Ibland...

Ibland kan jag känna en trötthet inför tillvaron och undrar varför något aldrig bara kan vara enkelt. Vi står inför att påbörja fertilitetsbehandlingar efter många års väntande och jag hade äntligen börjat våga hoppas. Min vikt var tidigare ett hinder för att vi skulle få göra fertilitetsbehandlingar. Att få ordning på vikten tog några år och jag har tidigare berättat att jag för drygt ett år sedan gjorde en gastric bypass. Kändes märkligt idag när läkaren påpekade att jag bör fundera över min vikt. Jag är fullt medveten om att jag inte är jättesmal men jag väger idag som många andra. Har haft ett BMI på 44 och ligger idag under 30 vilket jag är fantastiskt glad över. Inför framtida behandlingar vill dock läkaren att jag börjar träna och tänker på vad jag äter. Blir så trött känner jag men vet samtidigt att mat och träning är något jag har koll på. Känner mig ledsen rakt igenom idag, efter samtalet med läkaren. Man tänker sig nu en annan plan än tidigare vilket innebär att vi inte kommer påbörja några behandlingar i år utan istället till våren OM det blir aktuellt. Nu flyttas vi till en annan enhet, där nya läkare skall ta beslut om vi verkligen kan göra behandlingarna. Blir arg på mig själv för att jag började våga hoppas, vågade tänka tanken fullt ut att det skulle kunna vara möjligt.

Jag är otroligt tacksam för de barn vi har. Önskar så att jag skulle få möjligheten att få vara med från allra första början, få uppleva att vara gravid och att få hålla mitt nyfödda barn. Kanske blir det så men just nu har jag svårt att våga hoppas.