba en hund som alltid varit trygg och alltid varit omgiven av människor som älskar henne. Hon är lugnet och Ebba är kaos och tillsammans är de båda helt underbara!

Ledsamheter

Egentligen hade jag idag tänkt skriva om det ljuvliga i att åter kunna trädgårdsarbeta och hur rosorna i rosenträdgården trivs och frodas. Fast det där ryms inte riktigt i mina tankar just nu. Säkerligen får de utrymme igen framöver men just nu känns livet som husägare i Hult tungt. Dagens dystra tankar började när maken visade hur väggen i vårt garage inte mår bra av de allt tyngre transporter som passerar förbi vårt hus. När vi köpte huset i Hult för nästan tio år sedan var här knappt någon trafik. Nu passerar tunga fordon flera gånger om dagen och ofta med en mycket hög hastighet. Nu behöver väggen i garaget åtgärdas ganska så akut eftersom vi faktiskt är oroliga för att den skall rasa. Vi påbörjade även projekt putsa fönster idag. Våra fönster är ju tänkta att bytas ut och det är bara att konstatera att det räcker inte längre att tänka, de borde ha varit bytta för länge sedan.

Så kommer då den där känslan av att vi har tagit oss vatten över huvudet. Vi har hållit på och greja och jobba i nästan tio år och är långt från klara. När vi köpte huset i Hult insåg vi inte vidden av det arbete som skulle krävas eller de kunskaper en skulle behöva för att åtgärda allt. Fast så för två år sedan anlitade vi en snickare och äntligen skulle taket läggas om samtidigt som vi själva skulle renovera köket. Tänk nytt kök och nytt tak på en och samma gång. Nu blev det inte riktigt så. Istället blev det en byggfuskare, mycket ökade omkostnader, ett tak som till slut blev klart men inte riktigt så som det var tänkt. De ökade kostnaderna åt upp besparingarna som skulle täcka köksrenoveringen och två år senare har vi fortfarande samma kök. Ett kök från tidigt femtiotal som är så slitet att det känns omöjligt att få rent.

Jag brukar försöka se det positiva i vårt renoveringsprojekt. Har lärt mig att blunda för små bagateller som hål i taket i biblioteket eller kanske att det helt saknas räta vinklar i detta hus. Idag kan jag inte se förbi det där, det är för mycket helt enkelt. Tror att det som hela tiden gjort det värt allt arbete är att jag verkligen älskar platsen där vi bor, men just nu känns inte ens det riktigt bra. Känns som att jag bara väntar på nästa traktor som skall meja ner något som jag gjort i ordning. Jag brukar vara duktig på att tänka att allt som sker har en mening och försöka se det positiva i det som sker. Just nu känns det dock svårt och jag känner mig ledsen rakt igenom.

Tur att våren är här i alla fall så jag får lite sol och grönska i min dysterhet

Oväntade platser

Det är ofta som det inte är de mest uppenbara platser som blir kvar i minnet efter en resa. Eftersom Dublin är en plats jag varit på många gånger har jag kunnat unna mig själv att strosa runt lite planlöst. Egentligen är det där något en alltid borde unna sig när en reser men så är det ju så mycket som bara måste ses.

När jag var i Dublin senast i augusti då hoppade jag av spårvagnen några hållplatser innan jag brukar och promenerade in till centrum. Längs vägen hittade jag flera intressanta butiker som jag inte sett innan och dessutom en hel saluhall. Ärligt talat trodde jag att det var en öde byggnad eftersom skicket var riktigt dåligt. Så såg jag att det rörde sig människor i byggnaden och kunde inte låta bli att ta mig en titt.

Märkligt nog pågick där handel trots att ingenting såg ut att vara helt.

Mötte en kvinna som gjorde stort intryck på mig. Hon hade haft sitt grönsaksstånd i över femtio år och hade nu passerat åttio. Grönsaksståndet hade varit hennes fars och han drev det tillsammans med hennes man. Så omkom båda i en bilolycka och hon blev lämnad ensam med sju barn. Hon hade motvilligt börjat ta sig an rörelsen tills hon kunde sälja den men insåg dels att det skulle bli svårt och att hon faktiskt älskade att arbeta. Hennes barn har försökt förmå henne att sluta arbeta, men vad skulle hon göra utan sitt jobb undrar hon och vem skulle då sälja frukten och grönsakerna. Pension och vila menar hon är för gamla människor.

Jag gör mig inte några illusioner om att hennes tillvaro har varit helt enkel men att inte se sig som gammal när en passerat åttio är ju alldeles fantastiskt. Tänk så viktigt att ha en sysselsättning och få göra något en trivs med. Jag menar givetvis inte att pensionsåldern borde höjas dramatiskt men tänker att det är en viktig påminnelse. Jag arbetade under några år i hemtjänsten och det som slog mig ofta var hur ensamma många människor var. Barnen bodde kanske långt borta, vännerna var döda och de enda människor de träffade var oss i hemtjänsten. Många var kanske egentligen inte så sjuka utan snarare ensamma och olyckliga vilket är något som kan rättas till. Det finns en verksamhet i Munkedal som är en social träffpunkt för äldre som är en smått fantastisk plats. Min man är där och spelar och sjunger ibland och barnen har lussat där. Det är en plats dit äldre kan komma och träffas, fika och umgås och dessutom har de med jämna mellanrum aktiviteter. Det där är riktigt viktigt!

Mitt bland alla grönsaker och förfall hittade jag också en blomsterhandlare med fantastiskt vackra buketter. Han band dem själv varje morgon och ingen var den andre lik. Priset var märkligt lågt med tanke på allt arbete och buketternas storlek.

Apropå storlek, detta var den minsta storleken för den som ville köpa lite lök med sig hem!

Förbannade trafikdåre!

Jag brukar oftast inte tappa tålamodet helt totalt men så är fallet just nu. Igår när jag kom hem såg jag att vår kruka vid vägen låg ner. På kvällen igår då genererade detta mest djupa suckar och viss irritation från min sida. I morse var jag dock ute för att ställa upp krukan och lägga tillbaka blommorna igen. Blommorna planterade jag så sent som i söndags så jag var irriterad redan när jag klev ut genom dörren.

Konstaterade ganska snabbt att det inte skulle gå att ställa upp krukan igen. Den var inte bara påkörd utan också ordentligt överkörd. Tittade på spåren på vägen och ser att den som kört på krukan haft ett stort fordon och där fanns inte några bromsspår alls. Inte några bromsspår alls! Tänk om det istället varit ett av barnen som stått där eller kanske hunden eller pappa med sin rollator. De hade inte haft en chans, de hade blivit påkörda! Nu hade irritationen släppt helt och hållet och istället började ett obehag att infinna sig. För den som kör här är det så viktigt att ta sig fram fort att personen i fråga inte bemödar sig om att sakta ner farten i en kurva utan bara kör på i samma hastighet. Hastigheterna är ibland höga här i vår lilla by vilket ofta oroar mig. Det här börjar dock kännas riktigt obehagligt eftersom det hänt flera gånger förut.

Anledningen till att vi ställt ut krukan vid vägen är att vi försöker att hålla trafiken från huset. Tidigare hade vi bilar alldeles in på husknuten. Där den har stått har den fortfarande stått ungefär en halv meter in på vår tomt och dessutom varit noga markerad med reflexband. Som framgår av bilden är det en rejält tilltagen korsning så det borde verkligen inte vara ett problem att hålla ut från huset och sakta ner innan det är dags att svänga höger. Det borde ju vara ett normalt trafikvett!

Från andra hållet syns än tydligare hur korsningen har brett ut sig. När vi köpte huset i Hult var vår tomt helt igenväxt och när vi började röja då började också vägen att breda ut sig. Lite hjälp har den dessutom fått på traven när den skrapas. Det är tydligen helt ok att skrapa en liten bit mer in på vår tomt varje år. Just nu känner jag mig trött, uppgiven och ledsen. Känner en stark oro för mina barns och djurs säkerhet som onekligen är befogad. Någon kör med stora maskiner förbi vårt hus utan att ens sakta ner för att kunna svänga i korsningen. Hur mycket tid sparar den personen på att inte sakta ner? Är den besparingen så viktig att den resulterar i att ett husdjur eller barn körs på? Just nu känner jag mig inte trygg på den plats jag egentligen älskar mest av allt. Det handlar alltså inte om en påkörd kruka utan en överkörd trygghet!

Ett av projekten för våren och försommaren är att sätta upp staket runt huset. Nu undrar jag om det är någon idé. Orkar vi verkligen lägga så mycket tid, arbete och pengar på något som snart kommer att mejas ner? Hur kan någon visa så lite respekt mot en annan människas hem? Jag förstår verkligen inte!