Störst av allt är kärleken

I lördags hade jag det otroliga fina uppdraget att få vara fotograf när en av mina nära vänner gifte sig. Onekligen en stor uppgift att få eftersom det är bilder som skall följa dem genom livet. Har gått igenom bilderna flera gånger men märkligt nog är den jag fastnar för särskilt en som jag lite snabbt knäppte med mobilen. Vi fotade precis innan vigseln och de var båda lite fnissiga och uppspelta inför det som skulle komma. Inte helt olikt barnen på deras första skoldag efter sommarlovet. Det är en stund av allvar och något nytt men samtidigt alldeles välbekant att ta nästa steg i livet tillsammans.

Bröllop är alltid något fint och det slår mig ofta hur olika de kan vara. De kan vara formella med mycket folk och där en nästan känner sig som en statist i ett skådespel. Eller så kan det vara så där enkelt och familjärt och där det inte gör något om planerna förändras under dagens gång på grund av väder och vind. Det var ju själva vigseln som var det viktiga och inte detaljerna.

Allvar, glädje och fnissighet i en fin blandning. Till sist lyckades jag inte bara med att fånga brudparet på fina bilder utan fick också vara chaufför och se till att de kom ordentligt fram till sitt bröllop. Så fint att få vara med och påminnas om att kärlek är något både fint och stort!

Tre år senare

Idag är det tre år sedan Ebba blev en del av familjen och nu känns det märkligt att hon inte alltid har varit här. Numera är det konstigt att tänka att Ida länge var ensam hund i familjen. När Ebba kom tvivlade jag på om hon skulle kunna stanna. Hon hade bott i flera hem tidigare och var rädd för precis allt. Trots att hon var nästan två år var hon inte helt rumsren och hon skällde konstant. Att någon reste sig upp ur soffan var tillräckligt för att hon skulle skälla besinningslöst i någon timme. Hon har ett gällt skall som skär i huvudet och situationen var ohållbar. I mötet med andra människor blev hon så rädd att hon bara skakade. Helt ärligt var jag beredd att ge upp och tänkte att det bästa för henne kanske inte var att fortsätta försöka. Så en dag när jag satt och tittade på TV då hoppade hon upp i mitt knä och kröp nära intill mig. I den stunden kände jag att den rädda lilla hunden litade på mig och kände att jag ville henne väl. En tid senare började hon för första gången att vifta på svansen och var en allt gladare hund.

Solälskande vovven Ebba

Idag är Ebba en trygg, men bestämd liten dam. Om hon vill bli klappad då duger det inte att greja med datorn eller att göra något annat eftersom hon helt enkelt lägger sig på tangentbordet. Hon sover helst under täcket nära de människor hon älskar. När hon blir rädd då kryper hon upp i famnen och litar på att vi ska ta hand om henne.

Ebba vill gärna sova nära och hålla tass

När det kommer besök då skäller hon fortfarande och jag inser att det där lyckas jag nog aldrig få henne att sluta med helt. Däremot så finner hon sig efter någon minut och när hon fått hälsa brukar hon vara nöjd och accepterar att det kommer in gäster i hennes hem. Det har varit ett hårt arbete att få henne att bli en trygg och glad hund men det är verkligen värt varje möda. Hon är en ljuvlig liten varelse som jag är innerligt tacksam över att ha i mitt liv. Hon är smart, rolig, söt och även lite knäpp. Om en hund kan sägas ha humor då passar det in på Ebba!

Trygg tillsammans med storasyster Ida

Hunden Ida var inte helt förtjust över att behöva dela sin familj med en jobbig liten hund. Ebba dyrkade genast sin storasyster medan Ida länge var avvaktande mot den nya familjemedlemmen. Ida är fortfarande noga med att markera att hon är den som bestämmer av de båda. Hon skulle aldrig acceptera att Ebba hälsar först när jag kommer hem. Ebba har till sist lärt sig och väntar snällt på sin tur numera. Så fint att se dessa båda tillsammans när de är ute på promenad eller ligger och sover. Ida hade blivit en ganska bekväm vovve innan Ebba men den lilla sätter fart på henne. Ida är till skillnad från Ebba en hund som alltid varit trygg och alltid varit omgiven av människor som älskar henne. Hon är lugnet och Ebba är kaos och tillsammans är de båda helt underbara!

Villkorslös kärlek

Jag har varit på resande fot i några dagar men är nu åter hemma i mitt Hult. Som alltid väntade katten Elvis på mig när jag kom hem sent om söndagskvällen. Alltid lika tålmodig och väntar alltid på att jag ska komma hem. Det är verkligen en villkorslös kärlek. När jag är hemma är han min ständige följeslagare och när jag är iväg då inväntar han helt enkelt min återkomst.

Elvis vill ständigt ha uppmärksamhet

Vad jag gör spelar inte så stor roll för Elvis så länge som han får vara med. Alltså har jag en katt som sitter på mitt skrivbord och gärna försöker lägga sig på tangentbordet. Eller så sitter han på mina axlar när jag gräver i trädgården eller rensar ogräs. Tittar jag på TV då rullar han ihop sig till en boll i mitt knä och dricker jag kaffe i rosenträdgården då lägger han sig på bordet. Helst mellan mig och min kaffekopp. Tar jag fram kameran då vill han alltid vara med. Jag tror att han tycker om att jag är stilla och fokuserad när jag fotograferar eller fotograferas. Jag har bild efter bild från olika fotograferingar där Elvis bestämt sig för att också vara med.

Älskade Elvis

Min mirakelkatt Elvis är ju egentligen sjuk och enligt oddsen skulle han inte längre finnas här. Fast han är här och dessutom mer närvarande än någon annan. Det är onekligen fint att vara älskad av en katt. Att veta att för honom då blir allt bra så snart jag svänger in på gårdsplanen.

När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.

En stilla stund på en trappa...

Tiden är märklig som jag ser det. Somligt känns som om det hände alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Annat kan kännas långt borta fast det egentligen var alldeles nyss. Sen är det den där känslan när tiden passerar märkligt fort, när en inte riktigt hinner med. Idag är det ett år sedan jag stod på Spanska trappan i Rom. Det var strålande sol och arton grader varmt och jag var där med mannen som jag älskar. Ett år har passerat sedan dess. Ett år som varit fyllt med mycket märkligt. Somligt riktigt bra och annat riktigt svårt. Det känns som om dagarna passerat snabbare än andra år och att de stilla stunderna varit alldeles för få.

Den där förmiddagen då vi besökte Spanska trappan är en av de stilla stunderna. Det trots att vi där var omgivna av mängder av människor som i likhet med oss ville uppleva den historiska platsen. Vi tog oss tiden att gå nedför trappan i lugn och ro. Jag tror att mängden stilla stunder är avgörande för upplevelsen av hur snabbt ett år går. För mig känns det som om det var alldeles nyss vi var i Rom och i själva verket är det precis ett år sedan. Alltså har de stilla stunderna under året som gått varit alldeles för få.

Min målsättning är att det nästa år skall kännas som om en evighet passerat sedan jag stod i den där trappan. Om den känslan infinner sig då har året som kommer varit fyllt av stilla stunder.

We are so good together

Ibland känns livet lite så där extra bra. Som när jag kommer hem efter lång dag med möten. Det sista var en studiecirkel på två och en halv timme där jag var cirkelledare och behövde vara koncentrerat närvarande. Hade hunnit med att handla mellan mina möten och lite andra ärenden och kände när jag klev innanför dörren hur trött jag var. Då har maken bakat bröd och hela huset luktar gott av nybakat. Så får jag med mig smörgåsar upp och kan lägga mig i sängen och äta mina smörgåsar och läsa lite bloggar. Tänker att det är är kärlek det!

Tid för tvåsamhet

Det har blåst ordentligt i några dagar vilket förändrat landskapet drastiskt. I början av veckan skiftade skogarna mellan rött, gult och orange men nu har många löv blåst bort. Vi åkte igår genom höstlanskapet här hemma, trots att oktober närmar sig sitt slut såg vi många betande djur. Värmen håller i sig och många bönder har valt att låta djuren gå ute ett tag till eftersom de släpptes ut så sent i våras.

Veckan som gått har bjudit på mycket regn men i Kärnsjön är vattennivån fortsatt märkligt låg. De äldre av mina grannar säger att de aldrig har varit med om att vattennivån varit så låg. En ljuvlig sommar som den vi haft i år kan således ge även negativa konsekvenser. Även regnet behövs om sommaren även om man önskar dess frånvaro.

Även om det blåser är hösten varm och inbjuder till promenader. Fördelen med den låga vattennivån i Kärnsjön är att det går att promenera längre ut än vanligt och med det fånga landskapet på bild på ett sätt som annars inte är möjligt.

Längs stranden ligger drivved huller om buller likt ett jättelikt plockepinn. Många av stockarna har fått en vacker silvergrå yta som är alldeles len.

Tycker om kontrasten mellan trä och mark.

Lyckas fånga maken på bild när han inte är uppmärksam. Allt som oftast försöker han undvika min kamera och därför blir jag särskilt glad när jag får honom att fastna. Tänk att vi redan hunnit leva tillsammans i tio år. Å ena sidan känns det som om åren har gått fort men å andra sidan kan jag knappt komma ihåg livet innan. Är så van att vara ena delen av en tvåsamhet att jag har svårt att tänka mig något annat.

Sedan flera veckor tillbaka hade vi beslutat att vara helt lediga igår. Vi skulle prioritera bort allt annat och bara umgås med varandra. Ofta när vi är lediga ägnas tiden till att renovera eller göra annat som måste göras hemma. Det är sällan vi umgås själva utan barnen och vi borde bli bättre på att prioritera oss. Vår tvåsamhet är ju själva grunden för vår familj.

En dags semester

Egen tid tillsammans är något av en bristvara för maken och mig. Den här sommaren valde vi att vara lediga tillsammans med barnen hela sommarlovet. Det var tio helt fantastiska veckor och vi är båda nöjda med att ha haft den möjligheten. Däremot innebär all tid med familjen att vi inte riktigt haft tid att umgås med varandra. Att ses varje dag är inte samma sak som att umgås själva. Samtalen blir annorlunda när det är bara vi och ibland är det skönt att inte bara vara i sin föräldraroll.

Alltså bestämde vi oss för att idag skulle vi vara helt lediga och bara umgås med varandra. Trots att vädret var ostadigt valde i att åka ut till kusten och promenera. Det är onekligen något särskilt med de bohuslänska klipporna.

Överallt utmed kusten i norra Bohuslän finns spåren av stenhuggarindustrin. Det går liksom inte att missa ens om man skulle försöka. Det är lite märkligt med dessa av människan huggna stenar som har raka linjer i ett landskap där klipporna slipats till rundade former av vågor och vindar.

Allt som är rostigt tycker jag är vackert! Kan inte riktigt förklara varför, det bara är så helt enkelt.

När så regnet kom hittade vi oss en plats att äta god mat med utsikt över havet och regnet. Även om jag älskar kusten på sommaren när allt badar i sol så är det något särskilt med ett regnigt kustlandskap. Fiskgryta följt av rykande hett kaffe känns även det helt rätt när det regnar utanför.

Det är lätt hänt att man glömmer bort att prioritera tiden tillsammans. I vardagen finns det onekligen många måsten och många gånger känns livet som ett tusenbitarspussel där inga bitar tycks passa ihop. Det är då tror jag som man måste fundera över vilka av alla bitar som är de riktigt viktiga. Tid tillsammans är en viktig pusselbit till att livet skall fungera och kännas bra. Tror dessutom att om den biten prioriteras då funkar mycket av det andra av bara farten.

Frieri

För tio år och tio dagar sedan blev Raimo och jag tillsammans och för tio år sedan sa jag ja när han friade till mig. För mig innebar det att livet förändrades totalt. Tidigare hade jag varit singel och bott med mina två katter. Nu var jag plötsligt sambo och dessutom följde två barn med på köpet. Trots detta tvekade jag aldrig och vi har varit familj från första dagen. Helt lätt har det givetvis inte alltid varit, men vilken familj har det alltid lätt? Däremot vet jag med säkerhet att jag skulle ge samma svar idag, För vem kan motstå ett frieri mitt i skogen under en stjärnhimmel när man är förälskad?

Vi gifte oss i september året därpå men valde att hålla både förlovning och bröllop hemligt. Vi bjöd helt enkelt in till mitt 25-års kalas och gifte oss två timmar in i kalaset. Bröllopet var enkelt och efter den borgerliga vigseln bjöds på kaffe och tårta. Bröllopsfesten bestämde vi att den skulle vi istället ha när vi varit gifta i tio år. Eller för att vara helt ärlig så tänkte vi fem år först, men de där första åren gick så fort så tio år kändes som en bättre tidsram. Nästa år blir det således bröllopsfest och då med vintagetema. Min klänning är redan inhandlad och hänger i klädkammaren och bara väntar på att användas. Hittade den redan för ett år sedan men vågade inte ens drömma om att den en dag skulle kunna passa på mig. Men det måste ha varit meningen att den skulle bli min eftersom den tidigare i våras fortfarande fanns kvar på loppisen där jag hittat den!

Anna, Sofia och Raimo sommaren 2003

Vårt första decennium

Idag är det tio år sedan Raimo och jag blev tillsammans. Ett decennium har vi således varit tillsammans och jag undrar lite vart åren tog vägen. Å ena sidan kan jag knappt föreställa mig livet innan Raimo och barnen, samtidigt har åren gått så fort. Det var ju alldeles nyss som Anna och Sofia var två småtjejer som busade runt och nu är de båda vuxna kvinnor. Hade jag för tio år sedan kunnat få en glimt av det liv vi lever idag så hade jag känt mig mer än nöjd. Allt har inte blivit varken så som vi önskat eller som vi hade tänkt oss, men livet har blivit riktigt bra. Vägen att komma dit där vi är har varit allt annat än rak men idag kan jag se att den resan har varit nödvändig för att komma fram. Utan de erfarenheter vi bär med oss hade livet kunnat sett väldigt annorlunda ut och jag är glad och tacksam över livet precis som det är.

Det har onekligen hänt mycket på de tio år som gått sedan vi blev tillsammans. Precis i början så hände saker med en svindlande hastighet. Bara tio dagar efter att vi blivit tillsammans så friade Raimo till mig. Galet kan man tycka men är det rätt så vet man det med en gång tror jag. Efter en månad flyttade vi ihop och i september året därpå så gifte vi oss. Strax innan bröllopet köpte vi oss huset i Hult vilket visade sig vara det klokaste och galnaste vi gett oss in i någonsin. Jag är både glad och stolt över att vi vågade köpa huset i Hult trots att så många sa till oss att vi skulle låta bli. Jag tror nämligen att huset här i Hult är en av delarna i att vi har ett riktigt bra liv. 

På tio år har mycket hänt och vi har dessutom blivit mormor och morfar. Det har varit mycket glädje under de här tio åren. Samtidigt har vi också delat svårigheterna som att min pappa blivit allt sjukare eller som när Raimos syster gick bort. Genom det svåra har vi haft varandra och det gamla talesättet stämmer verkligen att delad glädje är dubbel glädje och att dela sorgen gör den halv.

Det svindlar nästan att tänka på allt som har hänt under detta vårt första decennium tillsammans. Varje glädje och varje sorg är en del av vår helhet idag. Jag vågar inte ens gissa vad som ligger framför oss, men jag hyser stor tillförsikt inför framtiden!

Den jag älskar...

I snart tio år har vi levt tillsammans Raimo och jag. Efter tio år blir jag fortfarande sjukt stolt när han har en spelning och tycker att han är helt fantastisk och vill tala om för alla att han som sjunger, han är min. Efter alla dessa år tycker jag märkligt nog att det är charmigt när han varje gång vi skall äta tacos undrar varför det inte heter varsågodos istället! Ett skämt kan nästan inte bli mer utslitet men jag skulle sakna det om han struntade i att säga det! Han har givetvis många fel och brister likväl som goda fördelar, men framförallt är han den som jag älskar!

Maken spelade på Café Corner i Munkedal i fredags. Lite gulligt att flera av hans frus favoritsånger numera finns på repetoaren!

Raimo där han trivs som allra bäst, hemma i Hult med vovven och barnen. Här är det dock lånade barn. Det stora barnet är vår lilla Manda och det lilla barnet är Vida. Tänk att Manda som brukar kännas så lite plötsligt kändes som en jätte när hon träffade Vida som bara är tolv veckor.

Nio år...

5 juli är inte en dag vi brukar fira men den finns ändå med i tanken. 5 juli 2003 är nämligen dagen då Raimo och jag blev tillsammans och i år har det gått nio år sedan dess. Allting kändes så rätt och allt gick så fort 15 juli samma år förlovade vi oss och några veckor senare flyttade jag från min lägenhet i Vänersborg till Stenungsund för att bo med Raimo. I augusti året därpå köpte vi huset i Hult och i september gifte vi oss och sedan fortsatte livet. Barn hade vi redan från början eftersom Raimo redan hade två flickor när vi träffades. Det var onekligen en omställning i livet att gå från att vara singel och bo med katterna Selmer och Cleo till att vara sambo och bo med två barn 7 och 11 år. Att träffa någon med barn kan vara svårt, men vi kändes som familj redan från första stund.  Även om man är drabbad av ofrivillig barnlöshet så innebär inte det att man måste ha ett liv utan barn.

Nio år är onekligen en lång tid även om det till viss del känns som att åren bara har flugit förbi, samtidigt kan jag knappt föreställa mig livet innan Raimo och barnen. Åren som har gått har gett många motgångar men också mycket som varit helt fantastiskt. Att köpa huset i Hult är kanske det galnaste vi gjort under dessa år men verkligen inte något som jag skulle vilja vara utan.

Ett förhållande kan egentligen liknas vid ett bygge. Om det inte byggs varsamt och ordentligt riskerar allt att rasa