Alla de dagar som passerat...

En vecka har hunnit passera på det nya året och det skall bli spännande att se vad som väntar under de veckor som följer. Jag ser tillbaka på året som gått och ser ett märkligt händelserikt år. När jag går igenom alla bilder från månaderna som passerat blir jag nästan lite förvånad över allt jag har hunnit med. Samtidigt känns det som om året försvunnit snabbare än jag hunnit förstå. Händelser som känns alldeles nyss ligger numera nästan ett år tillbaka i tiden. Genom bilderna ser jag ett år präglat av mycket aktivitet, mycket glädje och många smått fantastiska saker.

Utsikten från Ales stenar i Skåne

Det är också ett år då sorgen tagit stor plats. Det har hunnit passera flera månader sedan jag fick missfall men sorgen känns fortfarande ny. Tänker det är märkligt att det varit så mycket svårare att gå vidare den här gången, jag har ju trots allt varit med om det flera gånger förut. Fast det är kanske just det som gör det så mycket svårare. Sorgen är numera en följeslagare på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. När det nya året så har börjat känns det som hög tid för våra vägar att skiljas åt. Det är lätt hänt att en fokuserar på det negativa och missar allt det positiva längs vägen. 2016 har faktiskt varit ett år då smått fantastiska saker har skett.

Tänk där i bokhyllan ligger min bok!

Precis i början av året släpptes äntligen boken Berättelser från Gamlestaden som jag varit med och skrivit. Vilken otrolig känsla att hålla i boken som en själv faktiskt är upphovet till. Det var en lång process dit och många alldeles fantastiska människor inblandade i det som resulterade i en riktigt fin bok. Känner mig otroligt stolt över boken och riktigt glad över att jag under året som gått fått många tillfällen att hålla bokpresentationer och prata om den.

Rügen, Zadar, Västerås, Viskafors, Edinburgh, Stockholm och Skanör är platserna på bilden

Jag älskar att resa och året som gått har gett mig många anledningar att ge mig av ut på tur. Några resor har varit utomlands medan de flesta har varit inom landet. I somras for Regina,Sophie och jag på vad vi kallade för #tantroadtrip och hamnade i Skåne. Jag förälskade mig helt i vår sydliga landsända och tänker att på sikt är det meningen att jag skall bo i den delen av landet. Drömmer om den fantastiska trädgård jag skulle kunna anlägga om jag istället bodde i Skåne. I september for Frida och jag till den tyska ön Rügen vilket även det kom att bli en förälskelse. Vilken otrolig plats! Det var verkligen otroligt vackert, nästan fånigt vackert överallt och jag hoppas på möjligheten att resa tillbaka i sommar. En stad som jag ständigt reser till är Stockholm men i våras var jag för första gången där som turist tillsammans med familjen. Riktigt trevligt att få se andra platser i en stad som jag så ofta vistas i

Rhapsody in Blue hör till en av de riktigt tjusiga rosorna i min rosenträdgård

Det som talar mot att anlägga en trädgård i Skåne är hur mycket jag älskar min egen trädgård här i Hult. Den är ett ständigt pågående projekt som ger mig otroligt mycket glädje och stolthet. I trädgården kan jag helt förlora tidsperspektivet och märka hur det helt plötsligt börjar skymma utan att jag riktigt varit medveten om timmarna som gått. Under säsongen som passerat har fler rosor planterats i rosenträdgården och fler planteringar anlagts. Växthuset byggdes ut och blev nästan dubbelt så stort för att rymma alla mina tomater som jag råkade driva upp.

Mitt arbetsrum

Året har varit ett smått kaotiskt år i huset i Hult. Det inleddes med att dottern Annas gamla rum förvandlades från ett övergivet tonårsrum till ett alldeles fantastiskt fint arbetsrum till mig. Under tiden som arbetet pågick rådde kaos i resten av huset vilket onekligen frestade på tålamodet. När så arbetsrummet var klart, huset städat och återställt i sin ordning ja då väntade nästa stora renoveringsprojekt.

Byte av fönster i köket

Nästa projekt blev att renovera köket, något jag längtat efter i tolv år! Att renovera köket visade sig vara än mer tålamodsprövande än någon annan renovering. Under flera månader var det inte möjligt att laga mat ordentligt och allt från köket förvarades i resten av huset. Mitt i vardagsrummet stod kyl och frys under hela renoveringen. Köksrenoveringen var ett stort projekt eftersom vi bytta fönster, satte in nytt element, öppnade upp en vägg, satte nytt tak och golv samt ny köksinredning. Resultatet är dock helt otroligt och jag njuter verkligen varje gång jag lagar mat eller bakar. Det är ett funktionellt och logiskt kök, helt anpassat efter hur jag vill att ett kök ska vara.

Mitt pinupjag Miss Penny Lane! Fotograf: Jana Mäkinen

Jag tycker om att utmana mig själv och göra sådant som jag egentligen inte vågar. Det är därför som jag flyger trots att jag är flygrädd. Hur skulle jag annars få se något av världen? En sådan möjlighet testa vad jag vågar var när jag fick möjligheten att vara med i Pinup Akademins kalender för 2017. Känner mig otroligt stolt över att vara med i kalendern och den representerar verkligen något jag tror på. Att människors kroppar är vackra hur de än ser ut, att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter! Otroligt roligt också att kalendern fått spridning i media och att vi som representanter genom det fått möjligheten att prata om kroppspositivism och ideal. För mig som feminist och som mamma kändes detta som otroligt viktigt att vara med om.

Det var mitt 2016 genom några av årets händelser. Nedan har jag samlat ihop vad jag skrivit i slutet av varje månad. Verkligen spännande att se hur många olika saker som kan rymmas under ett enda år.

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.

Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt