När ska ni skaffa barn då?

 Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.

 

Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35. Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september 2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen. Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa missfall var ett faktum.

 

Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december 2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus. Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.

 

I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte. 

11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!

Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt!

Barns lek är gränslös

Sedan i söndags har vi besök här hemma i Hult, ett långväga besök hela vägen från Namibia. Det är min namibiska syster Maggy och hennes dotter som är här vilket onekligen är riktigt fint. Det är nästan precis fem år sedan de var här sist. Sedan dess har mina tjejer hunnit bli högstadietjejer och Maggys lilla bebis är nu en kavat sexåring. Hon pratar flera språk flytande och passar in oavsett sammanhanget. En helt fantastisk liten tjej helt enkelt! Igår hade vi bestämt att vi skulle åka och besöka min väninna Regina och hennes dotter. De båda barnen har pratat med varandra på skype tidigare men det här var första gången de skulle träffas på riktigt. Det var lite svårt att förklara för min namibiska lilla kompis att hennes svenska kompis bara kan prata svenska. Att en fyraåring i Sverige oftast bara har ett enda språk. Onekligen lite märkligt om en jämför med resten av världen.

Det som är så spännande med barn är att för en fyraåring och en sexåring behövs inte ett gemensamt språk. Leken är deras gemensamma språk och de förstod varandra alldeles utmärkt trots att de pratade sina egna språk. De lekte i flera timmar och när det var dags att åka hem frågade båda barnen när de kunde leka igen. Barn har verkligen något att lära oss vuxna tänker jag. Att hinder bara finns om vi gör dem just till hinder. Det går att umgås med någon som du inte delar språk med, visserligen kräver det lite mer kreativitet men det är fullt möjligt. Det blir också tydligt hur de där gränserna som finns i tillvaron är något som vi vuxna sätter upp och som vi sedan låter oss styras av. Om barnen själva får bestämma bryr de sig inte ett dugg om språk, kön eller etnicitet. De bryr sig istället om att leka kurragömma, leka i en lekstuga eller att måla tillsammans. Trots att de båda barnen inte talar samma språk lyckades de enas om att just leka kurragömma. Om vem som skulle räkna och vem som skulle gömma sig. De turades om i leken och hade riktigt roligt tillsammans flickan från Sverige och flickan från Namibia. När barnen sedan växer upp kommer de att bära med sig minnet av deras lek som barn och hur det är möjligt att vara vänner trots hinder. Det är två tjejer som växer upp med en djupare insikt om världen än många vuxna!

Lekstugelek behöver inte något språk, leken är sitt eget språk!

Att få vara en mamma...

Det är mors dag idag och sociala medier fylls med hyllningar till mammor. För mig är det på många sätt en problematisk dag. Egentligen är jag inte mer brydd om mors dag än vad jag är om alla hjärtans dag eller kanelbullens dag. Däremot blir det oavsett min inställning en dag som påminner mig om mitt eget märkliga föräldraskap. Det är onekligen lite speciellt att vara ofrivilligt barnlös och samtidigt ha fyra fantastiska flickor som jag har förmånen att vara förälder till. Även om jag genom mina flickor har varit förälder i fjorton år tog det lång tid innan jag såg mig själv som en mamma. Det kändes som om jag inte riktigt hade rätt till det ordet eftersom jag inte själv burit och fött mina barn. Ganska märkligt egentligen eftersom det inte är biologin som är det avgörande i föräldraskapet utan de handlingar som en gör under barnens uppväxt. Rent logiskt vet jag att jag är en mamma eftersom jag gör och har gjort allt som en mamma skall göra. Samtidigt är ordet laddat och jag valde att inte använda det förrän mina barn själva gav mig den benämningen. Alltså är jag både en mamma och en mormor samtidigt som jag fortsatt sörjer barnen som inte blev.

Att få dela sitt liv med barn är en ynnest och en gåva oavsett hur en har fått sina barn. Att hantera konflikten i ofrivillig barnlöshet och föräldraskap är dock inte helt enkelt. Känner skuldkänslor inför att jag helt enkelt inte bara kan vara nöjd och tillfreds med det faktum att jag har barn. Samtidigt finns där ständigt tanken på barnen som inte blev, de barn som jag en kort tid burit. Att släppa tanken på hur livet blivit om allt varit annorlunda är svårt. En måste ge sig själv tid att sörja tänker jag och försöker acceptera alla dessa motstridiga känslor. En märklig dag på så många sätt men samtidigt fin då den började med ett grattis på mors dag från äldsta dottern och som sedan följdes av fina gratulationer från resten av barnen. Mina flickor är en ständig påminnelse om att moderskapet är förankrat i kärlek och handling främst! De har gett mig den största gåvan i livet, att få vara en mamma.

Förra sommaren tillsammans med mina äldsta döttrar och älskade barnbarnet

Både viktigt och vackert

I helgen har jag varit med kidsen på läger med Unga Örnar. Det har varit en nästan löjligt perfekt helg när det gäller vädret. Strålande sol och ljuvlig sommarvärme är onekligen en bra grund till ett härligt läger. Unga Örnar har en egen lägergård i Gråbo alldeles intill en sjö. Gott om ytor att härja runt på och det dessutom på barnens villkor. En verksamhet för barn som dessutom styrs av barn. Förvisso med stöd och hjälp från vuxna men ändå på barns villkor.

Härligt att få tillbringa några dagar i solen på en vacker plats och i gott sällskap. Att se barnen ta både utrymme och ansvar och dessutom ha riktigt roligt. Känns helt lugnt med vinter nu! Jag har tankat energi så det räcker över hela den mörka årstiden.

Gråbogården

När hjärtat brister

Livet är lite av en berg- och dalbana och helt omöjligt att förutse. För en tid sedan vändes hela livet upp och ner när jag upptäckte att jag var gravid. Jag hade ju stängt den dörren, gått vidare och börjat acceptera att aldrig få några biologiska barn. Vågade först inte tro att det var sant, sannolikheten var ju inte den största. Test efter test visade dock att det var sant och plötsligt fick tröttheten och allt illamående en logisk förklaring. Herregud jag var ju gravid! Vågade inte tro på det med tanke på mina tidigare missfall men när veckorna gick började det allt mer kännas verkligt. Skulle det här bli en sådan där berättelse om hur år av väntan och förväntan till slut lönade sig. Som slutet på en romantisk film där allt blir lyckligt och i mjuka färger.

Började berätta för människor i min närhet om det alldeles fantastiska som skett och för varje person som visste kändes det lite mer säkert. Till våren skulle en alldeles ny människa komma till världen och jag hade förmånen att bli hens mamma. Kände mig märkligt lycklig till och med över att må illa, trots att det försatte mig i knepiga situationer. Som på konferens när jag plötsligt inte kom överens med kaffe och fick lämna koppen och bara springa. Försökte så att sluta vara rädd och istället njuta av upplevelsen, försökte att släppa taget om oron som ständigt fanns där. Oron visade sig vara välgrundad och ännu en gång befinner jag mig där hjärtat brister. Vet att det går att överleva missfall, jag har ju gjort det flera gånger förut men undrar hur lång tid det tar innan hjärtat åter är helt.

Passar inte riktigt in

Det är en lite märklig situation det här att vara ofrivilligt barnlös och ändå ha barn. Eftersom jag inte är biologisk mamma till de barn jag har räknas inte mitt föräldraskap märkligt nog inte fullt ut. Som mamman som efter några veckor anser att hon har mer mammaerfarenhet än vad jag har efter 13 år. Som hävdar att: Liza det är skillnad när du fött dina barn själv, hade du haft barn hade du förstått! Genom åren har jag också märkligt ofta fått frågan: men vill du inte ha riktiga barn? På vilket sätt är mina barn mindre riktiga för att vi inte har ett biologiskt band oss emellan?

Det är onekligen en sorg för mig att vara ofrivilligt barnlös. Jag sörjer inte att jag inte har biologiska barn men jag sörjer att inte ha fått möjligheten att vara med från början och genom barndomens alla faser. Jag sörjer också över de barn som inte blev,de barn jag förlorade innan de ens hade fötts. Förvisso tidigt i graviditeten men ändå en förlorad framtid och barn som jag aldrig fick veta vilka de skulle ha blivit. Tanken var ju att de skulle vara en del av mitt liv under resten av min levnad. Istället kom de att bli till parenteser i tillvaron.

Har under året sökt mig till grupper på bland annat Facebook för just ofrivilligt barnlösa som befinner sig på andra sidan alla försök att bli med barn. Där mottas inte min sorg på allvar. Får frågan om jag verkligen hör hemma i gruppen eftersom jag faktiskt har barn och således inte är barnlös. Här gör mitt föräldraskap att min sorg inte tas på allvar.

Det är märkligt vilket behov vi människor har att sätta etiketter och sortera andra människor. Det borde ju räcka med den egna upplevelsen för att en skall tas på allvar. Typ dela min sorg fast vi har olika erfarenheter. Acceptera mitt föräldraskap fast det inte ser ut på samma sätt som ditt gör! Det riktigt svåra i livet är väl just det där med att acceptera det en inte kan råda över. Det är ju så mycket som vi faktiskt kan påverka och styra över att det är lätt att tro att allt är möjligt. Allt är inte möjligt men det är möjligt att gå vidare och skapa nya drömmar. Sorg tar tid och en måste ge sig själv tid att sörja för att kunna ta nästa steg. Att passa in i andras föreställningar om hur något skall vara är inte ett måste, men ibland skulle det göra tillvaron något enklare känns det som.

Hålla handen

Sedan i höstas är jag inne i processen att hantera min ofrivilliga barnlöshet på allvar. I höstas, ganska kort efter mitt andra missfall kände jag en märklig befrielse. Kan låta märkligt men det var verkligen befriande att veta att det för min del inte kommer att bli några biologiska barn. Att det inte finns något att hoppas på och att jag nu var fri att gå vidare. Hur smärtsamt det än är att veta känns vetskapen betryggande och lättare att hantera än att leva i ovisshet. Själva begreppet ofrivillig barnlöshet blir även det lite märkligt för mig eftersom jag ju faktiskt har barn, jag har bara inte några biologiska barn. Jag har följt mina fyra flickor genom livet så här långt och de två äldsta är ju redan vuxna. De första åren har jag dock missat. De där småbarnsåren som förvisso innehåller mycket jobbigt men också tycks vara en fantastisk tid. Får lite glimtar av den världen när jag besöker bästa kompisen och hennes treåriga dotter. Treåringen berättade sist vi sågs att hon har känt mig länge. Det har hon helt rätt i eftersom jag har känt henne i hela hennes liv. Det är verkligen en förmån att få följa hennes utveckling och höra om allt hon har att berätta. En treårings perspektiv på världen är aldrig tråkiga att lyssna till! Tänker att jag ändå är lyckligt lottad som har förmånen att ha en treårig kompis som kan dela med sig av sina tankar och funderingar. Då tänker jag att de där missade åren inte spelar så stor roll ändå. Att jag får uppleva delar av dem och det dessutom utan vakna nätter och VAB.

Sen kommer de där dagarna då det är betydligt svårare att hantera det där lilla begreppet aldrig. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn och den självklarheten som det föräldraskapet innebär. Att ta in den tanken kan vissa dagar vara helt okej och helt överväldigande andra dagar. Som den där dagen på stranden vid öknen när min fyraåriga systerdotter sträckte sig efter min hand och vi strosade längs stranden. Plötsligt stannade hon upp för att rita i sanden det saknades nämligen ett hus precis där menade hon. När huset var färdigt släppte hon min hand och sprang den sista biten fram till vattnet. Jag var alldeles för långsam och hon ropade åt mig att skynda mig. Väl framme tog hon min hand igen och vi tog steget ut i det kalla vattnet. Så där hissnande kallt men ändå härligt. I den stunden kände jag en oerhörd saknad över barnen som inte blev och upplevelserna som vi aldrig kommer att dela. Jag är innerligt tacksam över de barn jag har och alla våra minnen, men de där upplevelserna som aldrig blev kommer jag nog alltid att sörja över. Tänker att det som inte blev påminner på många sätt om sorgen efter de människor en har älskat. Att sorgen kommer alltid att finnas där. Stark och överväldigande i början men med åren lättare att hantera och något som en vänjer sig vid. Det är märkliga är ju att en vänjer sig även vid saknad!

Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst

Kalashelg

Igår fyllde vår Anna tjugo år och vi firade med middag här hemma i Hult med familj och en god vän på besök. Fast middagen igår var bara en liten försmak till idag då det egentliga firandet skedde. Vi har haft huset i Hult full med folk nästan hela dagen vilket har varit otroligt roligt. Äldsta dottern överraskade genom att komma redan på förmiddagen vilket onekligen var trevligt. Annars är ju nackdelen med kalas att en inte riktigt hinner umgås med alla. Idag hann vi dock umgås ordentligt när vi förberedde kalaset vilket jag tycker om.

Längst upp till vänster i bild ser ni vår tjugoåring. Den tjusiga mössan var en av födelsedagspresenterna och dessutom sydd av Regina. Blir så otroligt sugen på att lära mig att sy när jag ser alla hennes fina projekt. Fast jag får kämpa på med min stickning tills jag behärskar den och se sömnad som ett projekt för framtiden. Det har varit ett riktigt härligt kalas här hemma i Hult idag även om det kändes lite vemodigt att det nog var sista gången som vi ordnade kalas för Anna. En del av mig önskar att jag kunde ha pausat och haft henne liten ett tag till. 

Något som blev riktigt lyckat var dagens kakor och tårtor. Jag testar allt mer att baka utan socker vilket är både spännande och utmanande. Ibland blir det inte bra alls och ibland blir det som idag, alldeles perfekt. Riktigt kul att gästerna inte riktigt trodde på att det mesta faktiskt var sockerfritt och dessutom innehöll massor av nyttigheter.

Tjugo år idag

Tänk precis idag fyller min dotter Anna tjugo år! Nu är hon vuxen, hon har flyttat hemifrån och har skapat sig ett eget liv och står stadigt på egna ben. Är så stolt över den kloka vuxna kvinna hon har blivit. Som förälder är det lätt att oroa sig för hur det ska bli när barnen blir vuxna men jag känner inte någon oro. Jag vet att min Anna är stark och kommer att klara livets utmaningar. Vet också att hon vet om att hon alltid har vårt stöd vad som än skulle hända. Det är onekligen lite skrämmande när barnen blir så stora att de skall klara sig själva i den stora världen. Två av våra fyra flickor är nu vuxna men som tur är dröjer det många år innan det är dags för nästa barn att lämna hemmet. Idag och imorgon firar vi vår Anna och är glada över att det var en självklarhet för henne att hålla kalas hemma i Hult.

Vår Anna som fyller 20 år idag!

Frågor och svar

Då och då dyker det upp frågor i kommentarerna här på bloggen eller på Instagram. Jag har ständigt ambitionen att besvara dem men lyckas inte riktigt med detta. Alltså samlar jag ihop frågorna och ber om ursäkt för att vissa av svaren har dröjt.

Hur kan du redan vara mormor?
Min man och jag har ett alldeles ljuvligt barnbarn på 4 år som är en stor glädje för oss. Hennes mamma är vår äldsta dotter som fyller 24 i höst. Där är väl här frågan kommer in eftersom jag själv bara är 36 år. Jag hör till de lyckliga i livet som fått fyra barn fast jag inte kan få barn. Jag har alltså inte några biologiska barn men det där med biologin är i min mening inte det viktigaste. Det sägs att blod är tjockare än vatten men det där är bara strunt. Störst av allt är kärleken! Kärlek binder samman en familj och skapar tillhörighet inte vems gener barnen råkar bära på.

Vår bröllopsdag 11 september 2004. Här är våra stora flickor inte så stora

Manda hjälper mormor att baka tårta till morfar

Näst yngsta tösen och jag

Har vintage alltid varit din grej?
Ja det är nog faktiskt så att vintage alltid har varit min passion. Min allra första handväska köpte jag på en loppis som fyraåring och det är en vintageväska gissningsvis från 40-talet. Min första förälskelse som barn var nog i Marilyn Monroe. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett. Inte bara för att hon som människa var vacker utan för de vackra kläder och skor och givetvis även väskorna hon hade på sig. Det gjorde intryck på mig och satte tidigt min tanke om hur kläder som är fina skall se ut. Jag älskar vackra kläder och har lovat mig själv att inte låta mina vackra klänningar hänga inne i klädkammaren. Om jag sparade dem till särskilda tillfällen skulle de mycket sällan användas och det känns verkligen som slöseri. Med tiden har jag vågat att ta steget fullt ut och har lärt mig att göra vackra vintagefrisyrer och vintagesminkning. Jag känner mig vacker och stark i mina vintageoutfits. Dessutom är de ett ställningstagande som jag ser det. Vintagekläderna är tillverkade på ett sätt som gör att de håller för användning 50 år senare. Det är något att tänka på idag när klädindustrin har fast fashion som förebild.

Det här med vintage har blivit till ett intresse för mig utöver mina egna kläder. Jag fotograferar och stylar ofta alla i min närhet som har lust att vara med (eller inte springer tillräckligt fort). Ibland har bilderna ett särskilt syfte, då ofta att publiceras i Livåleva men ofta tar jag dem bara för att hela grejen är så himla rolig.

Maken och jag på vår bröllopsfest när vi firade 10 år som gifta förra året

Ett loppisfynd i min favoritfärg

Näst äldsta dottern Anna

En fotografering för Livåleva och artiklar som aftonkläder

Ditt liv i Hult verkar så mysigt, har du alltid velat bo på landet?
Som tonåring bodde jag på landet fast då precis utanför Göteborg. Jag tyckte att det var en absolut mardröm att bo på landet och lovade mig själv att vid första bästa tillfälle flytta till en lägenhet i stan och aldrig se mig om igen. Jag hamnade aldrig i Göteborg utan istället i en lägenhet i centrala Kungälv. Inte riktigt vad jag tänkt mig men gott nog och jag älskade att bo på en plats med nära till allt. Raimo och jag hamnade i Hult lite av en slump och jag är tacksam över de irrvägar som förde oss hit och till vårt renoveringsobjekt för den händige. Även om jag älskar vårt hus och vår trädgård så är det inte alltid ett enkelt liv. Vi har ägnat 11 år åt att renovera vårt hus och är långt ifrån klara. Kanske är vi klara om vi lägger ytterligare 10 år men jag är inte säker att vi är klara ens då. Blir en någonsin klar med ett hus? Även om livet i Hult är allt annat än enkelt och det tveklöst finns hus som varit mindre utmanande att leva i så är jag nöjd med livet. Det här är min plats på jorden, platsen som är mitt hemma och där jag trivs.

Huset i Hult, det eviga renoveringsobjektet. Dock är bilden några år gammal så lite mer har hunnit ske

Sommartid är Hult både den vackraste och ljuvligaste platsen jag vet

Vårt hem är stort nog att rymma många människor till stora kalas vilket jag älskar

Jag har läst att du gjort en gastric bypass, varför valde du operation?
Under många år hade jag kämpat med vikten och till slut nått en punkt där min vikt var en fara för min hälsa. Det har gått tre år sedan jag opererade mig och jag känner varje dag tacksamhet över möjligheten att förändra mitt liv. Jag tror inte att jag hade haft möjligheten att på egen hand gå ner så pass mycket i vikt. Att vara smal har aldrig varit målet för mig. Att känna att jag har en stark kropp som orkar med tempot i mitt liv har varit min önskan. Så är det idag! Jag har fått fantastiskt fin hjälp och stöd från min omgivning vilket har kompenserat för den bristande eftervården från sjukhuset. Idag tränar jag regelbundet och känner mig frisk och stark. Jag orkar med mitt liv och konstaterar att operation var det rätta valet för mig.

Jag är fortfarande samma person som för tre år sedan men förpackningen ser lite annorlunda ut nu mot då

Jobbar du heltid med politik?
Det finns en vanlig uppfattning om att alla politiker är heltidspolitiker och att vi dessutom har extremt bra betalt. Låt oss med en gång slå fast att det inte stämmer. Jag är fritidspolitiker i Munkedal vilket innebär att jag lägger just min fritid på mina politiska uppdrag. När vi har möten i kommunfullmäktige eller i kommunstyrelsen där jag sitter då får jag arvode för den tiden och har även möjlighet att få förlorad arbetsinkomst om jag varit tvungen att ta ledigt från mitt arbete. Den övriga tiden, det vill säga all inläsning av material och de förberedelser vi har inför våra beslutande möten de sker utan betalning. Utöver att jag har kommunala förtroendeuppdrag är jag studieorganisatör för Socialdemokraterna i Munkedal. Studier och folkbildning är det jag brinner för och det som jag lägger det mesta av mitt politiska engagemang på. Det finns en gammal devis som heter samla, skola, påverka vilket jag tycker är en bra vägledning för politiskt engagemang. För att kunna påverka måste vi vara många, vi måste lära oss och sedan kan vi förändra världen.

Här är jag och delar ut valmaterial vid tåget vid klockan sju på morgonen i valrörelsen 2014

Du har fantastiskt vackra rosor i din trädgård, har det alltid varit din passion?
Jag fullkomligt älskar rosor och det tycks vara ett intresse som kan bli hur omfattande som helst. Däremot är det ett intresse som bara sträcker sig tre år tillbaka i tiden och är något som jag upptäckt lite av en slump. För tre år sedan var trädgården i Hult i ett hopplöst tillstånd och vi hade ärligt talat gett upp alla försök att få den att se ordnad ut. En bekant till oss föreslog att vi skulle anlägga en rosenträdgård mitt bland alla nässlor och ogräs och erbjöd sig att hjälpa till att rita och bygga. Det blev en rosenträdgård och plötsligt såg resten av trädgården ut som en möjlighet snarare än ett problem. Vi började med två rosor i vår rosenträdgård och sedan dess har jag hunnit plantera ytterligare tjugofyra sorter. Dessutom har rosenträdgården byggts ut och till nästa år ryms där säkert dubbelt så många rosor som nu.

New Dawn var den första rosen som planterades i rosenträdgården i Hult

Du reser mycket, finns det något favoritresmål?
Att resa hör till det som sätter guldkant på tillvaron och jag är mycket tacksam över möjligheten att ha fått se mycket av världen. Jag brukar hävda att det är min pappas fel att jag reser mycket och ofta känner rastlöshet och vill ge mig av. Min pappa var nämligen sjöman och som barn var det bästa jag visste att höra talas om alla platser han besökte.

Den plats jag ständigt återkommer till är Dublin. Älskar staden och landet och känner ständigt en längtan dit

Oftast reser jag tillsammans med min livskamrat Raimo. Otroligt fint att kunna dela alla upplevelser med någon.

Namibia

Maggy och jag i Windhoek 2008

Det finns ett land som är en favorit över alla andra och det är Namibia. Fast jag ser det inte riktigt som att resa bort när jag kommer dit. Jag ser det istället som att komma hem. Under hösten 2005 och våren 2008 hade jag möjligheten att under några månader vistas i det som har kommit att bli mitt andra hem. Det finns inte någon plats på jorden som har gjort mer intryck på mig än den. Där träffade jag otroligt inspirerande människor som berörde mig på djupet. En av dem visade sig även vara min själsliga syster och vi håller kontakten. Hon har varit på besök hemma i Hult och det tycks inte spela någon roll att det går år mellan att vi ses. Känslan är fortsatt där och fortsatt lika stark

Lycka!

Tänk hur vissa dagar inte alls blir som en hade tänkt sig. Ofta händer det saker som gör att planer går om intet men ibland som idag blir det bättre än planerat. Trots att väderprognosen inte såg helt stadig ut så fick vi strålande sol och härlig värme. Ett samtal på morgonen ledde till att äldsta dottern med familj kom på besök och sedan innan var det även bestämt att även näst äldsta dottern skulle komma. Strålande sol, alla barnen samlade och dessutom barnbarnet på besök. Tror inte att det är möjligt att önska sig en bättre påskafton. Dessutom var det varmt nog att för första gången i år sitta och äta i uterummet. Det blåste egentligen lite för kall vind för att det skulle vara möjligt att sitta ute. Nu fyllde uterummet precis den funktion som vi tänkt oss och vi kunde njuta av middagen i trädgården vinden till trots. För att vara lycklig krävs egentligen inte så mycket. Solsken och en dag med familjen är vad som krävs för att jag skall känna mig riktigt lycklig.

Lite guldkant på en dag

Den sista tiden har varit kantad av många svårigheter. Jag har flera gånger haft anledning att fundera över hur många och tunga bördor det är möjligt att bära. Det har varit svåra saker och många av dem kommer att påverka framtiden stort. Fast märkligt nog händer det nästan alltid något som gör att bördorna känns mindre tunga och faktiskt alldeles möjliga att hantera. Idag ringde vårt lilla barnbarn Amanda för att prata med mormor. Hon ringde till och med två gånger för att berätta viktiga saker som att hon skulle äta glass, hade varit i skogen och att hon ville titta på film. Så härligt att lyssna på en fyraåring som fullkomligt bubblar av saker att berätta. Så säger hon det där som får mig att känna mig varm ända in i själen: Mormor, jag saknar dig! När kommer du? Tänk så fantastiskt att få vara saknad av alldeles underbara lilla Manda

Manda och jag fikar och fotar. Det är på barnen som en märker hur tiden går. Nästan ett år har gått sedan bilden togs. För mig är ju ett år inte särskilt mycket medan det är stor skillnad mellan att vara tre eller fyra år.

TV istället för pyssel

Det är inte alltid en dag blir så som en har tänkt sig. Istället för pysselstuga fick det bli sjukstuga här hemma i Hult idag. Minstingen är förkyld och Anna är konvalescent efter att ha opererat käkarna tidigare i veckan. Alltså byttes pyssel mot en lugn dag i soffan med mycket tittande på TV. Även sådant är viktigt att få plats med i livet och att acceptera att allt inte alltid blir så som en har tänkt sig. Det blev en bra dag även om den inte blev som jag hade tänkt mig. Pyssel och julmusik kan vänta, det som är allra viktigast är att stanna upp och ta hand om varandra. Anna har varit så tapper med sin operation och tiden efter. Hon har väntat på den i flera år och nu äntligen är det över, nu återstår bara själva läkningen och sedan kan hon lägga det bakom sig. Det är lite märkligt med sådana där saker som en vet om under lång tid. När tiden väl är inne känns det nästan lite overkligt trots att en haft lång tid att vänja sig vid tanken. Så var det för mig när jag gjorde min gastric bypass operation för drygt två år sedan. Väntan hade varit så lång och det var nog först när jag rullades in till operationen som jag verkligen förstod att det var allvar. Nu när över två år har passerat har delar av minnet bleknat. Idag är det svårt att föreställa sig att livet någonsin har varit på något annat sätt. Minnet kan förvisso spela oss spratt men många gånger skonar det oss genom att låta oss minnas mer av det som varit bra än det som varit jobbigt. Känns betryggande att veta att det fungerar så.

Lite julpynt har fått komma upp även idag och nu är huset i Hult redo för advent!

Längtan bor i mina steg

Jag har precis lyssnat klart på Klara Zimmergrens bok Längan bor i mina steg och det har varit ett känslosamt lyssnande. Boken handlar om hur Klara som är singel längtar efter någon att dela sitt liv med och dessutom längtar hon efter barn. När hon väl träffar mannen i sitt liv blir det inte några barn istället börjar en lång och smärtsam process med IVF som misslyckas gång på gång. Jag känner igen mig i så många delar av boken. Hur hon beskriver sin ofrivilliga barnlöshet och hur svårt det är att hantera. Att det enda en ser på stan är gravida kvinnor eller föräldrar med sina bebisar. Att lyssna har varit oerhört känslosamt och även tankeväckande. Jag har förmånen att få dela mitt liv med fyra barn varav två nu hunnit bli vuxna. Däremot är jag inte biologisk förälder till någon. Det där med biologin har ju egentligen inte så stor betydelse eftersom en älskar barnen oavsett.

Fast på ett sätt har biologin en betydelse. Eftersom jag aldrig har varit gravid och burit ett barn i nio månader så vet jag inte hur det är. Jag står helt ovetande i diskussioner kring förlossning eller amning eller annat som hör spädbarnstiden till. Jag vet inte heller hur det är att leva med en trotsig tvååring eller hur det är att hinna hämta och lämna på dagis. Däremot har jag koll på läxor, att pussla ihop en familjs alla aktiviteter, tonårstrots och annat som hör till livet. Kanske är allt det där som hör det tidiga livet till överskattat men jag önskar ändå att det funnits bland mina erfarenheter. Jag känner mig lite lurad och det svåra är att det är min egen kropp som lurar mig. Jag trodde att det här med ofrivillig barnlöshet skulle bli lättare att hantera med åren. Att det skulle bli något jag vande mig vid med tiden. Fast med tiden har chanserna blivit färre och motgångarna fler. Att bli med barn har vi konstaterat är inte så bara och i vårt fall börjar jag närma mig punkten där jag tror att det inte kommer att bli av. Någonstans där kommer också alla de goda råden att om vi bara slutade tänka på det och slappnade av så skulle vi bli med barn på ett litet ögonblick. Märkligt nog trodde jag att det bara var vi som råkat ut för den sortens okänslighet och därför kändes det skönt att lyssna till Klara och inse att vi bär med oss många liknande erfarenheter. Som jag ser det är Klaras bok ett absolut måste att läsa. Dels för den som är drabbad av ofrivillig barnlöshet men kanske ännu hellre av den som inte är drabbad. Klaras bok är en fantastisk källa till kunskap om vad någon inte bör säga till någon som är drabbad av ofrivillig barnlöshet.

Pappa, morfar och ett åldrande jag

Sedan min pappa flyttade hem till oss så har vi två morfäder och två pappor här i huset. Lite lätt förvirrande det där hur någon kan vara någons pappa och samtidigt vara morfar. Vem var det som avsågs när jag sa pappa, var det pappa som i min egen far eller pappa Raimo som avsågs? Inte helt lätt att hänga med alla gånger. Vårt lilla barnbarn fyller tre år om några veckor vilket känns lite märkligt. Vi har ju knappt hunnit vänja oss vid att vara den äldre generationen och nu har hon redan blivit så stor. Undrar lite om det känns på samma sätt för mina egna föräldrar?

I år fyller jag 35 år och blir då lika gammal som min pappa var när jag föddes. Tänk att jag som barn alltid tyckte att jag hade en så gammal pappa. När min syster föddes hade pappa hunnit bli 41 år och nästan uråldrig i min mening. Nu när jag själv är i den åldern som när min far blev förälder och inte känner jag mig uråldrig och definitivt inte gammal. Däremot insåg jag i ett samtal idag att jag inte heller är helt ung. Det var ett samtal som handlade om att vara kvinna i fertil ålder och möjligheten att göra någon form av karriär. Vi pratade på ett par års sikt och vad som skulle kunna ske och att barnledighet kunde ju faktiskt finnas på kartan eftersom vi fortsatt hoppas på fler barn här i Hult. Så insåg jag plötslig att med det tidsperspektiv vi diskuterade så skulle jag vara en bra bit över 40 och kanske var det där med barnledighet inte lika troligt då. Plötsligt kände jag mig precis så där uråldrig som jag som barn tyckte att min pappa var! Kändes som om pensionen låg alldeles om hörnet och att den där tänkta karriären inte fanns på kartan.

Nu är det ju i alla fall trettio år kvar till pensioneringen så nog hinner jag att arbeta i många år till. Däremot insåg jag att den stress jag känt av en tid och inte riktigt kunnat sätta fingret på nog faktiskt är en tickande biologisk klocka! Vi har ju länge vetat om att vi är drabbade av det som kallas för ofrivillig barnlöshet (vilket egentligen är ett märkligt begrepp) men det har aldrig varit något som har stressat mig. Nu plötsligt kändes det som att den där klockan förvandlats till ett timglas där sanden rinner ur i allt snabbare tempo. Även om det stressar mig så känns det skönt att komma på vad som stressar, så oändligt mycket enklare att hantera när en vet vad som felas. Jag kan ju inte påverka den där klockans tickande men nu när jag är medveten om den kanske jag kan sätta den på snooze ett tag.

Raimo och vårt älskade lilla barnbarn

Storstädning och fönsterputs

Vi blåser nästan bort i Hult idag men enligt barnen är det perfekt väder. Tydligen blir hoppen på studsmattan bättre när det blåser. Har själv inte testat detta men jag väljer att lita till deras ord. Vi ägnar den här fredagen åt att försiktigt sätta igång med storstädning här hemma. Solen är inte bara ljuvlig, den visar också på hemmets brister. Plötsligt är det alldeles för tydligt att våra fönster är allt annat än rena. Vi hade ju tänkt bytt ut dem allesammans förra året så de blev nog inte putsade då. Nu går det inte att undvika längre känner jag. Kan inte låta bli att småle åt att nu är min gräns nådd vad gäller smutsiga fönster och då är mina fönster verkligen rejält smutsiga. Minns när farmor en vår för många år sedan bad mig hjälpa henne att putsa hennes fönster eftersom hon inte längre stod ut med hur de såg ut. När vi var klara med att putsa stod vi bredvid varandra och farmor var mycket nöjd med resultatet. Själv kunde jag inte se någon skillnad eftersom de i mitt tycke varit alldeles rena och fina redan när vi började. När jag väl tar tag i att putsa våra fönster i Hult då kommer det vara omöjligt att inte se skillnaden tänker jag. Fast nog kan vi spara fönsterputsningen till imorgon istället, det blåser ju så idag och dessutom har vi en ettåring att fira.

Barnkalas och kostnader

När en har barn kommer det med jämna mellanrum inbjudningar till kalas och ibland blir det även dags att ordna kalas. Vi hade nyligen kalas för ett av barnen här i Hult och det är nästan alltid lite skräckblandad känsla inför en sådan tillställning. Dels handlar det om att födelsedagsbarnet skall känna sig nöjd med sitt kalas och sin upplevelse och sedan skall även gästerna känna sig nöjda och glada. Dessa båda faktorer skall dessutom kombineras med överlevnad för de vuxna. Vid några tillfällen har vi gått med på att bjuda hela klassen, det är absolut en bra idé eftersom då blir inte något barn bortvalt. Däremot är det ett alternativ som kräver mycket planering och helst flera vuxna för att allt skall fungera smärtfritt. Med en god planering som innehåller lagom delar bus, organiserad lek, mat och godis så kan ett barnkalas vara fantastiskt roligt. Nu när barnen är lite större har de istället haft önskemål om disco eller filmkväll med kompisarna. I höstas hade vi halloweendisco här hemma i Hult och den här gången blev det filmkväll och pizza för ett gäng barn.

Något jag har funderat över länge är vilken nivå en skall lägga sig på när det gäller presenter på barnkalas. Trevligast är ju så klart när paketen är kloka och genomtänkta och passar just till det barn som fyller år. Min erfarenhet är att det är en enklare uppgift ju yngre barnen är. Det är onekligen lättare att imponera på en fyraåring än på en tioåring. En annan fråga att ta ställning till är vad presenter får kosta. På ett år kan det bli ganska många kalas särskilt om en har fler barn än ett. Oftast har barnen någon idé om vad som kan vara en lämplig present att ha med sig. Ibland har de inte riktigt koll på vad saker kostar och då kan det vara en intressant uppgift att förklara varför en surfplatta inte är en lämplig present trots att personen i fråga troligen skulle bli mycket glad över att få en sådan. Till ett kalas nyligen återupplivade vi en klassiker från min egen barndom nämligen godiskaktusen. Den gjorde succé hos mottagaren och nu finns önskemål från fler om att få just en sådan.

Enkel att göra och behöver inte vattnas!

Inspiration till barnrum

Det känns som att vår ombyggnation av övervåningen har pågått en evighet. I effektiv tid är det inte så länge men ser man till antalet månader som förflutit sedan vi började så är det onekligen många. Det ena barnrummet blev i stort sett färdigt höstas men vi valde att vänta med att inreda det ordentligt tills även det andra rummet är klart så barnen kan ha inflyttningskalas tillsammans. Det är inte helt enkelt att hitta på två helt nya rum. Eller så är det egentligen det om det varit till mig men nu är det ju inte mina val som skall styra. Inte helt lätt att veta vad man vill ha när man är vuxen och det är onekligen inte lättare när man är mindre. Ett besök på Ikea gjorde dock planeringen något lättare då där fanns två rum i precis rätt stil.

Helt olika stilar men verkligen mitt i prick så nu återstår bara att se hur dessa stilar kan infogas i rummen vi bygger.