Selmer

Berättelsen om mig är inte bara berättelsen om Liza utan också en berättelse om katten Selmer. I nästan 18 år har han funnits vid min sida och varit min följeslagare genom hela mitt vuxna liv. Mycket har hänt under alla dessa år men Selmer har ständigt varit där och varit en del av mitt liv. Under påskhelgen blev han sjuk och behövde akut till veterinären igår. Det var först när samtalet kom att han vaknat ur narkosen och mådde bra som jag kände att jag kunde andas igen. Jag vet ärligt inte hur mitt liv skulle vara utan honom, han har ju alltid funnits där.

Selmer och jag sommaren 2016

När Selmer var kattunge åkte jag hela vägen till Hovmantorp i Lessebo för att hämta hem honom. Jag anade att han skulle bli en speciell katt eftersom hans mamma var den mest sociala katt jag någonsin träffat. Jag mötes av en kattunge med alldeles för stora öron och svans i förhållande till resten av kroppen. Eftersom min morbror sagt att det var en liten kattjej skulle katten heta Selma men jag konstaterade att någon Selma var det inte och ändrade namnet till Selmer. Det var egentligen en lite märklig stund den där första gången jag träffade Selmer. Det var som om han förstod att han skulle följa med mig och att vi hörde ihop. Ibland tänker jag att han måste vara den mest tåliga av katter med tanke på alla förändringar i livet som jag har utsatt honom för. Ett kort tag var jag sambo, sedan bodde Selmer och jag en vända hemma hos min pappa innan vi flyttade in i en egen liten etta. Jag reste ganska mycket under en tid och då brukade min granne titta på TV i min lägenhet och hålla katten sällskap. Under en tid mådde jag väldigt dålig och hade svårt att ta mig ur sängen. Livet var lite mer än vad jag klarade av just då. Selmer fanns där närvarande, ställde aldrig några krav som jag inte klarade av och jag mådde gott av att ha honom hos mig. Det var en tuff tid och jag är honom evigt tacksam för att han fanns där för mig!

Livet förändrades och singelliv byttes mot familjeliv och barn, flyttade mellan olika lägenheter och till sist till hus. Det blev fler katter i mitt liv men också marsvin, kaniner och hundar. Vad gäller hundarna har Selmer varit tydlig i sitt ogillande även om han till sist resignerat och tillåter dem att bo i hans hem. För det är ju så det är när en delar sitt liv med en katt! Selmer är vänlig nog att låta mig bo i hans hem och ta hand om honom. Han ser sig som familjens ledare och för husfridens skull låter jag honom hållas. Hunden Ebba har gjort några försök att sätta sig upp mot honom men fick snabbt lära sig vem det är som bestämmer.

Han är hemma igen och på bättringsvägen. Jag förstår att han är gammal och inte alltid kommer att finnas kvar hos mig, men jag är innerligt tacksam över att det inte var dags riktigt än.

Villkorslös kärlek

Jag har varit på resande fot i några dagar men är nu åter hemma i mitt Hult. Som alltid väntade katten Elvis på mig när jag kom hem sent om söndagskvällen. Alltid lika tålmodig och väntar alltid på att jag ska komma hem. Det är verkligen en villkorslös kärlek. När jag är hemma är han min ständige följeslagare och när jag är iväg då inväntar han helt enkelt min återkomst.

Elvis vill ständigt ha uppmärksamhet

Vad jag gör spelar inte så stor roll för Elvis så länge som han får vara med. Alltså har jag en katt som sitter på mitt skrivbord och gärna försöker lägga sig på tangentbordet. Eller så sitter han på mina axlar när jag gräver i trädgården eller rensar ogräs. Tittar jag på TV då rullar han ihop sig till en boll i mitt knä och dricker jag kaffe i rosenträdgården då lägger han sig på bordet. Helst mellan mig och min kaffekopp. Tar jag fram kameran då vill han alltid vara med. Jag tror att han tycker om att jag är stilla och fokuserad när jag fotograferar eller fotograferas. Jag har bild efter bild från olika fotograferingar där Elvis bestämt sig för att också vara med.

Älskade Elvis

Min mirakelkatt Elvis är ju egentligen sjuk och enligt oddsen skulle han inte längre finnas här. Fast han är här och dessutom mer närvarande än någon annan. Det är onekligen fint att vara älskad av en katt. Att veta att för honom då blir allt bra så snart jag svänger in på gårdsplanen.

Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

När lyckan smyger sig på

Luften är fortsatt ljum om dagen med en lite kyligare ton om morgonen. Träden i min trädgård skiftar allt mer från grön till gult och dagarna är alldeles ljuvligt härliga. Nog är det som allra bäst nu när ljuset om eftermiddagen blir så där mjukt och gyllene. Pausar dagens arbete en stund tillsammans med Elvis och tar med mig min kaffekopp ut.

Vi har våra rutiner Elvis och jag. Fast kanske är det jag som mest står för rutinerna. Han är ju som bekant nöjd bara han får vara med. Slår mig ner i min rosenträdgård en stund med katten i knät och kaffekoppen i handen. Fåglarna kvittrar och stunden är nästan fånigt perfekt. Det slår mig då plötsligt att känslan jag känner rakt genom kroppen är lycka! Den har som smugit sig på men är helt närvarande och tydlig. Elvis tittar på mig som för att säga att han kände också det där. Känslan av hur allt är i fas och bara är.

Vi sitter kvar en stund även efter att kaffet är slut och sedan tystnaden brutits av en traktor som kör förbi. Den väsnas något väldigt men det bekommer mig inte alls. Går in och tar tag i det som måste göras, alla de där måstena som alltid finns och som alltid kräver ens uppmärksamhet. Fast jag märker hur jag gör det med lite lättare hjärta.

Septemberträdgård

Jag älskar min trädgård året om men kanske älskar jag den som allra mest just nu. September är verkligen månaden då det är möjligt att njuta av trädgården. Det är lätt att glömma att även hösten hör trädgårdssäsongen till. Är hösten ljum då blommar trädgården en bra bit in i november. För två år sedan blommade det i rosenträdgården ända fram till tredje advent vilket onekligen var lite märkligt och kanske inte något som en egentligen önskar.

Tänker att precis här borde jag ha en bänk eller någon annan sittplats. Alldeles ljuvligt att kunna sitta och njuta av odlingarna och resten av trädgården. Det som inte syns i bild är barnens favorit som är precis till höger om mig där jag står för att ta kortet. Studsmattan är inte vacker men det är kul att se alla konster som sker på den. Alltså vore en sittplats verkligen något att ordna.

Kärleksörten är en av mina favoriter i trädgården. Helt klart är jag inte ensam om att tycka om den. Märklig blomma på sitt sätt. Bland det första att komma upp om våren men dröjer ända fram till hösten innan den blommar.

Slingerkrasse har även det blivit en riktig favorit i trädgården. Även om den bara är ettårig är den ett måste i trädgården varje år. Den är enkel att driva upp och kräver inte något arbete alls. För den ringa insatsen att så fröna lönas jag med otroligt vackra blommor i fantastiska färger.

Att planera en trädgård är lite av en konst och jag lär mig mer för varje år som går. Utmaningen nu är att ha en trädgård som blommar vackert från tidig vår till sen höst. Känner att jag börjar landa där och njuter verkligen av allt vackert som finns att titta på i trädgården i Hult. Sköldpaddsblomman fick jag ett absolut ha-begär efter när jag såg den i en vacker sensommarplantering förra året. Den är lika vacker hemma hos mig som i planteringen som inspirerade mig.

Även de anspråkslösa blommorna har sin plats i mina planteringar. Gillar att kombinera det enkla med det överdådiga.

Som alltid när jag är ute i trädgården har jag sällskap av katten Elvis. Är jag på möte om kvällen då sitter han och väntar på farstutrappen tills dess jag kommer hem. Det om något är kärlek!

Med katten i solen

Katten Elvis är på många sätt min livscoach. Idag när solen sken då valde han att ligga på farstutrappen och bara njuta. Onekligen ett klokt val tänkte jag och gjorde samma sak. Har inte riktigt förmågan att göra alldeles ingenting och valde att även ta med mig en bok som sällskap utöver katten. Allt efter att solen förflyttade sig så flyttade även Elvis och jag runt i trädgården. Vi pausade vilan då och då och rensade lite ogräs och vattnade växthuset. Elvis vill helst sitta på mina axlar när jag vattnar och inspekterar mitt arbete efteråt. Så länge som han får vara med är han nöjd och det spelar egentligen inte någon roll vad jag gör. Jag fick ett infall nu om kvällen att möblera om pysselrummet. Inte helt enkelt att flytta möbler på egen hand med en katt på axlarna. Katten till trots blev resultatet gott och jag kunde återgå till solen och boken och det där med att göra ingenting.

Elvis

Trädgårdsspaning

Jag ger mig ut på trädgårdsspaning tillsammans med katten Elvis. Märkligt det där att när jag tar fram kameran då springer han till dörren. Ska matte ut i trädgården, då ska Elvis vara med så är det bara!

Efter att ha levt större delen av mitt liv tillsammans med katt borde jag ju vid det här laget ha insett att det är katterna som bestämmer här hemma och inte jag. Just idag känns det särskilt skönt att ha Elvis med mig eftersom jag igår fick säga farväl till lilla katten Saga. Hon har varit sjuk en tid och nu var det dags för henne att gå. I dryga elva år var hon en del av mitt liv och det känns onekligen märkligt nu när hon är borta. Jag hade snarare förväntat mig att Elvis var den som skulle ha gått vidare. Han är ju trots allt svårt sjuk och veterinären kan inte riktigt förklara varken hur han fortfarande kan leva eller hur han kan må fortsatt gott. Så är det i alla fall och jag är tacksam för varje dag till som jag får tillsammans med honom.

Kan inte låta bli att stanna till i rosenträdgården och lukta lite på den ljuvliga honungsrosen. Det där är verkligen någon alldeles särskilt. Varje trädgård borde ha en honungsros, det är min bestämda uppfattning!

Fast allt som blommar är ju inte rosor. Lätt att glömma bort allt det andra när en har ett överflöd av vackra rosor att vila ögonen på.

Tittar till det som skulle ha varit en frodig jordgubbsodling. Det blev i år istället en ogräsodling och nu även lite förvaring av brädor. Nåväl ogräs måste ju också växa någonstans!

Bondbönorna har börjat blomma och jag hoppas på en riklig skörd. Odlade dem för första gången förra året och hann bli smått beroende av dem. Så himla gott! Sörjde lite när jag tog fram de sista ur frysen i början av våren.

Planteringen som skapades förra året börjar växa till sig och bli riktigt fin. Inser att det visst har blivit ett blågult tema. Inte med mening men det fungerar ju fint tillsammans.

Även idag fångar jag fjärilar på bild. Elvis försöker fånga dem han med men än så länge har han inte lyckats. Tror dock att hans jakt är lite halvhjärtad, i vanliga fall missar han aldrig ett byte. Min trädgård är mindfullness i praktiken och i det lilla. Här sänker jag pulsen och andas lite lättare. Tänker knappt ens på att gräset blivit väl långt, allt annat är ju så vackert. Dessutom kan jag inte påverka det ändå eftersom gräsklipparen gått sönder. Kan förvisso köpa mig en ny, men det tänker jag är en uppgift för en helt annan dag. Idag trädgårdsspanar jag tillsammans med Elvis och det är gott nog för en dag.

Sorg utan förvarning

Den här dagen har varit en synnerligen svår och märklig dag. Idag var jag nämligen tvungen att ta beslutet att låta min älskade Cleo somna in. 14 år fick vi tillsammans och det är svårt att tänka sig tillvaron utan älskade lilla Cleo. Hon som alltid kände på sig när en inte mådde riktigt bra och då alltid såg till att hålla sig nära. Som sov alldeles nära och gärna kurrade i mitt öra. Genom åren har vi stått inför det här beslutet förut. Hon har vid två tillfällen varit svårt sjuk och en gång attackerad av en mink. De där gångerna tog jag strid för henne, jag visste att hon skulle bli bra och att det var rätt beslut att ta. Genom det fick vi många fler år tillsammans och hon har varje dag gjort min vardag lite behagligare. Alltid kärleksfull och aldrig krävande, bortsett från om jag råkade skiva ost. Enligt Cleo var nämligen ost det bästa som fanns.

I morse visste jag dock med säkerhet att den här gången var det fel att välja striden. Hon hade troligen blivit påkörd av en bil men tog sig trots allt hem. Ena tassen helt obrukbar och det hördes att hon hade svårt att andas. Höll henne i min famn och insåg där och då att den här gången skulle det inte bli bra. Efter många timmar hos veterinären bekräftades detta och Cleo fick till sist bege sig iväg på sin egen resa. Är märkligt tomt här hemma ikväll, ingen Cleo som kommer och buffar på mig när jag sitter i min fåtölj och skriver på datorn. En liten stunds klappande och sedan var hon nöjd och lade sig att sova.

14 år är en lång tid även i en människas liv och vi har hunnit uppleva mycket tillsammans. Jag kommer att sakna henne och det kommer ta tid att vänja sig vid en vardag utan Cleo. Egentligen hette hon Cleopatra men det var det aldrig någon som orkade säga. Dottern Anna försökte när hon var liten. När hon skulle vara sträng mot katten brukade hon kalla henne för Cleoprata Kettil! Jag brukade nämligen alltid säga Anna Norrgran när jag skulle markera ordentligt när hon var liten. Med både förnamn och efternamnet då visste hon att nu var mamma irriterad.

Livet förändras, Anna är vuxen och Cleo är innerligt saknad. De senaste åren har inneburit många förändringar av det svåra slaget och då har Cleo ständigt funnits där. Den här gången får jag hantera det svåra utan hennes stöd.

Cleo

Katten med förmåga att hitta de mest märkliga sovplatser.

På katters vis

Det är kväll och katten Elvis kommer och gör mig sällskap i fåtöljen. Där vi är vill Elvis också vara. De andra fyra katterna i Hult är förvisso tillgivna även de men inte på samma sätt som denna katt. Han är med oss hela dagarna och trivs gott med våra hundar. Ibland tänker jag att han kanske inte vet om att han är just en katt utan kanske tror att han är en hund. Har tidigare skrivit om vår mirakelkatt som överlevde när hans mamma dog när han bara var dagar gammal. Han flaskmatades för att överleva och jag tror att den närheten med människor på det sättet när han var kattunge har präglat honom starkt. Vi fick honom när han bara var fyra veckor gammal vilket egentligen är alldeles för tidigt.

Det har gått två och ett halvt år sedan vi fick veta att Elvis har ett förstorat hjärta och lungödem och med det var döende. Han fortsätter dock att vara vår mirakelkatt och mår gott. Han har ju ingen aning om att han är sjuk och tur är väl det. Kanske är det så att vi människor tenderar att fokusera på det som gör livet svårt för oss istället för att leva livet. Om Elvis visste om att han var döende skulle han kanske hantera livet på ett annat sätt. Nu vet han inte det och gör varje dag på katters vis.

Elvis har mycket att lära mig om livet. Jag tenderar nämligen att oroa mig för sådant jag inte kan påverka. Han lär mig att vara mer i nuet och se till att verkligen leva. Vi är tacksamma för varje dag vi har honom kvar, men det där borde ju egentligen gälla livet i stort. Varje dag är en gåva och bör hanteras på bästa sätt. Enligt Elvis är bästa sätt att spana i trädgården, äta lite, sova lite, ta en tur till i trädgården, få någon att klappa honom, sova lite.... 

Livet på landet

Ibland känns barndomen väldigt långt borta och ibland alldeles nära och ibland känns den faktiskt som ett helt annat liv. Märkligt är dock hur vissa saker är konstanta. När jag var tolv köpte mina föräldrar ett hus på landet alldeles nära havet. Till en början älskade jag det men i den sena tonåren kom jag att hata det och svor på att aldrig på landet igen. Så snart jag kunde skulle jag flytta in till centrala Göteborg och aldrig någonsin bo landet igen. Intressant då att jag sedan sju år tillbaka bor på landet och då betydligt mer ocentralt än hur jag bodde som barn. Även om jag som tonåring tyckte att vi bodde vid världens ände så tog det ändå bara en halvtimme från vår dörr in till centrala Göteborg. Idag har jag betydligt längre resväg. Märkligt det där hur jag som barn tyckte att mina föräldrar hade gjort helt fel val som flyttade ut på landet. Jag såg mig själv som en stadstjej och kunde inte föreställa mig att jag någonsin skulle flytta ut på landet igen.

Sverker och Rufsan på trappen till mitt barndomshem

Även om mitt liv som vuxen på många sätt skiljer sig mot livet som barn så är det också mycket som är lika. Jag bor på landet i ett hus med stor trädgård vilket jag även gjorde som barn. Då delade vi vårt liv med två katter och en hund. Som jag hade längtat efter de där djuren. Det krävdes tio års övertalning innan jag äntligen fick en hund och när vi flyttade ut på landet fick vi även två katter. Ibland tänker jag att det är barndomens längtan efter djur som gör att vi idag delar vårt liv med hundar, katter, kaniner och marsvin.

Fortfarande här hos oss

Det har gått två år och två veckor sedan vi fick beskedet att vår katt Elvis var döende. Prognosen var att han i bästa fall hade några veckor kvar att leva. Han borde inte leva eftersom han fortsatt är lika sjuk, men han lever och mår gott. Veterinären kan inte riktigt förklara hur det kan vara möjligt eftersom det rent faktiskt inte borde vara så. Vissa saker i livet går helt enkelt inte att förklara och kanske finns det någon mening med det. Vi är innerligt tacksamma över att Elvis fortsatt lever och mår gott. Han får medicin varje dag men utöver det finns det inte någonting som påminner om att han är sjuk. Han klättrar i träd, hjälper till att gräva i odlingslådorna (till mitt stora förtret) och följer med oss på promenaderna med Ida. Han vet helt enkelt inte om att han är dödssjuk och tycks inte heller vara särskilt påverkad av att det är så.

Hur länge han blir kvar hos oss är omöjligt att säga och det gäller ju egentligen varje varelses liv. Vi kan ana att han nog inte blir riktigt gammal. Å andra sidan skulle han ha varit död i två år och så blev det ju inte. Vissa har förmågan att överleva helt enkelt. Tänker många gånger att Elvis och min pappa är lika på det sättet. När jag föddes var min pappa redan dödssjuk och ingen trodde att han skulle leva särskilt länge till. Istället trotsade han alla odds och levde i ytterligare 35 år!

Livet består helt enkelt av många märkligheter och vi är tacksamma över att få ha vår lille mirakelkatt kvar hos oss.

Vårt lilla mirakel

Idag har vi återigen hämtat ut medicin till vår katt Elvis. Det har snart gått två år sedan vi fick besked att Elvis var döende. Han har förstorat hjärta och lungödem och vi fick veta att han bara hade kort tid kvar att leva. Elvis är dock lyckligt ovetande om att han är sjuk och lever livet på bästa sätt om en är katt. Han klättrar i träd, busar med de övriga katterna och hunden Ida och följer alltid med ut på skogspromenaderna. När vi grejar ute i trädgården då är han med hela dagen och vill gärna hjälpa till att plantera om växter eller gräva lite i odlingslådorna.

Elvis övervakar trädgårdsarbetet

Enda skillnaden mot Elvis och de övriga katterna är att han får en liten tablett varje dag och dessutom måste äta specialmat. Hur han kan må bra eller ens vara vid liv är en gåta men vi är mycket tacksamma över att ha honom hos oss.

Elvis tillsammans med vår gamle hund Adde

Alla katter är speciella och har sina egenheter. Här hemma i Hult blir det särskilt tydligt då vi har fem katter och de alla är sina egna personligheter och mycket olika varandra. Fast Elvis är ovanlig även för att vara katt. Jag tänker ibland att han tror att han är en hund snarare än en katt. Han har samma tillgivenhet som en hund och är mycket mån om att göra oss glada på ett sätt som bara hundar annars gör. Kanske är han präglad av att hans första och käraste vän var vår hund Adde. De två var helt oskiljaktiga och katten var helt förtvivlad när hunden dog för fem år sedan.

Elvis är en trogen följeslagare på våra promenader

När Elvis fortfarande var dålig, innan medicinen hade gjort sin verkan då orkade Elvis inte längre med vår vanliga runda i skogen. Efter halva vägen orkade han inte längre gå och fick bäras hem. Att inte följa med var dock inte något alternativ för honom. Trots den svåra ansträngningen så vägrade han att stanna kvar hemma, han skulle med. Efter några veckor orkade han plötsligt med hela promenaden och snart var Elvis helt återställd. Vi kontaktade åter veterinären som trodde att det gjorts en felaktig diagnos. En katt med Elvis tillstånd borde inte ha blivit bra igen. Medicinen skulle göra hans sista tid lite lättare men istället gav den honom en andra chans vilket förvånade alla. Vid återbesöket hos veterinären konstaterades att ingenting var förändrat, Elvis var fortfarande dödligt sjuk. Däremot hade han ökat i vikt igen och såg ut som en mycket frisk och hälsosam katt. Några gånger i månaden hostar han men annars är han helt opåverkad av sitt sjukdomstillstånd.

Om någon fotograferar då skall Elvis alltid vara med!

 Den senaste tidens händelser har påmint oss om att livet är skört och bräckligt. Elvis är dock en fin påminnelse om att vardagen också innehåller mirakel!

De där djuren

Att ha många djur innebär också mycket jobb. Vad som är många är kanske lite av en definitionsfråga. Särskilt som vi bor på landet där det inte alls är ovanligt att ha ett helt gäng med kor, grisar eller kanske får. Just får är något som jag gärna vill ha men maken är lite tveksam till detta. Han menar att vi redan nu har ganska fullt upp med de djur som bor här i Hult. Vi delar ju vårt hem med fem katter, fem marsvin, två kaniner och en hund. Det har egentligen inte varit planerat att det skulle bli så många utan det har snarare blivit så allt eftersom. Fast även om det är mycket jobb känner jag tacksamhet varje dag över att de här små varelserna förgyller min tillvaro. Det är något särskilt att höra marsvinen bli alldeles tokiga av lycka och börja vissla när de hör någon i trappan.

Katten Selmer är en trogen följeslagare som har delat liv med mig i dryga 14 år nu. Jag hävdar givetvis att det är Selmer som bor hemma hos oss men han skulle nog hävda motsatsen. Den här herren ser sig som flockens ledare och styr upp om det skulle bråkas och då spelar det inte någon roll om det är de andra katterna eller barnen som bråkar. Han går emellan och styr upp och ingen skulle komma på tanken att säga mot honom.

Katten Elvis till vänster är vår lille mirakelkatt. Förra våren fick vi besked att han hade kort tid kvar att leva på grund av förstorat hjärta och lungödem. Sedan gick månaderna och katten som då fick medicin mådde allt bättre. Veterinären menar att katten inte borde vara i livet och definitivt inte må bra. Men bra mår han och lever gör han och veterinären påpekar ofta det märkliga i detta. Vi är tacksamma över att ha honom kvar hos oss oavsett hur lång tid det blir

Om jag skulle definiera lycka då skulle jag kanske säga att det är att vakna med en kurrande katt på magen. Så vaknar jag de flesta dagar och tycker att det är otroligt mysigt. Djuren ger ovillkorligt kärlek och älskar dig så länge som du behandlar dem väl. Jag mår gott av att ha dem som följeslagare i livet och tänker att vilken tur jag har som har dem. Hunden Ida är även hon en trogen följeslagare som trivs som allra bäst om hon får vara precis där vi är. Hon är ständigt glad vilket också påverkar det egna humöret. Det är svårt att själv vara på dåligt humör när en har en viftande svans i närheten. Så även om de skapar jobb så skulle jag tro att belöningen en får är betydligt högre än den insats som läggs. Huset i Hult hade onekligen var ett tomt hus utan våra lurviga små vänner.

Katterna i Hult

Det är inte alltid jag är enig med katterna här i Hult om vad som är en lämplig sovplats för en katt. Elvis vill gärna sova på min dator eller i tvättkorgen vilket inte direkt uppskattas från min sida. Han ser alltid mycket förnärmad ut när jag sjasar bort honom från min rena tvätt. Fast kanske menar han att jag får skylla mig själv om jag inte genast viker tvätten och lägger in i skåp och lådor. Katten Selmer har en mer uppskattad plats som sin. Nämligen på mittenkudden i ryggstödet på soffan i vardagsrummet. Där tillbringar han så pass stor del av dagen att vi lagt dit en filt som byts med jämna mellanrum för att ständigt behöva ta bort katthår från soffan.  Att försöka bestämma över en katt är i stort sett omöjligt, de har sin egen vilja och åsikten att vi människor bor i deras hus och inte tvärtom. Alltså gäller det att ge dem bättre alternativ. När nu katten älskar att sova i tvättkorgen då ordnade vi en stor mangelkorg med kuddar i för honom att sova i. Nu får han turas om med hunden om att sova där eftersom båda älskar korgen. Just nu klurar jag på hur jag skall få katten Cleo att överge hennes nya favoritplats. Hon anser nämligen att brödkorgen är husets absolut bästa sovplats. Oftast står den ju undanstoppad men så snart någon glömt den då ligger snart katten där och sover oavsett om det är bröd kvar i korgen eller ej!

Avskydd av alla

Idag har jag lyckats med konststycket att bli utsedd till den värsta människan i Hult! I alla fall om det vore upp till våra djur att avgöra en sådan fråga. Vi har haft kloklippning och pälsvård på våra fem marsvin, två kaniner, fem katter och även hunden. Konstaterar att det är vid sådana tillfällen som jag inser att vi faktiskt har många djur! Det har ju inte riktigt varit planerat att det skulle bli så många som det har blivit, men jag är verkligen innerligt glad över var och en av dem. En viktig stund varje dag är min pratstund med våra marsvin och kaninerna, gnagisarna som vi kallar dem. Vi pratar om viktiga saker och kaninen Sixten vill gärna bli kliad mellan öronen. Tack vare gnagisarna känns det roligare att rensa kirskål i rabatterna eftersom jag vet att det avskydda ogräset blir till efterlängtad favoritmat.

Ida är vår ständiga följeslagare här hemma. Alltid glad och alltid full fart. Vi har en tid funderat på att skaffa en hundkompis till Ida. Det skulle i så fall vara en cocker spaniel till men dessvärre har vi fått inse att just nu är det inte rätt i livet för att skaffa en valp. Att ha en vuxen hund är givetvis tidskrävande även det men inte på samma sätt som en valp.

Imorgon är en ny dag och djuren i Hult brukar sällan vara långsinta. Imorgon är det fullt möjligt att jag åter är en populär människa hos mina djur. Skulle så inte vara fallet får jag se till att vara den som ger dem morgonmaten eftersom mat tycks vara vägen till våra djurs hjärtan!

Ett år senare...

Idag är det precis ett år sedan vi var hos veterinären med vår katt Elvis och fick veta att han var svårt sjuk. Så pass sjuk att han i bästa fall om han svarade på medicineringen skulle leva i några veckor till. Han svarade på medicineringen och började må mycket bättre och veckorna och dagarna gick. Plötsligt hade hela sommaren passerat och vår Elvis fanns fortfarande hos oss och vi gjorde ett nytt besök hos veterinären. Nya röntgenplåtar och undersökningar konstaterade att han var fortsatt lika sjuk och egentligen inte borde må bra. Samtidigt konstaterade veterinären att Elvis onekligen är en välmående katt som trivs med livet. Veterinären menar att katten egentligen inte borde leva och definitivt inte vara stark och orka leka och klättra i träd. Elvis själv verkar inte förstå det märkliga i att han finns kvar hos oss. Han är fortsatt busig och kelig och vill vara med överallt. Så fort jag tar fram min kamera kommer han springande. Vet inte hur många kort som fått tas om för att det kommit med en bit av Elvis som inte borde vara med på kortet. Han får medicin varje dag och specialkost men annars är livet som vanligt för honom. Under vintern hade han det svårare och hostade mer än tidigare och vi konsulterade åter veterinären som rådde oss att hålla katten inne vid minusgrader. Efter några dagar försvann det mesta av hostan och vi kunde åter andas ut. Veterinären säger att katten inte borde vara i livet men att han märkligt nog tycks kunna leva och må gott sitt tillstånd till trots. Det håller säkert inte för evigt men vi har fått ett helt år till med vår älskade lille vän och för det är jag enormt tacksam!

 

Här har vi Elvis om morgonen när han och jag väntar på skolbussen tillsammans med barnen. För stunden sitter han stilla men alldeles nyss var han längst upp i granen på andra sidan vägen. En stund senare jagar han katten Nemi över gräsmattan och hamnar längst upp i en björk. Nu ligger han bredvid datorn och försöker att hjälpa till och trycka på tangenterna. Inte helt lätt att skriva när en har en katt som vill hjälpa till!

Cleo

Hon är nästan tolv år min fina Cleo. Hon är katten som inte riktigt är lik en katt. Hon är snarare en fin dam tänker jag. Hade hon varit en människa då tror jag att hon hade varit en tjusig aristokratisk dam. De andra katterna dundrar på och busar och leker så gardinerna fladdrar. Cleo däremot hon sitter hellre och betraktar omgivningen. Hon är den som alltid är mån om att ingen i flocken skall må dåligt. Vi brukar kalla henne för vår känslobarometer eftersom hon alltid söker sig till den som inte mår riktigt bra för att trösta och kela. Märkligt ändå det där hur våra fem katter är fem helt olika individer med helt olika personligheter. En katt är verkligen inte bara en katt utan en egen individ med allt vad det innebär.

Märkligt nog är det den fina damen Cleo som är den vassaste jägaren här hemma. Om sommaren händer det allt för ofta att hon har radat upp nattens triumfer på farstutrappen. Duktig katt så klart men kanske inte det en helst vill se när morgonkaffet skall drickas.

Cleo heter egentligen Cleopatra men det är sällan någon orkar säga hela namnet. När hon har gjort något dumt då brukar hela namnet användas och även efternamn. Klart att även katterna har efternamn. När vår dotter Anna var liten brukade hon också tillrättavisa Cleo genom att säga Cleopatra Kettil men eftersom namnet var svårt blev det istället Cleoprata Kettil. Onekligen ett rart minne att bära med sig.

Trappkatt

Tänk att komma hem när klockan är över fem och mötas av katten Elvis som sitter på trappen och njuter av solen. Tror att han i likhet med oss vädrar vår i luften. Märker att djuren är lika oss på så vis att de blir rastlösa i februari och börjar tycka att vintern borde vara över. Gick en liten runda i trädgården nu ikväll och såg att flera av våra solcellslampor har börjat att lysa igen. Känns som ett bra tecken på att vi går mot ljusare tider. Ett riktigt säkert vårtecken är dessutom att jag idag har inhandlat mina första fröer för vårens odlingar. Vi har ännu inte helt bestämt färdigt vad vi skall ha, men det vi är helt säkra på är att det skall bli mycket mer än förra året. Min trädgårdshandledare har noga inpräntat i mig att jag skall vänta tills i mitten av mars med att så mina fröer vilket gör att jag nu helt enkelt får lära mig tålamodets svåra konst.

Tänker att jag skall skriva några ord om vår lille mirakelkatt Elvis. Hans tillstånd med lungödem och förstorat hjärta är oförändrat. Veterinären gav honom i april förra året i bästa fall en eller två månader till att leva men än har vi honom kvar. Han borde vara svårt sjuk och inte alls må bra, men det verkar han inte alls förstå. Istället mår han alldeles prima och är dessutom en riktigt duktig liten kattpatient. Idag räcker det att jag skramlar med medicinburken för att han skall komma springandes. När han varit duktig och svalt sin tablett vet han att den goda (och hutlöst dyra) maten väntar. Mot alla odds lever vår Elvis vidare och har det gott i livet och vi är innerligt tacksamma över att ha vår lille kille kvar hos oss. Det är ju omöjligt att veta hur länge det varar, men varje månad som går är mer än vad vi vågat hoppas på.

På finhyllan

Katterna här i Hult har nog förstått att de är en viktig del av familjen och att vi skattar dem högt. Däremot undrar jag om katten Nemi kanske trots allt inte riktigt känner att hon får den uppskattning hon förtjänar!

Lustigt det är med katter och att de verkligen är så olika personligheter. Här i Hult har vi fem katter som vi delar vårt hus med. Fast skulle man fråga katterna så delar vi deras hus med dem. Fem katter, fem helt egna personligheter. Nemi är yngst av våra katter och dessutom dotter till vår katt Saga som oftast går under benämningen Suris. Nemi har en märklig förmåga att helt plötsligt befinna sig mitt på köksbordet eller bänken utan att man märkt hur hon har hamnat där. På samma sätt upptäcker jag när jag sitter vid köksbordet och arbetar att hyllan i matrummet plötsligt har fått ytterligare en dekoration. Klart att katten skall vara på finhyllan, var annars?

Kväll i Hult

Det är sen kväll i Hult och vi sitter i soffan efter en lång dag. Vill nästan inte gå och lägga mig eftersom det är så mysigt här hemma nu när de sista adventsljusstakarna har kommit på plats. Jag har nog dessutom ställt fram i stort sett varenda ljusstake vi äger. Så här års när en stor del av dygnet är mörkt känns det viktigt med mysbelysning hemma.

Har ägnat en stund nu på kvällen åt att bringa lite ordning i vårt matrum. Jag har gett upp vad gäller fina dukar och köpt en vaxduk till bordet istället. Barn och djur gör det omöjligt att ha en vanlig duk i vart fall om man har önskemål om att duken skall vara ren. Konstaterar att det verkar som att nästan alla vaxdukar är i grälliga färger med märkliga mönster. Efter att ha letat en tid efter en vaxduk jag kan stå ut med hittade jag en idag som faktiskt inte bara var uthärdlig utan riktigt fin.

Det är lite kallare ute och det märks på katterna här hemma. Så här års håller de sig mest inne och sover större delen av dagen. Favoritplatsen är det dubbla elementet i vardagsrummet och där ligger alla dem gärna på rad! Fina kattfröken på bilden är katten Cleopatra, kallad Cleo. När min dotter Anna var liten hade hon svårt att säga Cleopatra och det blev istället Cleoprata. Cleo är en dam på 11 år som jag haft sedan hon var 7 veckor gammal. Fick Cleo bestämma skulle hon helst av allt tillbringa dagarna i knät på någon i familjen.