På en ö alldeles nära

Förra sommaren var de långväga resornas sommar medan denna varit en sommar på hemmaplan. Båda sorterna har sin charm och denna sommar om någon var onekligen helt rätt att tillbringa på hemmaplan. Trots att jag är född och uppväxt i Bohuslän är det fortfarande platser här som jag inte har besökt. Platser som är välbekanta till namnet men som jag bara passerat förbi eller möjligen besökt i tanken. Bohus-Malmön är en av dessa platser som jag inte hade besökt tidigare. Kanske ligger ön för nära för att jag skulle komma på tanken. Det blir ju gärna lätt att platser som ligger långt borta de anstränger en sig för att komma till medan platser alldeles nära tänker en att det inte behövs någon planering och så glöms det bort.

Sinnebilden för Bohuslän! Hav och klippor.

En dag i juli var jag och besökte en väninna i Hunnebostrand och sedan tog vi färjan över till Bohus-Malmön för att äta lunch och promenera. Besöket visade sig bli lite längre än vad vi tänkt oss eftersom när vi efter lunchen kom tillbaka till parkeringen då pågick det ett lopp på ön. Att komma därifrån var inte att tänka på vilket gjorde att vi fick oss en riktigt lång promenad.

Här och var finns minnen från stenhuggeriepoken

Ön är verkligen sinnebilden för Bohuslän med sina klippor och med havet. Precis så här ser mina barndomsminnen ut. När jag var riktigt liten brukade mamma, pappa och jag ta vår båt ut till öarna i närheten av Marstrand. Vi packade med oss mat för en heldag och valde sedan en ö med gott om plats för både lek och bad.

Bohus-Malmön bjuder på promenadstråk i ett charmigt bohuslänskt samhälle men också på fina naturvägar. Riktigt fint att det dessutom finns gott om badplatser längs vägen.

Redan nu ser jag fram emot att höstpromenader på den mysiga lilla ön. Det tar inte lång tid att åka dit vilket gör det till ett perfekt utflyktsmål under hösten. Jag älskar visserligen sommaren men Bohuslän är nog som allra vackrast om hösten. Kontrasten är så vacker mellan klipporna och träden som skiftar från grönt till gult och orange.

Retrodröm i Emmaboda

Sommaren är verkligen en tid för utflykter och för upptäcksresande. En möjlighet att upptäcka nya platser men också att återse gamla. I sommar har jag hittat gott om just nya platser men jag hoppas att de kommer bli till platser att återvända till. En ställe som verkligen gör det värt det långa resan från Hult är Konditori Fenix i Emmaboda. Det är verkligen en riktig retrodröm! Att kliva in genom dörrarna är nästan som att göra en tidsresa. Inredningen är både genomtänkt och lekfull samtidigt som det är riktigt mysigt.

Vad sägs om den här utsikten till lunchen?

Jag hade turen att vara helt ensam i konditoriet när jag kom dit. Vilken tur att jag passade på att fotografera medan jag väntade på att kaffet skulle svalna lite. Det tog nämligen inte lång stund innan konditoriet var helt fullt med folk.

Den där gröna kobra telefonen fick mig att bli smått barndomsnostalgisk! Vi hade en sådan i mitt barndomshem i början på 80-talet. Den var min favorit eftersom den hade jättelång sladd vilket gjorde att jag slapp sitta still och prata i telefon.

En cykel på väggen, varför inte!?

Hela konditoriet är fullt av fina små minnessaker och detaljer. Tror egentligen att det skulle behövas många besök för att verkligen upptäcka allt!

Konstaterar att mycket onekligen var finare förr!

Det där golvet är skapar verkligen den rätta känslan.

Konditoriet består av flera små rum. I det första finns disken med allt gott att välja mellan. Förutom att det är ett otroligt mysigt ställe var det också riktigt bra fika. Onekligen en bra kombination!

Största problemet i min mening var att det helt enkelt fanns för mycket gott att välja mellan.

Det fanns även ett rum med inredning från 70-talet men jag missade att fotografera det innan konditoriet blev fullt av folk. Inte helt enkelt att fotografera när i stort sett alla bord är upptagna. Nåväl det ger mig ju en anledning till att återvända till Konditori Fenix och även uppleva 70-talet!

Ett blommande museum

En blomma som hör till mina favoriter är pelargon. Min egen samling började med en rosenpelargon jag fick av min farmor för 16 år sedan. Jag har fortfarande den kvar och dessutom har jag genom åren tagit många sticklingar och på så vis kunnat glädja andra. Lite speciellt med pelargonen från farmor är att den är en stickling från en planta hon fick av sin mamma någon gång på 30-talet. Efter den där första blomman har sedan fler smugit sig på och nu har jag en riktigt fin samling blommor här hemma. När Regina i förra veckan föreslog att vi tillsammans med Sophie skulle åka på utflykt till Orust och gå på pelargonmuseum kändes det som en given plan.

Själva museet ligger i handelsträdgården Orust blommor och är värt ett besök även för resten av deras blommor. Dessutom har de en fin restaurang där både dagens och fika serveras i mycket fin miljö.

Själva museet består av ett rum till bredden fyllt av olika sorters pelargoner. Där gick det att tillbringa mycket tid och bara njuta. Variationerna är verkligen oändliga både vad gäller färg och form.

Tycker om kontrasten mellan sten och blommor. Det blir verkligen fint och lyfter fram blommorna än mer.

Med så många olika färgstarka blommor var det lätt att missa många skönheter!

Det här tar jag med som inspiration till mitt uterum. Så enkelt och fint med terrakottakrukor och hyllor med flagad färd. Bedagad skönhet men likväl vackert!

Förutom att det fanns gott om blommor att titta på fanns det givetvis också pelargoner till försäljning. Att välja vilka som skulle följa med hem var allt annat än enkelt. Måste nog planera in ett nytt besök snart eftersom jag ångrade att jag inte köpte denna fantastiska flerfärgade pelargon.

Sophie fångade mig på bild när jag tittade runt på blommorna och försökte att välja vad jag skulle köpa. Verkligen svårt att begränsa sig och inte bli helt köpgalen när utbudet var så stort. Vanligtsvis är ju utbudet av pelargoner tämligen begränsat.

Vi tog oss givetvis en titt på det övriga utbudet och jag tycker verkligen om hur hela handelsträdgården är uppbyggd. Mycket luft och möjligt att se alla olika plantor.

Det här inspirerade mig även om det kanske inte är helt praktiskt! Fast nog är det så att skönhet går före funktion?!

Det blev en härlig men blåsig utflyktsdag på Orust tillsammans med mina bästa vänner i hela världen. Jag är verkligen lyckligt lottad som har dessa båda människor i mitt liv. De har funnits där genom de senaste årens många svårigheter. Aldrig tröttnat när jag behövt deras stöd och hjälp utan ständigt funnits där och varit mina trygga fina vänner.

Binz

När jag gjorde min årskrönika för några dagar sedan satt jag och tittade igenom bilder från året som gått. Så många vackra platser jag varit på och så många resor som gjorts. Den resan som nog gjorde djupast intryck på mig var resan Frida och jag gjorde till Rügen i Tyskland. Trots att vi bara var där i lite mer än ett dygn så vandrar mina tankar ofta till den resan. Exakt vad det var som gjorde just den resan särskilt speciell vet jag inte riktigt egentligen. Det var förvisso otroligt vackert, men jag har varit på många vackra platser. Mitt resesällskap var synnerligen trevligt, men jag brukar sällan resa med otrevliga människor. Kanske var det då den oväntade gåvan att få en sommarhelg vid havet i slutet av september. Att solen sken från klarblå himmel och det var varmt som en sommardag. Kanske var det just kombinationen av allt det vackra, en vän där samtalet alltid är otvunget och att vi besökte sommaren.

På resans andra dag som var en söndag passade vi på att se lite av ön. Vi hade sett orten Binz på kartan och såg att den låg intill Prora som var vår enda egentliga måste på hela resan. Eftersom Binz låg nära intill tänkte vi att det kunde vara en passande plats att besöka. När vi väl kom dit snurrade vi runt och försökte hitta en parkering i centrum men utan resultat. Konstaterade att där verkade ändå ganska tråkigt och bestämde oss för att fortsätta vidare direkt till Prora. Det visade sig vara enkeltriktat i stort sett överallt vilket innebar att vi tvingades in på en väg vi inte alls hade tänkt oss. Först lite irriterade men ganska snart byttes det mot ständiga utrop om hur vackra husen var.

Vilken tur att det var enkelriktat och att vi med det inte gav oss av och missade denna otroligt vackra lilla plats. Nästan så att det var löjligt vackert och pittoreskt.

Vi tog oss tid att strosa genom en park och kom sedan ut till huvudgatan som ledde oss ner till havet och piren. Där möttes vi av en oändligt lång sandstrand och vatten som glittrade i solskenet.

På stranden fanns lustiga små solstolar som även fanns att köpa som souvenirer. För den som så önskade gick de att köpa som prydnadssak, kylskåpsmagnet eller varför inte som motiv på en t-shirt?

Sen var det ju den där sanden. Alldeles perfekt och härlig att gå barfota i.

Vi strosade i sakta mak, njöt av utsikten och av solen. Av att allt var så där löjligt perfekt som livet väldigt sällan är. En stund helt utan stress och där det var möjligt att bara vara. 

Besöket i Binz avslutades med fika på ett konditori med ett gigantiskt utbud av kakor, tårtor och bakelser. Svårt att välja när valmöjligheterna är många! Till sist lyckades vi bestämma oss, fikade i lugn och ro och fortsatte sedan till Prora.

Hällekis säteri

När sommaren mer liknar höst får en tänka tillbaka på mer sommarlika sommardagar. Är på humör för att åka på utflykt och hoppas på mer sol och blå himmel. En plats jag gärna skulle vilja besöka igen är Hällekis säteri. Är lite svag för slott och herrgårdar måste jag erkänna. Skyller detta på en tidig förtjusning i Jane Austens böcker. När en har läst hennes böcker och förälskat sig i miljöerna och karaktärerna är det nog nästan omöjligt att inte känna ett intresse för platser som Hällekis säteri.

Visst går det att föreställa sig att Austens böcker skulle kunna utspela sig precis här!

Solsken, trädgård och vacker miljö vad mer kan önskas?

Jag fullkomligt älskar pelargoner och på Hällekis såg jag några av de tjusigaste exemplaren jag sett. Köpte dessutom med mig några sorter hem som nu två år senare fortfarande växer och frodas.

Det finns ett riktigt trevligt café på Hällekis. Taket är fullt av vindruvor vilket fick mig att vilja odla egna vindruvor. Vem vet kanske det är något jag borde satsa på till nästa säsong.

Förutom att deras café är mysigt finns det gott om fika att välja mellan.  Tillräckligt mycket för att valet skulle vara tämligen svårt!

Sommarutflykter är onekligen bland det allra bästa en kan göra. Fast när jag tänker tillbaka har nog de finaste utflykterna jag gjort varit under september och oktober. För när jag väl har accepterat sommarens avslut så njuter jag verkligen av hösten. Det är en tid för nystart och en tid då en är utvilad efter sommaren. Börjar så smått längta efter mustiga soppor, stickade tröjor och levande ljus.