måndag 31 mars 2014

Pappa, morfar och ett åldrande jag

Sedan min pappa flyttade hem till oss så har vi två morfäder och två pappor här i huset. Lite lätt förvirrande det där hur någon kan vara någons pappa och samtidigt vara morfar. Vem var det som avsågs när jag sa pappa, var det pappa som i min egen far eller pappa Raimo som avsågs? Inte helt lätt att hänga med alla gånger. Vårt lilla barnbarn fyller tre år om några veckor vilket känns lite märkligt. Vi har ju knappt hunnit vänja oss vid att vara den äldre generationen och nu har hon redan blivit så stor. Undrar lite om det känns på samma sätt för mina egna föräldrar?

I år fyller jag 35 år och blir då lika gammal som min pappa var när jag föddes. Tänk att jag som barn alltid tyckte att jag hade en så gammal pappa. När min syster föddes hade pappa hunnit bli 41 år och nästan uråldrig i min mening. Nu när jag själv är i den åldern som när min far blev förälder och inte känner jag mig uråldrig och definitivt inte gammal. Däremot insåg jag i ett samtal idag att jag inte heller är helt ung. Det var ett samtal som handlade om att vara kvinna i fertil ålder och möjligheten att göra någon form av karriär. Vi pratade på ett par års sikt och vad som skulle kunna ske och att barnledighet kunde ju faktiskt finnas på kartan eftersom vi fortsatt hoppas på fler barn här i Hult. Så insåg jag plötslig att med det tidsperspektiv vi diskuterade så skulle jag vara en bra bit över 40 och kanske var det där med barnledighet inte lika troligt då. Plötsligt kände jag mig precis så där uråldrig som jag som barn tyckte att min pappa var! Kändes som om pensionen låg alldeles om hörnet och att den där tänkta karriären inte fanns på kartan.

Nu är det ju i alla fall trettio år kvar till pensioneringen så nog hinner jag att arbeta i många år till. Däremot insåg jag att den stress jag känt av en tid och inte riktigt kunnat sätta fingret på nog faktiskt är en tickande biologisk klocka! Vi har ju länge vetat om att vi är drabbade av det som kallas för ofrivillig barnlöshet (vilket egentligen är ett märkligt begrepp) men det har aldrig varit något som har stressat mig. Nu plötsligt kändes det som att den där klockan förvandlats till ett timglas där sanden rinner ur i allt snabbare tempo. Även om det stressar mig så känns det skönt att komma på vad som stressar, så oändligt mycket enklare att hantera när en vet vad som felas. Jag kan ju inte påverka den där klockans tickande men nu när jag är medveten om den kanske jag kan sätta den på snooze ett tag.

Raimo och vårt älskade lilla barnbarn

1 kommentar:

Fru Eriksson sa...

Att sätta på Znooze var ett bra ord hihi Underbar liten tjejja & foto/Kram

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...