För alltid!

Det är märkligt vilka tankar som kommer till en när någon som står hjärtat nära plötsligt och alldeles för tidigt lämnar det här livet. En av mina nära anhöriga har precis gått bort och även om personen inte var någon ungdom känns det alldeles för tidigt. Minst tjugo år förtidigt tänker jag. Att det här var en person jag skulle förlora nu fanns inte i min tankevärld och jag kan således inte riktigt föreställa mig världen utan. Det är lite märkligt det där med sorg egentligen. Igår var jag förtvivlad och förkrossad och kunde inte sluta gråta och idag fungerar jag ungefär som normalt. Fast kanske inte helt normalt ändå eftersom tankarna fladdrar och jag har svårt att fokusera. När jag körde bilen hemåt kom jag att tänka på de mest märkliga saker som vem skall jag nu fråga om råd om bilar eller vad ska vi göra dagen före julafton. Vi har ju varje år haft en särskild destination att besöka. Helt själviskt tänker jag på hur sorgen och dödsfallet påverkar mig och mitt liv, mina känslor. Fast en människa som dör påverkar ju så oändligt många och inte bara jag utan hela min familj är i sorg och vi har varandras sorg att förhålla oss till. Att finnas, stötta och kanske till viss del också vara stark för någon annan. Försöker vara rationell och fundera på begravningsblommor, sådant måste ju ordnas tänker jag. Tittar och inser att jo jag är lika förtvivlad idag men gråten stannar på insidan just idag. Så har det nästan alltid varit för min del att det går ganska bra att hålla ihop fram till begravningen. Innan begravningen kan en leva i en låtsasvärld och helt enkelt låtsas att det som skett inte är sant. Insikten att det är sant och att vi aldrig mer kommer att ses är alldeles för tung att ta in och helt omöjlig att acceptera. Vi var ju inte färdiga, vi hade ju så mycket mer att prata om och jag så mycket mer att lära. Sist vi sågs visade jag stolt upp vår trädgård och allt som hänt där den sista tiden och viste att den jag visade den för kände samma glädje som jag. Att därifrån har många goda råd och mycket hjälp kommit genom åren. Förvisso fanns vi inte i varandras vardag varje dag men det var en relation jag satte stort värde på och kommer att sakna under resten av mitt liv. Tung sak att skriva det där tänker jag, under resten av mitt liv, alltså för alltid. Så viktigt att värdesätta de relationer vi har i våra liv och idag känner jag en särskild tacksamhet över vänner och mina föräldrar som hört av sig bara för att höra av sig eftersom de vet precis hur svårt det är att hantera begreppet för alltid!