Selmer

Berättelsen om mig är inte bara berättelsen om Liza utan också en berättelse om katten Selmer. I nästan 18 år har han funnits vid min sida och varit min följeslagare genom hela mitt vuxna liv. Mycket har hänt under alla dessa år men Selmer har ständigt varit där och varit en del av mitt liv. Under påskhelgen blev han sjuk och behövde akut till veterinären igår. Det var först när samtalet kom att han vaknat ur narkosen och mådde bra som jag kände att jag kunde andas igen. Jag vet ärligt inte hur mitt liv skulle vara utan honom, han har ju alltid funnits där.

Selmer och jag sommaren 2016

När Selmer var kattunge åkte jag hela vägen till Hovmantorp i Lessebo för att hämta hem honom. Jag anade att han skulle bli en speciell katt eftersom hans mamma var den mest sociala katt jag någonsin träffat. Jag mötes av en kattunge med alldeles för stora öron och svans i förhållande till resten av kroppen. Eftersom min morbror sagt att det var en liten kattjej skulle katten heta Selma men jag konstaterade att någon Selma var det inte och ändrade namnet till Selmer. Det var egentligen en lite märklig stund den där första gången jag träffade Selmer. Det var som om han förstod att han skulle följa med mig och att vi hörde ihop. Ibland tänker jag att han måste vara den mest tåliga av katter med tanke på alla förändringar i livet som jag har utsatt honom för. Ett kort tag var jag sambo, sedan bodde Selmer och jag en vända hemma hos min pappa innan vi flyttade in i en egen liten etta. Jag reste ganska mycket under en tid och då brukade min granne titta på TV i min lägenhet och hålla katten sällskap. Under en tid mådde jag väldigt dålig och hade svårt att ta mig ur sängen. Livet var lite mer än vad jag klarade av just då. Selmer fanns där närvarande, ställde aldrig några krav som jag inte klarade av och jag mådde gott av att ha honom hos mig. Det var en tuff tid och jag är honom evigt tacksam för att han fanns där för mig!

Livet förändrades och singelliv byttes mot familjeliv och barn, flyttade mellan olika lägenheter och till sist till hus. Det blev fler katter i mitt liv men också marsvin, kaniner och hundar. Vad gäller hundarna har Selmer varit tydlig i sitt ogillande även om han till sist resignerat och tillåter dem att bo i hans hem. För det är ju så det är när en delar sitt liv med en katt! Selmer är vänlig nog att låta mig bo i hans hem och ta hand om honom. Han ser sig som familjens ledare och för husfridens skull låter jag honom hållas. Hunden Ebba har gjort några försök att sätta sig upp mot honom men fick snabbt lära sig vem det är som bestämmer.

Han är hemma igen och på bättringsvägen. Jag förstår att han är gammal och inte alltid kommer att finnas kvar hos mig, men jag är innerligt tacksam över att det inte var dags riktigt än.